Hatkärlek.

Kära läsare jag har syndat. I mitt förra inlägg påstod jag att det var Harold Loyd som spelade ukelele. På grund av min ålder och förvirrade hjärna förväxlade jag honom med George Formby. Det är alltså George Formby och ingen annan som spelade ukelele. Huruvida Harold Loyd spelade ukelele vågar jag inte ha någon uppfattning om.
Jag hade aldrig blivit varse detta gräsliga misstag om inte signaturen "Ingmar" vänligt och försynt påpekat detta i en kommentar till inlägget. Tack Ingmar! Jag lovar att vara mer noggrann i fortsättningen.


Det kan inte hjälpas, jag måste skriva om datorer igen.
Först skall jag berätta varför det är en bragd att få ut denna blogg.
Vårt hus ligger en bra bit från staden. Ett stort berg ligger mellan huset och det berg i staden där alla antenner är placerade. Nästan inga signaler från dessa antenner når fram till oss. Det finns inga internetkablar dragna i området ännu. Enda möjligheten att koppla upp på internet är ett mobilmodem med halvtaskig signal. Leverantören kallar detta bredband. I mina ögon verkar det mera vara ett smalband.
Speeden är sämre än ett vanligt telefonmodem. Mellan 1800 och 2300 är det ingen idé att ens prova att koppla upp sig. Systemet kan bara hantera ett visst antal uppkopplade, blir det för många så brakar det i hop.



En vanlig vy vid uppkpplingsförsök.


Om nu inte detta skulle vara problem nog så är det, för det mesta, tekniska problem
varje gång man skall koppla upp sig. Det brukar fungera efter en halvtimmas kamp mot datamakterna.
När man väl är ute på nätet så får man inte ha anlag för magsår. Att öppna Expressens nätupplaga, tar i snitt 15 minuter. Att skicka ett mail på tio rader tar i snitt 5 min (om det går överhuvudtaget).

(Nu skulle jag lägga till en bild i bloggen. Systemet malde i fem minuter för att sedan rapportera "Fel vid sidhämtning". Nu måste jag göra om hela proceduren.)

Varje gång, jag sätter mig vid datorn, händer något märkligt eller rättare sagt något som inte borde hända. Innan någon nu dömer ut min dator eller mig så vill jag säga att datorn är ett år gammal och var den kraftfullaste Lap Top jag kunde hitta då. Och att jag har försörjt mig som pilot i över 30 år och är väl inte helt tekniskt bakom flötet. Ha nu detta i minnet då jag senare beskriver hur en del program uppför sig.

(Samma sak igen med bilden. Nu försöker jag för tredje gången).

En av mina hobbys är att filma. Förutom ren familjedokumentation så är det mest musikvideo jag vill försöka mig på. Har för ändamålet skaffat en mycket potent kamera vilken jag är helnöjd med. Problem uppstår då jag skall försöka göra en film i datorn.
I ett tidigare inlägg, beskrev jag mina vedermödor med att framställa en liten filmsnutt på fem minuter. Nu var det meningen att jag skulle göra en liten musikvideo på sju minuter.
Scenen är två musiker, Dudu Lima contrabas och Salim spansk gitarr, som framför ett stycke av den berömde klassiske kompositören Villa Lobos. Stycket heter "Treinzinho caipira" och betyder "Bondens lilla tåg".
Det var viktigt för mig att få det klart att skicka med en svensk som stod i begrepp att åka hem. Denne skulle lämna Videon till min äldre bror där. Min tanke var att fimsnutten skulle ha en helande inverkan på min brors sjukdom. Nu ville min dator annat.



Finns det någon datakunnig där ute som kan förklara vad detta meddelande vill säga mig?



Eller detta solklara besked från progrmmakarna.


