Äkta latinsk trafikilska och Flamenco.

Nej, jag kommer inte att avslöja hur jag tagit bilderna på motellrummen!

Här om kvällen blev jag vittne till en fantastisk trafikhändelse. Den måste bara berättas om.
Scenen är en gatukorsning där en buss försöker svänga vänster. Det är på vippen att bussen klarar svängen eftersom en bil parkerat så nära gathörnet att bussen riskerade att skrapa i bilens högra bakljus.
Med lite backmanövrar och trix verkade det som om bussen dock skulle komma runt.
Jag befann mig i bilen bakom bussen och, till min stora förtjusning, fick jag se busschauffören hoppa ut ur bussen och börja banka på bilen högra bakljus med knytnäven. Glaset klarade dock attacken varvid chauffören försvann in i bussen för att, ögonblicket senare, komma ut med ett hårt tillhygge. Med detta tillhygge såg han till att glaset sprack med ett par välriktade slag. Samtidigt ropade han, till de som ville höra på, att "idioten som parkerat så korkat hade gjort sig förtjänt av ett trasigt bakljus och det var bara hans skicklighet som busschaufför som gjort att han inte kraschat lyktan med bussen".
När hela denna fars var över, kom jag på att jag hade filmkameran med i bilen. Jag hade kunnat få hela denna fantastiska händelsen på film, men missade möjligheten. Kan det vara åldern?

Flamenco.

Min fru Deisa började gå i dansskola för tre månader sedan. Hon ville lära sig att dansa flamenco.
Jag var med henne ett par gånger för att filma koreografin. Anledningen var att Deisa skulle kunna använda filmsnuttarna för träning hemma.
Det stundade en stor uppvisning på Theatro Central. Showen var slutklämmen på dansskolans läsår.
Nu blev det mycket stamp i golvet, vift med solfjäder och kastanjettknatter i vårt vardags rum. Flamencomusiken flödade. Carmen, Granada och My way i Gipsy King tappning, var musiken som skulle dansas till på avslutningen. All träning gick ut på att hinna bli klok på alla steg och rörelser som ingick i koreografin.
Jag hade mina onda aningar då jag förstod att det inte var en enkel uppgift för Deisa. Det fanns damer, i gruppen, som dansat i flera år och hade ändå problem. Hur skulle min Deisa fixa detta på tre månader?



Som sagt, det tränades mycket här hemma. Det gav resultat sakta men säkert. Skulle hon hinna bli klar till uppvisningen?
Snart var hela familjen engagerad. Hembiträde och trädgårdsmästare också. Alla var inriktade på att Deisa inte skulle ta några snesteg på scen.
Varje steg analyserades och kördes i slowmotion, sedan tog Deisa stegen också i slowmotion för att sedan snabba upp dem till att komma i takt med musiken.
Nu var det inte bara att ta stegen rätt det var fråga om att ha den rätta flamenco attityden också. Ni vet de där ögonen och den självsäkra hållningen.
Jag visste att den fanns där inne i henne eftersom hon ju faktiskt är latino, det var bara att hitta ett sätt att få fram den.
Nu är Deisa en fridsam kvinna som tyglat sitt latinska påbrå med den äran under de år hon levt i Sverige och har nu lite svårt att hitta tillbaka till det temprament och den passion som skall till i flamencon.
Jag funderade mycket över detta och en dag stod det klart för mig hur vi skulle göra.
Om jag retade henne så att hon fick det ansiktsuttryck hon har då hon är arg på mig, så kom vi ganska nära den rätta attityden. Så till verket. Jag retade henne och då adrenalinet började forsa i hennes ådror sa jag "exakt så"!
"VADDÅ EXAKT SÅ"?
Exakt så skall du se ut då du dansar, hajjar du?
"VA"?
Ditt ansiktsuttryck skall vara som när du är förbannad på mig då du dansar. Jasså svarade hon, kanske det. Ja, det blir perfekt och så ofta som du är förbannad på mig så skall det inte vara så svårt att komma ihåg hur du skall göra.



Allt väl, nu hade vi attityden under kontroll. Nu skulle den bara kombineras med att ta dansstegen rätt samtidigt som hon spelar på kastanjetter och knycker bestämt med huvudet.
Träning ger färdighet och, då tiden för uppträdandet närmade sig, såg det hela mycket bra ut. Vi var alla övertygade att Deisa skulle smälta in och göra ett bra jobb.

Det var två föreställningar. En på lördag och en på söndag. Vi andra var i god tid till Theatro Central. Det var redan halvfullt i salongen. Desia hade vi släppt av några timmar senare då hon skulle sminkas och fixa håret. Hon var då lugn som en filbunke.
Vi satt i salongen och väntade på att föreställningen skulle börja. Vi var alla nervösa, hur skulle det gå?
Min mobil ringer och det är en kolugn Deisa som vill veta var i salongen vi satt så hon kunde hitta oss senare.

Ridån går upp och showen inleds med flamencon.
Inslaget fick enorma ovationer från publiken i den fullsatta salongen.
Deisa dansade som ett proffs och såg ut som hon var på G att skälla ut mig hela tiden. Bra!



Behöver jag säga att det blev succe. Båda framträdanden blev mycket lyckade och vi andra kunde pusta ut. Deisa hade pustat ut redan före första föreställningen.
Tänk vilken fantastisk kvinna jag har förmånen att vara gift med.

Med denna blogg stänger jag för i år. Återkommer 2009.

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!

Från södra halvklotet.



På återhörande.

