FD Borgmästare Bejani.

Bejani var borgmästare i Juiz de Fora tills för en månad sedan. Polis Federal tog honom och kastade honom i fängelse.
Detta är en unik händelse i Brasilien. Förmodligen var han inte värre än någon annan politiker här, bara mer korkad.

Det hela började med att en åklagare hade onda aningar om att ett gäng borgmästare i delstaten Minas Gerais. De hade något fuffens för sig med ett företag som var specialister på att muta domare och andra betydelsefulla personer. Han satte Polis Federal på att göra en rassia hos, inte mindre än, 24 borgmästare i staten. Sexton av dem burades in genast. Bejani var en av dem.
Efter ett dygn visade sig att åklagaren inte hade de rätta befogenheterna och samtliga borgmästare sattes på fri fot.
Två veckor senare återkom åklagaren med de rätta befogenheterna och borgmästarna fick åter krypa i de randiga kläderna.

När nu Polis Ferderal öppnade Bejanis garderob så hittade man inte några få lik. Det var en lavin av lik som rasade ut.
För en dum svensk som jag, förefaller hela historien som otrolig. Mona Sahlins Tobleroneaffär ter sig som en myggpiss i Atlanten.
Jag skall inte gå in på detaljer, jag bara konstaterar att Bejanis korrupta brott mot demokratin är så flagranta att man baxnar. Vad sägs om att han hade en uppgörelse med en ägare till ett bussbolag i stan. Denne bussbolagsägare, Bollong, var superamigo med Bejani och ägde ett av sju bussbolag. Tillsammans kokade de i hop en avgift för de andra bolagen (60 000 Reais/240000:-) per månad för att få tillstånd att trafikera sina linjer. Biljettpriserna rasade i höjden till alla fattigas förtret. Vad hände då med alla pengar som kom in till kommunen? Bejani och Bollong delade på dem.
En borgmästare tjänar inte så mycket här. Att dryga ut inkomsterna är frestande. I Bejanis fall har det varit så frestande att han ägnat större delen av sin arbetstid att hitta möjligheter att fixa mer pengar till sig själv.
När han köpte ett nytt vräkigt hus, i Novo Horizonte som Bollong betalade, lät han asfaltera om alla gator och vägar i närheten. Jag lovar att det finns minst tusen gator i Juiz de Fora som skulle behövt den asfalten bättre.

Nu sitter han bakom galler. Det gläder mig och många andra. Tyvärr är det så att han kan gott bli omvald i nästa val. "Han har ju gjort en del bra saker också" heter det.

Det är nästan omöjligt att förstå hur en gangster som Bejani skulle kunna bli omvald då han redan visat vilken korrupt skit han är. Inget ovanligt här.
Vad sägs om Fernado Collars som var president i Brasilien. Han drev sin valrörelse med knarkpengar. Han var dessutom beroende av kokain. Han blev, dessbättre, avsatt. I dag är han senator.
Eller guvernören för Sao Paoulo som ertappades med ett miljardkonto i Schweiz. Allt stulet från folket. Han är också senator nu.

Jag förbannar mig själv för att jag köpte den där Jeep Cherokee av Bollong, när jag flyttade hit. Tidigare ägare var Bejani. I detta vrålåk åkte jag omkring, intet ont anande, tills sanningen stod klar för mig. Jag bytte ut den genast.

Det kommer mer om den brasilianska politiken i senare inlägg. Bli inte förvånade, det värsta tänkbara är bara peenuts i sammanhanget.

Om någon skulle finna detta inlägg lite rörigt med stavfel och annat, så skall ni veta att det skrevs samtidigt som jag lekte med min femåriga dotter.

I nästa inlägg skall jag berätta om vilka stora uppfinningar som inte nått Brasilien ännu.

På återhörande.