Mitt redigeringsprogram, Pinnacle, fungerar så utomordentligt uselt så det borde varit ett ärende för världens alla konsumentverk. Alla försök möttes med diverse märkliga fel. Det vanligaste var att programmet låste sig så att det inte gick att stänga med "aktivitetshanteraren". Datorn fick stängas av för hand, varvid allt arbeta som sparats försvann.
Efter några timmars kamp fick jag, till slut, till en bra sekvens som jag brände till en DVD-platta i programmets egna bränningsfunktion. Glädjen varade bara i de två minuter det tog för mig att stoppa in den i DVD-spelaren. Ljudet synkroniserade inte och alla tjusiga övergångar hade förvandlats till någon slags färgsmet. All text hade förvandlats till ett blått utropstecken :o(
Det var bara att konstatera att det inte gick att använda. Svensken åkte och videon blev kvar i min dator.
Andra filmprogram som Adobes Premier Pro fungerar lika dåligt. Värst av alla är dock Moviemaker, Windows egna filmprogramm som borde vara det som fungerade bäst i Windowsmiljön.

Du som nu säger att jag skall maila filmsnutten bör läsa om början på bloggen. Om tio rader text tar fem minuter att skicka, hur lång tid tar då en filmsekvens på sju minuter? Det går inte att skicka film eller musik filer via mitt system. Inte ens små MP3 filer går igenom.

Inspelningsmediat i min studio är ett dataprogram som heter Pro Tools. Två CD-produktioner har jag spelat in, editerat, mixat och mastrat i detta program. Det innebär flera veckors användande för varje produktion. Inte en enda gång har det svikit mig. Aldrig har det hängt sig eller förstört något. Det har fungerat så som kan förvänta sig av en dyr programvara. Datorn jag använder för inspelning är en åtta år gammal ångdesktop.
Min fråga är då, varför kan ett filmredigeringsprogram inte fungera lika bra? Komplexiteten är ungefär den samma. Krävs det kraftfullare datorer?
Är en av de kraftfullaste Laptopparna, på marknaden, inte kraftfull nog? Eller är det för många buggar i dessa program?

Denna blogg är ett sätt att uttrycka min besvikelse och frustration.
Man sätter sig vid datorn, full av inspiration och kreativitet och finner att datorn begår lustmord på både inspirationen och kreativiteten. Enligt mitt sätt att se det så borde datorn främja dessa sinnestillstånd.
Frustrationen blir bara värre då man sätter sig framför TV-apparaten och sappar. Discovery och National Geografic är program vars redigerare tydligen förfogar över de vassaste redigeringsverktygen. I bland önskar jag att de fick kämpa med samma skräpprogram som jag, då hade man sluppit att få epilepsi p.g.a. att bildväxlingar sker i en takt där man inte hinner uppfatta vad som visas. In och utzoomningar så man blir sjösjuk. Det mest fantastiska är dock att de får filmerna klara att visas. Jag hade varit glad om jag fick det.

Kan inte låta bli att återkomma till min bil liknelse.

Du har fyra bilar parkerade på din tomt. Tre av dem är skåpbilar och en är en lastbil.
Varje gång du försöker använda någon av skåpbilarna, stöter du på problem. Du kan inte lasta något därför att dörren inte går att öppna. Om du lyckas få upp dörren till lastutrymmet så går det inte att öppna dörren till förarhytten. Om du lyckas få upp den dörren också så startar inte motorn. Om du lyckas få igång motorn, går det inta att lägga i någon växel. Om du lyckas få in en växel så dör motorn och så håller det på i all oändlighet.
Du tänker ok jag tar lastbilen den är det aldrig något problem med. Den är tyvärr öppen och det regnar, det du skall transportera tål inte vatten så det gick inte heller.

Resultat, du ger upp. Inte så kul då man hatar att ge upp.

Jag kommer att fortsätta försöka få till små filmsnuttar. Vem vet, kanske en vacker dag kommer jag att lyckas.

OK det var gnälligt. I nästa inlägg blir det inget gnäll.

Tack till alla som lämnar kommentarer. Ni gör att man håller ångan uppe.

SKAM DEN SOM GER SIG

På återhörande.

LEMBRANCAS

Lembrancas betyder minnen på portugisiska. Det är också namnet på den CD-skiva som spelats in i min studio. Jag lade sista handen vid verket i går. Det har tagit nio månader att slutföra. Nu är den på väg ut på diskarna.
Det är tretton olika musiker som medverkar med en mängd olika instrument. Vad sägs om en tavla. Ja, just en sådan man hänger på väggen. Eller en platta med ca 50 olika nycklar hängande under.