MOTELL

I en kommentar till mitt förra inlägg, blev jag påmind om en händelse som inträffade under en flygning från London till Malmö. Navigationsdatorn började krångla och jag lyckades få den att fungera med en välriktad spark. Enligt min gamle kollega, Christer Johansson, så skulle detta skett med en välpolerad sko. Han rekomenderade samma behandling av min tjuriga LapTop.
Sådant kunde man göra på den gamla goda tiden då uniformsreglementet föreskrev blanka, svarta och rejäla skor. Som pensionär i tropikerna, har jag numera en helt annan fotbeklädnad som endast skulle åstadkomma stukade tår och en, fortsatt, krånglande dator, om jag skulle försöka mig på sparkmetoden.
Tack för tipset ändå, Christer.



TYPISK FOTBEKLÄDNAD FÖR TROPIKBOENDE PENSIONÄR.


Ännu har jag behärskat mig så pass att jag inte slängt datorn i väggen. Vem vet? Kanske det skulle lösa problemen.


Motell har tidigare berörts i denna blogg. Nu tänkte jag vara lite mer utförlig efter att vidtagit en del research arbete.
Totalt finns det 15 motell i Juiz de Fora. De ligger spridda och företrädesvis vid de olika infarterna till staden. "Number One", "New York", "Scala" och "Free Love" ligger vid den södra infarten.



INFARTEN TILL "NUMBER ONE"




DEN NÅGOT PAMPIGA INFARTEN TILL "NEW YORK".


Som tidigare nämnts så är dessa motell inte avsedda för trötta resenärer. Nej, gästerna är nog ganska pigga då de anländer. Trötta är de, förhoppningsvis, när de åker därifrån.
Rummen hyrs ut tre timmat i stöten, vilket anses vara tillräckligt för en högtidstund.
Inredningen varierar från motell till motell. Vissa kör med rena bouduar stuket medan andra försöker hålla en mer sofistikerad stil. Alla har dock speglar på strategiska ställen och då företrädesvis i taket, över sängen.
Det finaste rummet på "Number One", är utrustat med en rund säng i megaformat. Färgerna går i rött och rosa. Materialen är plysch. Där finns också bubbelbad, bastu och en stor pool. Vid poolside finns en café möblering för 16!!!!! personer. Räknar de med att 16 personer skall roa sig där samtidigt? Snacka om ormgrop. Det är tydligt att gamla Drottning Viktoria inte hade mycket gehör här i landet.

Motell "New York" är nog mer avsett för kärlekskranka ungdomar. Trots sin pampiga entré, är rummen ca 8 m2 och innehåller dubbelsäng och toalett. Rummen ligger i rader och varje rum har sitt egna garage där man kan parkera inkognito.
Ursäkta mig, kära läsare, om jag osökt kommer att tänka på kaninburar.

Alla motell har en privat parkering i garage, direkt i anslutning till rummen. Garagen har en typ av rullgardin som dras ner för att skydda bilen från att bli sedd.
Det är ju inte alla som är på besök med sina lagvigda hustrur.



PARKERING INKOGNITO.


Ett besök, på dessa motell, sker helt anonymt. När man anländer gör man upp via ett porttelefonsystem och blir anvisad ett rumsnummer. Väl inne i rummet, kan man kommunicera med personalen via vanlig telefon. Om man beställer något ätbart så levereras maten via ett sluss system. Betalning sker också via en sluss.
En bom hindrar utfarten tills dess personalen kollat att man betalt allt man tagit ur minibaren.




ETT AV DE BÄTTRE RUMMEN PÅ "FREE LOVE".
RUMMET KOSTAR 250 SEK/TRE TIMMAR SÅ, SÅ VÄLDIGT "FREE" ÄR INTE KÄRLEKEN HÄR.

Vad finns på rummen? Det varierar det också. Finaste rummet på "Number One" hade en rejäl bar med ett försvarbart urval av alkoholhaltiga drycker i helflaskor. Ett urval av teddybjörnar i jätteformat fanns också att tillgå för den herre som vill skänka sin partner en sådan.
Det vanligaste verkar dock vara ett kylskåp med diverse drycker. Ovanpå brukar det ligga lite choklad och godis i diverse färger och smaker. Där finns också diverse olika kondomer, även de av diverse märken, färger och smaker.






Hur ser då motellens kundkrets ut? Lite knepigt att svara på. Mitt research arbete har inte kunnat byggas på intervjuer med motellkunder så här blir det fråga om vilda gissningar.
En gissning som nog kommer nära sanningen är att alla besöker motell någon gång.
Chefen som tar med sekreteraren över lunch. Familjeflickan som vill fortsätta att framstå som familjeflicka i föräldrarnas ögon. Ungdomar som inte kan hålla till hemma med sina äventyr. Äkta par som vill sätta lite krydda på kärlekslivet.
Kanske någon som inte kunnat tygla sina lustar efter ett besök på "Blitz-girl" tvärs över gatan.
"Blitz-girl" är en stripklubb där man förmodligen också kan köpa kärlek. Min research, vad stripklubben beträffar, inskränker sig till att konstatera att den ligger där den ligger när jag passerar den varje morgon jag kör lilla Ida till skolan. NEJ! Jag har aldrig varit där!




Hur kan då motellen gå i hop? Är behovet så stort att 15 motell kan livnära sig i en stad med 500 000 invånare varav 300 000 är så fattiga att de knappast har råd att äta, än mindre spendera 22,90 Reais (ca 100 sek) för tre timmar i ett motell rum.
Det förefaller ändå gå bra för motellen. Enligt min beräkning har de, i snitt, en 70% beläggning, 24 timmar per dygn. Visst säger det en hel del om Brassarnas syn på sex.