Drunk Driving

Det stora samtalsämnet i Brasilien, just nu, är den nya lagen mot fyllekörning.
Presidenten Lula da Silva, införde den för en månad sedan. Detta till brassarnas stora förtret.
Det är numera tuffa tag mot den som tar bilen hem från en barrunda. Åker man fast i en kontroll så får man stå ut med att bli av med körkortet, böta några tusenlappar och bli kastad i fängelse upp till tre år. Att stå öga mot öga med en Polis Militar är en skräckupplevelse redan det, även för den nyktre.
Lagen är ett hårt slag mot en befolkning, som är van att köra bil oavsett viken promillehalt de råkar ha.
Som ordentlig svensk tycker jag det är en bra lag även om den försvårat mitt liv en aning. Det har ju hänt någon gång att man kört hem då det skulle vara mer passande att ha tagit en taxi. Tur är att jag är gift med en underbar kvinna som gärna följer med ut på kvällarna och som inte dricker alkoholhaltiga drycker. Dessutom kör hon bil som en svenska.

Apropå ordentliga svenskar. Vi har haft svenska gäster här på besök som, hemma i Sverige, rasar mot rattfyllerister men när de är här, gladeligen kört berusade. Det kallas väl för dubbelmoral.

Att köra bil här är som att spela ett häftigt dataspel där det hela tiden dyker upp faror som man skall undvika. Medianen av bilförare här tror att de är Ayrton Senna. Det verkar bara finnas en enda trafikregel: JAG HAR ALLTID FÖRETRÄDE.
Det är ju självklart att det inte fungerar, alla kan inte ha företräde och därför krockas det en hel del. Är de dessutom på fyllan så blir det än värre.
Jag har lärt mig att utgå ifrån att mina medtrfikanter sannolikt kommer att göra den farligaste och dummaste manöver som tänkas kan vilket de ofta också gör. Det har räddat mig många gånger.

Nu får damerna ursäkta. De värsta bilisterna av alla är kvinnor som tror att de tillhör överklassen. För dem är vi andra bara statister på vägarna och skall flytta på oss så de kan komma fram ostörda. Gator och vägar är till för dem. Undan borgare och bönder.
Med ett antal öl innanför västen så förstärks deras klasstillhörighet. Jag säger bara: TACK Lula.

I mitt nästa inlägg skall jag berätta om varför de kastade vår borgmästare i fängelse.

På återhörande.

Till at börja med.

Jaha, då var man i bloggsvängen. Inspirerad av friherre Ulf Bergers. Denne man som nyss kommit ut i friheten som pensionär och seglar till Medelhavet på torsdag.

Min tanke är att det kanske kan vara av intresse att läsa lite om hur livet ter sig i ett land som Brasilien. Det är inte som i Sverige, det kan jag försäkra.
Har nu bott här i fyra år och samlat på mig många erfarenheter. En del är inte så bra, andra är mycket bra.

Att flytta till Latinamerika är en utmaning. Det första man reagerar på är fattigdomen. Det dräller av utfattiga människor här. Min svenskhet tyckte att det var förfärligt att se hur människor levde i favelorna. Skraltiga hus byggda av bara håltegel utan puts. Många utan fönster, bara hål i väggen.
Jag har lärt känna många av dessa favelabor. Ännu har jag inte träffat någon som är olycklig. Istället ser man idel glada.
Vi anställde en kille för att bygga ett uthus till vårt nybyggda hus. Han bor i en favela i Santa Crus. Det ligger en mil bort från vårt hus. Han kommer sjungande ner för backen varje morgon vid åtta tiden. Uthuset är klart sedan länge och han är kvar. Han heter Rock och är i fyrtioårsåldern. Mörkhyad med ett brett vitt leende. Förra veckan avslöjade, min fru Deisa, att det vita leendet är löständer. Dessa tar han ut då han äter. Han är nog rädd att de skall gå sönder.
Då vi skulle registrera honom som anställd visade sig att han inte kunde läsa och skriva. En livs levande analfabet.
Rock är en ganska typisk Brasse. Fattig, hårt arbetande och glad.

Nu säger den svenska läsaren att man kan väl för fan inte vara glad om man är fattig. Det stämmer ju inte med den svenska folkhemsmodellen. Till er vill jag bara säga, kom hit och kolla själva.

I fortsättningen ,av min bloggverksamhet, skall jag roa er med många lustigheter jag upplevt på denna sidan jordklotet.

På återhörande.