Káka spelande nycklar. Är också producent.


Uppfinningsrikedomen är stor, som alltid här i Brasilien. Kan man laga en bensintank med en grön banan kan man väl spela med några nycklar.
Jo då, det spelas på vanliga instrument också. En del av instrumenten är kanske inte så vanliga i Sverige. "Viola" är en typ som påminner om en tolvsträngad gitarr men har bara tio strängar. "Cavacinho" är en liten gitarr som påminner om en "ukelele", en sådan den gamle komikern Harold Loyd spelade på på sin tid. Det är en liten gura med fyra strängar. Instrumentet är ett av de viktigaste i Brasiliansk musik.

I övrigt har vi använt instrument såsom gitarr, elbas/acustisk bas, piano, trumpet, cornet, flöjt och cello. Vanliga trummor har kompletterats med diverse olika slagverk.

Låtarna är romantiska brasilianska sånger från trettio och fyrtiotalet.
Den typen av musik kräver en rejäl smörsångare så Káka (producenten) fixade fram Eduardo. Eduardo uppfyllde alla krav man kan ställa på en smörsångare. Han låter som en sådan och han ser ut som en sådan.
När Erduardo sjunger är intet öga torrt i salongen. Som bonus så lärde han sig sångerna snabbt.

Valet av gitarrist var enkelt. Salim var självskriven både som gitarrist och musikalisk rådgivare. Mannen är ett musikaliskt geni och han medverkar på alla tretton spår trakterande spansk gitarr, elgitarr och viola. Han har också guidat de andra musikerna.



Musikgeniet Salim.


Vi hade två basister. En var min käre broder Jan (på besök hos Deisa och mig) och den andre, ingen mindre än, Messias. Nej, inte den Messias ni tror även om han spelar som en gud.



Messias återkomst.


Káka spelade själv trummor. Det krävdes en del övertalning, han hade, trots att han är trummis, bestämt att det inte skulle vara några trummor med. Vi andra tycke dock att mixarna lät lite tunna utan trummor så han föll till föga. Han har tackat mig många gånger för att jag tjatade om trummorna.

Joaozinho har försörjt sig på att slå på diverse slagverk. Denne lille men, i anden, ack så store man har skött om slagverken inkluderande kuica och tavelram.



Joaozinho trakterande Congas.


Adivar anlitades för saxofon solo på två spår. Han kom, lyssnade två gånger och satte två underbara solon. Det är vad jag kallar för en "musiker".




Adivar med sin sopransax.


Det är ett stort privilegium att få deltaga i en sådan här process. Att få träffa dessa fantastiska människor. Att få vara en del i ett kulturellt skeende.

Alla musiker jag träffat här (det är många skall ni veta) är oerhört skickliga. Skickligheten kombineras med en stor ödmjukhet.
De har en hel del att lära ut till sina svenska kollegor. Inte bara musik utan också mänsklighet. Jag har erfarit att många duktiga svenska musiker har problem med sina svällande egon.

Nu ser jag fram emot nästa utmaning. Tre damer som spelar klassisk musik på flöjt. Därefter ett album med Messias. Inte alla som har förmånen att jobba med honom. Jag sällar mig dock snällt till lärjungarnas skara.

Den som inte har något att se fram emot kan lika gärna dö.



På återhörande.

Svart rök och vakenpiller.

Undertecknads favoritsysselsättning.

Det var ett tag sedan. Här kommer bortförklaringen.
Orsaken till den långa tiden mellan mina inlägg beror på följande mix av omständigheter.
Lathet, lathet och lathet. Den late ser alla skäl att undvika arbete. Här saknas inte sådana skäl, ett himmelrike för latmaskar som jag. Ett internet som fungerar bara i bland och nu senast ett strömavbrott på två dygn. Lägg till att man måste dra ur alla kontakter då åskan går, vilket sker varje dag ett par timmar. Låter man elektronisk utrustning vara kopplade i väggen under åskväder, får man räkna med att de går sönder. Vi är inne på på vår åttonde sladdlösa telefon.

Nog om det.