(Nu undrar ni varför texten är fet och kursiv? Kära läsare, jag har försökt i en timma att få texten vanlig men någon smart programmakare har bestämt att det skall se ut så här och jag kan inget göra åt det. En liten illustration till mitt förra inlägg).

Nu kan man dra vilka slutsatser man vill av motellverksamheten. Min får bli: Man har roligare i Brasilien.

Jag tänker inte avslöja hur jag skaffat mig alla uppgifter.

"KÄRLEKEN ÄR VACKER"

På återhörande.

Hatkärlek.

Kära läsare jag har syndat. I mitt förra inlägg påstod jag att det var Harold Loyd som spelade ukelele. På grund av min ålder och förvirrade hjärna förväxlade jag honom med George Formby. Det är alltså George Formby och ingen annan som spelade ukelele. Huruvida Harold Loyd spelade ukelele vågar jag inte ha någon uppfattning om.
Jag hade aldrig blivit varse detta gräsliga misstag om inte signaturen "Ingmar" vänligt och försynt påpekat detta i en kommentar till inlägget. Tack Ingmar! Jag lovar att vara mer noggrann i fortsättningen.


Det kan inte hjälpas, jag måste skriva om datorer igen.
Först skall jag berätta varför det är en bragd att få ut denna blogg.
Vårt hus ligger en bra bit från staden. Ett stort berg ligger mellan huset och det berg i staden där alla antenner är placerade. Nästan inga signaler från dessa antenner når fram till oss. Det finns inga internetkablar dragna i området ännu. Enda möjligheten att koppla upp på internet är ett mobilmodem med halvtaskig signal. Leverantören kallar detta bredband. I mina ögon verkar det mera vara ett smalband.
Speeden är sämre än ett vanligt telefonmodem. Mellan 1800 och 2300 är det ingen idé att ens prova att koppla upp sig. Systemet kan bara hantera ett visst antal uppkopplade, blir det för många så brakar det i hop.



En vanlig vy vid uppkpplingsförsök.


Om nu inte detta skulle vara problem nog så är det, för det mesta, tekniska problem
varje gång man skall koppla upp sig. Det brukar fungera efter en halvtimmas kamp mot datamakterna.
När man väl är ute på nätet så får man inte ha anlag för magsår. Att öppna Expressens nätupplaga, tar i snitt 15 minuter. Att skicka ett mail på tio rader tar i snitt 5 min (om det går överhuvudtaget).

(Nu skulle jag lägga till en bild i bloggen. Systemet malde i fem minuter för att sedan rapportera "Fel vid sidhämtning". Nu måste jag göra om hela proceduren.)

Varje gång, jag sätter mig vid datorn, händer något märkligt eller rättare sagt något som inte borde hända. Innan någon nu dömer ut min dator eller mig så vill jag säga att datorn är ett år gammal och var den kraftfullaste Lap Top jag kunde hitta då. Och att jag har försörjt mig som pilot i över 30 år och är väl inte helt tekniskt bakom flötet. Ha nu detta i minnet då jag senare beskriver hur en del program uppför sig.

(Samma sak igen med bilden. Nu försöker jag för tredje gången).

En av mina hobbys är att filma. Förutom ren familjedokumentation så är det mest musikvideo jag vill försöka mig på. Har för ändamålet skaffat en mycket potent kamera vilken jag är helnöjd med. Problem uppstår då jag skall försöka göra en film i datorn.
I ett tidigare inlägg, beskrev jag mina vedermödor med att framställa en liten filmsnutt på fem minuter. Nu var det meningen att jag skulle göra en liten musikvideo på sju minuter.
Scenen är två musiker, Dudu Lima contrabas och Salim spansk gitarr, som framför ett stycke av den berömde klassiske kompositören Villa Lobos. Stycket heter "Treinzinho caipira" och betyder "Bondens lilla tåg".
Det var viktigt för mig att få det klart att skicka med en svensk som stod i begrepp att åka hem. Denne skulle lämna Videon till min äldre bror där. Min tanke var att fimsnutten skulle ha en helande inverkan på min brors sjukdom. Nu ville min dator annat.



Finns det någon datakunnig där ute som kan förklara vad detta meddelande vill säga mig?



Eller detta solklara besked från progrmmakarna.


Mitt redigeringsprogram, Pinnacle, fungerar så utomordentligt uselt så det borde varit ett ärende för världens alla konsumentverk. Alla försök möttes med diverse märkliga fel. Det vanligaste var att programmet låste sig så att det inte gick att stänga med "aktivitetshanteraren". Datorn fick stängas av för hand, varvid allt arbeta som sparats försvann.
Efter några timmars kamp fick jag, till slut, till en bra sekvens som jag brände till en DVD-platta i programmets egna bränningsfunktion. Glädjen varade bara i de två minuter det tog för mig att stoppa in den i DVD-spelaren. Ljudet synkroniserade inte och alla tjusiga övergångar hade förvandlats till någon slags färgsmet. All text hade förvandlats till ett blått utropstecken :o(
Det var bara att konstatera att det inte gick att använda. Svensken åkte och videon blev kvar i min dator.
Andra filmprogram som Adobes Premier Pro fungerar lika dåligt. Värst av alla är dock Moviemaker, Windows egna filmprogramm som borde vara det som fungerade bäst i Windowsmiljön.

Du som nu säger att jag skall maila filmsnutten bör läsa om början på bloggen. Om tio rader text tar fem minuter att skicka, hur lång tid tar då en filmsekvens på sju minuter? Det går inte att skicka film eller musik filer via mitt system. Inte ens små MP3 filer går igenom.

Inspelningsmediat i min studio är ett dataprogram som heter Pro Tools. Två CD-produktioner har jag spelat in, editerat, mixat och mastrat i detta program. Det innebär flera veckors användande för varje produktion. Inte en enda gång har det svikit mig. Aldrig har det hängt sig eller förstört något. Det har fungerat så som kan förvänta sig av en dyr programvara. Datorn jag använder för inspelning är en åtta år gammal ångdesktop.
Min fråga är då, varför kan ett filmredigeringsprogram inte fungera lika bra? Komplexiteten är ungefär den samma. Krävs det kraftfullare datorer?
Är en av de kraftfullaste Laptopparna, på marknaden, inte kraftfull nog? Eller är det för många buggar i dessa program?

Denna blogg är ett sätt att uttrycka min besvikelse och frustration.
Man sätter sig vid datorn, full av inspiration och kreativitet och finner att datorn begår lustmord på både inspirationen och kreativiteten. Enligt mitt sätt att se det så borde datorn främja dessa sinnestillstånd.
Frustrationen blir bara värre då man sätter sig framför TV-apparaten och sappar. Discovery och National Geografic är program vars redigerare tydligen förfogar över de vassaste redigeringsverktygen. I bland önskar jag att de fick kämpa med samma skräpprogram som jag, då hade man sluppit att få epilepsi p.g.a. att bildväxlingar sker i en takt där man inte hinner uppfatta vad som visas. In och utzoomningar så man blir sjösjuk. Det mest fantastiska är dock att de får filmerna klara att visas. Jag hade varit glad om jag fick det.

Kan inte låta bli att återkomma till min bil liknelse.

Du har fyra bilar parkerade på din tomt. Tre av dem är skåpbilar och en är en lastbil.
Varje gång du försöker använda någon av skåpbilarna, stöter du på problem. Du kan inte lasta något därför att dörren inte går att öppna. Om du lyckas få upp dörren till lastutrymmet så går det inte att öppna dörren till förarhytten. Om du lyckas få upp den dörren också så startar inte motorn. Om du lyckas få igång motorn, går det inta att lägga i någon växel. Om du lyckas få in en växel så dör motorn och så håller det på i all oändlighet.
Du tänker ok jag tar lastbilen den är det aldrig något problem med. Den är tyvärr öppen och det regnar, det du skall transportera tål inte vatten så det gick inte heller.

Resultat, du ger upp. Inte så kul då man hatar att ge upp.

Jag kommer att fortsätta försöka få till små filmsnuttar. Vem vet, kanske en vacker dag kommer jag att lyckas.

OK det var gnälligt. I nästa inlägg blir det inget gnäll.

Tack till alla som lämnar kommentarer. Ni gör att man håller ångan uppe.

SKAM DEN SOM GER SIG

På återhörande.

LEMBRANCAS

Lembrancas betyder minnen på portugisiska. Det är också namnet på den CD-skiva som spelats in i min studio. Jag lade sista handen vid verket i går. Det har tagit nio månader att slutföra. Nu är den på väg ut på diskarna.
Det är tretton olika musiker som medverkar med en mängd olika instrument. Vad sägs om en tavla. Ja, just en sådan man hänger på väggen. Eller en platta med ca 50 olika nycklar hängande under.



Káka spelande nycklar. Är också producent.


Uppfinningsrikedomen är stor, som alltid här i Brasilien. Kan man laga en bensintank med en grön banan kan man väl spela med några nycklar.
Jo då, det spelas på vanliga instrument också. En del av instrumenten är kanske inte så vanliga i Sverige. "Viola" är en typ som påminner om en tolvsträngad gitarr men har bara tio strängar. "Cavacinho" är en liten gitarr som påminner om en "ukelele", en sådan den gamle komikern Harold Loyd spelade på på sin tid. Det är en liten gura med fyra strängar. Instrumentet är ett av de viktigaste i Brasiliansk musik.

I övrigt har vi använt instrument såsom gitarr, elbas/acustisk bas, piano, trumpet, cornet, flöjt och cello. Vanliga trummor har kompletterats med diverse olika slagverk.

Låtarna är romantiska brasilianska sånger från trettio och fyrtiotalet.
Den typen av musik kräver en rejäl smörsångare så Káka (producenten) fixade fram Eduardo. Eduardo uppfyllde alla krav man kan ställa på en smörsångare. Han låter som en sådan och han ser ut som en sådan.
När Erduardo sjunger är intet öga torrt i salongen. Som bonus så lärde han sig sångerna snabbt.

Valet av gitarrist var enkelt. Salim var självskriven både som gitarrist och musikalisk rådgivare. Mannen är ett musikaliskt geni och han medverkar på alla tretton spår trakterande spansk gitarr, elgitarr och viola. Han har också guidat de andra musikerna.



Musikgeniet Salim.


Vi hade två basister. En var min käre broder Jan (på besök hos Deisa och mig) och den andre, ingen mindre än, Messias. Nej, inte den Messias ni tror även om han spelar som en gud.



Messias återkomst.


Káka spelade själv trummor. Det krävdes en del övertalning, han hade, trots att han är trummis, bestämt att det inte skulle vara några trummor med. Vi andra tycke dock att mixarna lät lite tunna utan trummor så han föll till föga. Han har tackat mig många gånger för att jag tjatade om trummorna.

Joaozinho har försörjt sig på att slå på diverse slagverk. Denne lille men, i anden, ack så store man har skött om slagverken inkluderande kuica och tavelram.



Joaozinho trakterande Congas.


Adivar anlitades för saxofon solo på två spår. Han kom, lyssnade två gånger och satte två underbara solon. Det är vad jag kallar för en "musiker".