Mercedes har frälst världen med sina lastbilar. I alla fall tredje världen.
I Brasilien finns nästan inga tåg. Det finns dock en otrolig mängd lastbilar.
Om man undantar långtradare så är tre av fyra Mercedes trubbnosiga lastbilar.



En morgon, då jag körde lilla Ida till skolan, roade jag mig med att räkna alla Mercades trubbnosar jag såg. Jag räknade till 22 stycken på en sträcka av fem kilometer. Det finns säkert ett antal milioner sådana här i landet.
Man kan bara gissa hur många det finns i Afrika.

Nu förhåller det sig så att dessa lastbilar inte tillverkade för att vara miljövänliga. Nej här är det fråga om arbetshästar som skall fungera bra i busken. De är extremt fältmässiga (för att använda ett militärt uttryck).
För att tjäna en extra hästkraft, ställer man om bränslepumparna så att de ger lite extra soppa. Resultatet blir svart rök.
De som kör dessa monster, kör oftast med plattan i botten, vilket medför att röken blir ännu svartare och ännu tätare.
Kör man bakom en Mercalastbil, får man hålla ett rejält avstånd om man inte vill bli ihjälgasad eller köra på något i den obefintliga sikten.



Om man nu tänker sig alla dessa miljoner Mercalastbilar som dagligen släpper ut tonvis med gaser vilka inte är så miljövänliga, så är det rimligt att hålla Mercedes ansvariga för minst hälften av den globala uppvärmningen.
Hur kommer det sig att man bara ser dessa lastbilar i utvecklingsländerna? Kan det vara så att industriländerna inte vill ha skiten varför Mercedes dumpar skiten i de fattiga länderna? Inte alls ovanligt beteende av storindustrin.


BR 040 är beteckningen på vägen mellan Belo Horizonte och Rio de Janeiro. Det är en motorväg av hög kvalitet. Det är en betalväg som har tre batalstationer mellan Juiz de Fora och Rio.
Övriga vägar befinner sig i olika stadier av förfall. Min vän BrasseLasse brukar säga; "när man asfalterar här så målar man bara på lite asfalt på leran". Det ligger en hel del i det. Många vägar är en orgie i potthål. Jodå, man reparerar i bland genom att lägga i asfalt i hålen och då lite extra så att hålet förvandlas till en bula i stället.
Efter några år så finns det inget kvar av orginalasfalten. Vägen är då ett antal bulor och skulle fungera utmärkt som testbana för Volvo. För att nu ingen skall köra för fort så bygger man mängd gupp på vägen.
Jag beundrar de som tillverkar stötdämpare.

På BR 040 är det en ständig ström av långtradare, dygnet runt. Avsaknaden av godståg gör att godset får transporteras på vägarna i stället.
I Sverige kallas dessa chaufförer för "vägens riddare". Det epitetet passar inte här.
Jag måste erkänna att jag är rädd varje gång jag skall köra om en långtradare. Det har hänt ett antal gånger att man blir prejad. Orsak? Sovande chaufförer. De kör mer än 24 timmar i sträck. De håller sig vakna med "vakenpiller". Vad dessa piller innehåller kan man bara gissa. Det är säkert något liknande de piller stridspiloter åt under kriget. Jag tror att det var Fenedrin.
Dessa piller tillhandahålls av däckfirmor utmed vägarna. Reultatet av pillerkonsumtionen blir att de är pigga som pelikaner till en viss gräns, sedan går rullgardinen ner. Detta sker inte så sällan då de brakar fram i hundra knyck på motorvägen.
Hoppas man inte ligger vid sidan, av en sådan, när det händer.
Det händer massor med olyckor på grund av detta. Det är inte ovanligt att man ser långtradare som vält på vägen. Man ser ofta spår efter olyckor som skett. Ofta är det en personbil som råkat illa ut då de prejats in i mittmuren.


Bilden visar spår efter en olycka där en långtradare prejat in en personbil i mittmuren. Turligt nog klarade sig alla utan större skador.
Olyckan orsakades av sovande långtradarchaufför.

Nu börjar åskan gå, dags att dra ur kontakten.

Bättre omkörd och bortkommen än bortkörd och omkommen.

På återhörande.