Adivar med sin sopransax.


Det är ett stort privilegium att få deltaga i en sådan här process. Att få träffa dessa fantastiska människor. Att få vara en del i ett kulturellt skeende.

Alla musiker jag träffat här (det är många skall ni veta) är oerhört skickliga. Skickligheten kombineras med en stor ödmjukhet.
De har en hel del att lära ut till sina svenska kollegor. Inte bara musik utan också mänsklighet. Jag har erfarit att många duktiga svenska musiker har problem med sina svällande egon.

Nu ser jag fram emot nästa utmaning. Tre damer som spelar klassisk musik på flöjt. Därefter ett album med Messias. Inte alla som har förmånen att jobba med honom. Jag sällar mig dock snällt till lärjungarnas skara.

Den som inte har något att se fram emot kan lika gärna dö.



På återhörande.

Svart rök och vakenpiller.

Undertecknads favoritsysselsättning.

Det var ett tag sedan. Här kommer bortförklaringen.
Orsaken till den långa tiden mellan mina inlägg beror på följande mix av omständigheter.
Lathet, lathet och lathet. Den late ser alla skäl att undvika arbete. Här saknas inte sådana skäl, ett himmelrike för latmaskar som jag. Ett internet som fungerar bara i bland och nu senast ett strömavbrott på två dygn. Lägg till att man måste dra ur alla kontakter då åskan går, vilket sker varje dag ett par timmar. Låter man elektronisk utrustning vara kopplade i väggen under åskväder, får man räkna med att de går sönder. Vi är inne på på vår åttonde sladdlösa telefon.

Nog om det.

Mercedes har frälst världen med sina lastbilar. I alla fall tredje världen.
I Brasilien finns nästan inga tåg. Det finns dock en otrolig mängd lastbilar.
Om man undantar långtradare så är tre av fyra Mercedes trubbnosiga lastbilar.



En morgon, då jag körde lilla Ida till skolan, roade jag mig med att räkna alla Mercades trubbnosar jag såg. Jag räknade till 22 stycken på en sträcka av fem kilometer. Det finns säkert ett antal milioner sådana här i landet.
Man kan bara gissa hur många det finns i Afrika.

Nu förhåller det sig så att dessa lastbilar inte tillverkade för att vara miljövänliga. Nej här är det fråga om arbetshästar som skall fungera bra i busken. De är extremt fältmässiga (för att använda ett militärt uttryck).
För att tjäna en extra hästkraft, ställer man om bränslepumparna så att de ger lite extra soppa. Resultatet blir svart rök.
De som kör dessa monster, kör oftast med plattan i botten, vilket medför att röken blir ännu svartare och ännu tätare.
Kör man bakom en Mercalastbil, får man hålla ett rejält avstånd om man inte vill bli ihjälgasad eller köra på något i den obefintliga sikten.



Om man nu tänker sig alla dessa miljoner Mercalastbilar som dagligen släpper ut tonvis med gaser vilka inte är så miljövänliga, så är det rimligt att hålla Mercedes ansvariga för minst hälften av den globala uppvärmningen.
Hur kommer det sig att man bara ser dessa lastbilar i utvecklingsländerna? Kan det vara så att industriländerna inte vill ha skiten varför Mercedes dumpar skiten i de fattiga länderna? Inte alls ovanligt beteende av storindustrin.


BR 040 är beteckningen på vägen mellan Belo Horizonte och Rio de Janeiro. Det är en motorväg av hög kvalitet. Det är en betalväg som har tre batalstationer mellan Juiz de Fora och Rio.
Övriga vägar befinner sig i olika stadier av förfall. Min vän BrasseLasse brukar säga; "när man asfalterar här så målar man bara på lite asfalt på leran". Det ligger en hel del i det. Många vägar är en orgie i potthål. Jodå, man reparerar i bland genom att lägga i asfalt i hålen och då lite extra så att hålet förvandlas till en bula i stället.
Efter några år så finns det inget kvar av orginalasfalten. Vägen är då ett antal bulor och skulle fungera utmärkt som testbana för Volvo. För att nu ingen skall köra för fort så bygger man mängd gupp på vägen.
Jag beundrar de som tillverkar stötdämpare.

På BR 040 är det en ständig ström av långtradare, dygnet runt. Avsaknaden av godståg gör att godset får transporteras på vägarna i stället.
I Sverige kallas dessa chaufförer för "vägens riddare". Det epitetet passar inte här.
Jag måste erkänna att jag är rädd varje gång jag skall köra om en långtradare. Det har hänt ett antal gånger att man blir prejad. Orsak? Sovande chaufförer. De kör mer än 24 timmar i sträck. De håller sig vakna med "vakenpiller". Vad dessa piller innehåller kan man bara gissa. Det är säkert något liknande de piller stridspiloter åt under kriget. Jag tror att det var Fenedrin.
Dessa piller tillhandahålls av däckfirmor utmed vägarna. Reultatet av pillerkonsumtionen blir att de är pigga som pelikaner till en viss gräns, sedan går rullgardinen ner. Detta sker inte så sällan då de brakar fram i hundra knyck på motorvägen.
Hoppas man inte ligger vid sidan, av en sådan, när det händer.
Det händer massor med olyckor på grund av detta. Det är inte ovanligt att man ser långtradare som vält på vägen. Man ser ofta spår efter olyckor som skett. Ofta är det en personbil som råkat illa ut då de prejats in i mittmuren.


Bilden visar spår efter en olycka där en långtradare prejat in en personbil i mittmuren. Turligt nog klarade sig alla utan större skador.
Olyckan orsakades av sovande långtradarchaufför.

Nu börjar åskan gå, dags att dra ur kontakten.

Bättre omkörd och bortkommen än bortkörd och omkommen.

På återhörande.

Borgmästarval utan borgmästare och ett poliskrig.

Äntligen har jag fått kontakt med internet igen. Mobilmodemet jag använder är inget att skryta med. Ibland lyckas jag få kontakt med nätet, efter en lång kamp med olika trix jag lärt mig.

Nåväl nu var det inte det jag skulle skriva om. Det skall ju handla om borgmästar valet.
Den avgående borgmästaren har jag skrivit om tidigare. Han heter Bejani och blev avslöjad med handen i diverse kakburkar och avgick. När han valdes vid förra valet var det för att han sa att han värnade om familjerna. Det visade sig stämma till en del. Han värnade om sin egen familj och struntade i resten. I stället var han så upptagen med att hitta på nya sätt att sko sig själv så kommunen låg, mer eller mindre, för fäfot.
Det blir inte lätt för den nye borgmästaren att reda ut stadens usla finanser.

I Brasilien är det alltid fråga om personval. Detta gäller från president till borgmästare och andra lägre politiska befattningar inom de olika administrationerna.
De olika kandidaternas kampanjer består oftast i att de sätter upp affischer med sitt nylle och ett nummer. Varje kandidat tilldelas ett nummer. Det nummer skall användas av väljaren då han röstar. Röstningen sker elektroniskt och väljaren slår in sin kandidats nummer på ett tangentbord. Modernt och bra. Kanske något för Sverige.
Problemet är dock att ingen vet vad de olika kandidaterna står för. Det finns inga politiska löften på affischerna. Det enda som visar var kandidaten står är en, eller fler, partitillhörighet. Nu betyder inte det så mycket i praktiken. Om kandidaten blir vald, så kan han rösta med det parti som betalar bäst. Nu hörde jag att man visserligen fixat en lag som skall förhindra detta ofog.
I praktiken väljer man den kandidat som ser trevligast ut på affischen.



I en stad som Juiz de Fora finns det många fula gråa skitiga murar. Vi varje val snyggas dessa upp och används som reklamplats för diverse kandidatern.




Nu har borgmästar valet gått av stapeln men ingen borgmästare har vi fått. Skälet till detta är att ingen kandidat fick tillräcklig majoritet. Det betyder att det skall hållas ett val till nu på söndag. Den hetaste kandidaten är en kvinna vid namn Margarita. Kanske staden behöver lite kvinnligt finlir efter alla skandaler.

Den förre borgmästaren Bajani är ju utsläppt från finkan. Han kommer att vara en fri man till dess det blir rättegång. En sådan lär vänta på sig i kanske tio år eller så. Under tiden kan han leva loppan på alla pengar han stulit från folket.
När Bejani fullföljde sin plikt att rösta kände folkmassan, vid vallokalen, igen hans bil. De visade sitt missnöje, mot honom, genom att stena bilen.
Vad skall man tycka om en sådan händelse? Jag tycker det var bra att någon äntligen reagerar mot sådana korrupta skitstövlar som Bejani. Det hade dock varit snyggare att visa det genom en fredlig demonstration.
Nu är ju Brassarna inte så mycket för demonstrationer, vem bryr sig, typ.


Brasilien håller sig med ett antal olika poliser. Om sanningen skall fram så har jag inte blivit klok på hur många olika det finns.
Polis Militar, Polis Federal, Polis Civil och Polis Rodoviaria.
De har olika uppgifter men gränserna mellan deras ansvarsområden verkar flyta runt lite.
Polis Militar är de som skall stå för ordningen på gatorna och är de som syns mest.
Polis Civil jobbar med brottsutredningar och syns inte till så ofta på gatorna.
Polis Federal sköter gränskontroll och ansvarar för pass etc och syns sällan.
Polis Rodoviaria skall väl föreställa trafikpolis och verkar vara obefintliga.

Vad skall man då tycka om ett land, som under 20 års tid lidit under en militärdiktatur, och som håller sig med en militärpolis som skall ansvara för ordning och reda. Första gången jag blev varse detta förhållande, fick jag kalla kårar utmed ryggen. Här har militären en färdig polisorganisation om de skulle komma på idén att göra en ny kupp.
Polis Militar är inte att leka med. Så gott som alla ser skräckinjagande ut i sina kakiuniformer med en mängd vapen dinglande runt midjan. De tillhör kategorin "skjut först och fråga sen". Personligen känner jag mig otrygg i deras närvaro, det borde vara tvärt om.

Polis Civil är ute i strejk. De vill ha 15% mer i lönekuväret. Detta trots att de är betydligt bättre betalda än sina kollegor inom Polis Militar. Kanske det beror på att de är smartare än de militära gorillorna.
Nu bestämde sig Polis Civil för att demonstrera för sina rättigheter i São Paulo. Demonstrationen gick mot guvernörspalatset.
Då kommenderades Polis Militar ut för att stoppa demonstrationen. Där stod poliserna öga mot öga. Det sköts gummikulor, det kastades tårgas och man detonerade psykiska bomber. Ett femtiotal skadade poliser, på ömse sidor, fördes till sjukhus.
Jag ser med spänning fram emot efterspelet av denna osannolika händelse. En händelse som man bara kan upplevas här i Brasilien.

I nästa inlägg kommer jag att skriva om det som faller mig in.

"DEN SOM STÅR MED BÅDA FÖTTERNA PÅ MARKEN, KOMMER INGEN VART".

På återhörande.

Eld.

"Det rensar upp" svarade Marcello då jag frågade varför han tände eld i vårt bostadsområde. Han förstod inte då jag påpekade att det kanske rensar bort husen också.

Vintern hade varit mycket torr. Inte en droppe regn på fem månader. Risken för bränder i skog och mark, var överhängande. Det är vid sådana tillfällen Brassarna passar på att elda. Skälen för deras förkärlek till att tutta eld överallt, varierar. "Det rensar upp" "det är bra för jorden" etc. Risken att elden sprider, sig okontrollerat, är stor. Ett faktum som inte bekymrar så värst mycket. Man tuttar eld och sedan åker man hem och skiter i vad som händer. Skulle det sprida sig utanför det område man tänkt sig så får väl brandkåren ta hand om det.

Denna vinter brann det överallt. Från vårt hus har vi en milsvid utsikt över kullarna. Varje dag kunde vi där se mellan tre till fem bränder samtidigt.
Det brinner i dikesrenar, på ängar och i skogen. Man ser inte till någon som ser ut att kontrollera elden.

I vår condominio (villaområde) finns inte så många hus ännu. Vårt hus ligger på sydsluttningen av det berg på vilket conominion ligger. Nästan högst upp på toppen bor Paoulo Viera. Hans hus ligger vid nordsluttningen av berget. På denna nordsluttning går vägen diagonalt ner till vaktkuren och ut ur condominion.
Här kom min fru och jag åkande på väg till ett party. Våra planer ändrades då vi såg hela nordsluttningen stod i brand. Paoulos hus var i fara och elden spred sig snabbt uppåt hans hus. Vi vände och åkte upp till Paoulos hus. Han var inte hemma så vi ringde honom och berättade vad som var på gång. Vi ringde också brandkåren som bara upplyste att de inte hade tid att komma.
Snart var branden vid Paoulos tomtgräns, tio meter från huset. Där stod jag med en trädgårds slang som inte hade det minsta effekt. Då dök Marcello upp. Han är ansvarig för codomonions skötsel. Han hade fixat en vattentankbil som hade en bra slang och rejält tryck på vattnet.




Vi kämpade i två timmar innan vi började hoppas att vi kanske hade räddat huset.
Hettan och rökgaser hade dragit musten ur oss alla, men huset var räddat.
Det är nu brandkåren anländer med en liten pickup utrustad med en stege och två brandsoldater. "Ska ni rädda en katt från ett träd" frågade jag. De förstod inte sarkasmen. Jag undrar fortfarande hur man släcker skogsbränder med en stege?




Dagen efter branden. Paoulos hus är det vita uppe på krönet.


Det är dagen efter, detta drama, jag ertappar Marcello med att tända eld i närheten av vårt hus. Det är nu jag förstår att branden, som så när tog Paoulos hus, var anlagd av Marcello. "Jag vill att du släcker elden mitt hus är i fara" sa jag till honom. "Det är ingen risk och elden är bra för naturen" svarade han och åkte hem.
Där stod jag ensam med en jätte eldsvåda och mitt hus i vindriktningen. Mitt enda hopp var att elden inte skulle sprida sig över den lilla väg som skär genom området ca femtio meter från vårt hus.
Tre timmar tillbringade jag med att vakta så att elden inte spred sig över vägen. Flera små bränder uppstod på vår sida av vägen. Jag lyckades släcka dem alla. Om jag inte varit där så hade vårt hus brunnit upp samt hela den djungel som vi har bakom huset.


Vårt hus femtio meter till höger.

Jag undrar hur naturen har klarat, sig utan Marcello, i så många miljarder år.
Det stod sedan klart att Marcello hade fått i uppdrag att ta hand om sly och liknande på ödetomterna. Ett betaljobb han fixade smidigt med eld. Det var ju billigare än 20 man med hackor.

Här i landet finns en statlig organisation som heter IBAMA. Det är en motsvarighet till Svenska Naturvårdsverket.
Det är förbjudet att hugga ner träd här i Brasilien. Skall man ta ner ett träd så får man fråga IBAMA först. Oftas blir svaret nej. Det spelar ingen roll om trädet står på din egen ägandes tomt. Om du nu skulle fälla trädet utan lov kan det medföra dryga böter.
Om det nu skulle råka börja brinna så olyckligt att ditt träd, av omständigheter du inte kunnat råda över, skulle dö, så är ju saken klar. Inga böter, trädet borta, simsalabim.
Kan detta vara orsaken till att Brassarna är så förtjusta i att elda?

Det verkar föreligga förmildrande omständigheter i Amazonas. Där går det bra att fälla träd i en skala som gott kan kallas för skövling. Var är IBAMA då? Är det så att det är så mycket pengar inblandat så att Brasilianska staten inte kan eller vill stoppa det. President Lula säger att både Europa och USA har huggit ner sina skogar så varför skall Brasilien inte få göra samma sak. En stadsmans argumentation. Har andra länder begått dumheter de ångrar i dag, så kan väl vi göra om samma misstag.
Amazonas regnskog är viktig för hela världen, inte bara för Brasilien.

Tyvärr får man åter konstatera att världen tar slut vid Copacabana.
När skall Brassarna lära sig att större delen av världen faktiskt ligger utanför Brasilien.

Nästa inlägg kommer att handla om borgmästarvalet i Juiz de Fora.

På återhörande.

Åter från sjukbädden.

Den Brasilianska förkylningen var en lunginflammation. Så här såg medicinberget ut.



Som ni ser så står allt på locket till min dator. Det är därför det tagit lite tid att komma med detta inlägg.

Det skulle ju handla om valordningen i Brasilien men, som så ofta, kom det annat emellan. En lungpaj, så nu får jag skriva av mig de erfarenheter det gav.

Visste ni att tredje största dödsorsaken i Brasilien är övermedicinering? Så är det. Största killers är hjärtkärl sjukdomar och cancer.

Brasilianarna är ett hypokondriskt folk. De älskar mediciner i alla former samt huskurer. Det dräller av kloka gummor och gubbar. Alla med sina hemliga dekokter som botar allt.
Det finns många här som springer till doktorn flera gånger i veckan. Om läkaren inte skriver ut någon medicin så är han en dålig läkare. Därför skriver doktorn ut medicin. Ofta placebomediciner.
En läkare, jag känner, är verksam som allmänpraktiserande i Bicas (en mindre grannstad). Han berättade att det är i stort sett samma människor som besöker honom år från år. De kommer med en åkomma (inbillad), får lite sockerpiller och går hem. Nästa dag är de tillbaka men då med en ny åkomma. Många av hans patienter skulle vara döda fler gånger om om de haft alla åkommor de påstått sig ha.

Man behöver inte leta länge om man söker ett apotek. De ligger med 150 meters mellanrum nere i staden.
De flesta tillhandahåller sjukvårdstjänster så som injektioner och omplåstring.

Så här ser han ut som injicerar antibiotika i min arma kropp.



Nilo Lawall är namnet och han är apotekare till yrket.
Här förbereder han dagens stick.
Nilo är en av stadens rikaste män. Inte så konstigt med tanke på efterfrågan på mediciner.

Något statligt sjukförsäkrings system finns inte här. Man får välja mellan SUS, som är gratis, och något privat alternativ. Privat vård kostar skjortan och är inte tillgänglig för vanligt folk. De privata sjukhusen håller hög standard. Många kan mäta sig med de bästa i världen.
SUS är det lite si och så med. När man väl nått fram till vården så är den väl ok men det tar lång tid och många dör i köerna.
Privata rum finns inte. Här får man dela sal med 5-10 andra.
Det är ett måste att ha en privat sjukförsäkring. De kostar också skjortan men är dock inget mot vad vården skulle kosta om man skall betala den själv.

Vi som varit så oförskämt fräcka så att vi har haft mage att flytta utomlands, har inget att hämta i Sverige vad sjukvård beträffar. Alla våra rättigheter upphörde då vi passerade gränsen. Att man betalt några miljoner i skatt genom åren, räknas inte. Att man fortfarande betalar 25%, av pensionen, i så kallad "särskild skatt för utomlands boende" räknas inte heller. Tack Sverige!

Nu tjänar det inget syfte att gå och vara orolig för sin hälsa. Hellre rolig än orolig och hälsan tiger still.

Till slut vill jag fastslå att man måste vara väldigt frisk för att palla med alla mediciner här.

Det är ett tag till borgmästarvalet i Juiz de Fora så jag skriver om det då det är dags.

Nästa inlägg tror jag skall handla om Brassarnas kärlek till ELD.

På återhörande.

Far och bada.

Så var det då meningen att man skulle åka till stranden och doppa tån i Atlanten. Komma hem och skriva ett blogginlägg om det hela.
Nu ville makterna något annat. Cabo Frio, dit vi tänkt oss, hade regn hela helgen och undertecknad åkte på en brutal Brasseförkylning. Inte ens cachasa hjälper. Sanden fick bytas mot sängen. Detta strandinlägg får handla om gamla erfarenheter i stället.

Brasiliens ostkust är i stort sett en grymt lång strand. Några ställen erbjuder skärgård.
Det skulle lätt gå att rappa, i stort sett, hela kustlinjen med internationella turister. Dessbättre har det inte skett ännu.
Uppe i norr har Brassarna exploaterat några ställen som t.ex Natal (som betyder jul) och en del platser i Amazonas. Det är ganska lite med tanke på den potential som finns.
Läste om ett nytt, delvis, Svenskt projekt där man skall bygga en lyxresort för världens Jet-set folk. Inget för vanliga svennar alltså. Kronprinsessans pojkvän, Daniel, lär vara inblandad. Hans gym har ju inte gått så bra så man undrar var han får pengarna ifrån. Lever han på sin flickvän tro?
Meningen är nog att de drömmer om att bli ett nytt Saint.Tropez eller Accapulco.

För oss vanliga ofrälse folk, finns det dock en uppsjö fina stränder att besöka.
De som ligger i Rio de Janeiro är inte så trevliga annat än på bild (läs förra inlägget). Däremot finns det betydligt trevligare ställen att bada och sola på.
Ett av dem är Cabo Frio. Sex till sju kilometer strand och inga gringos (det skulle vara jag då). Rent vatten. Stället är mest besökt av Brassar och är befriande fritt från fulla Tyskar och Svennar.
Cabo Frio (på Svenska; kalla udden) är en liten stad belägen 15-17 mil öster om Rio de Janeiro. Om du kollar kartan kan du se att det faktiskt stämmer att den ligger öster ut.
Stranden är enorm och sanden vit. Hur mycket solen än gassar ner i sanden så kan man gå barfota utan att bränna fotsulorna.
Vid strandens gräns, mot strandvägen, ligger en mängd partytält, typ. De tillhandahåller parasoller, stolar och bord. Därefter även mat och dryck av diverse slag. Det kutar runt försäljare här också. De är dock inte, på långa vägar, så påflugna som på Mallis och Kanarieholmarna.
Staden är mycket välordnad för att vara en Brassestad. Bra infrastruktur. Många restauranger med bra käk. Ganska billigt också, förutsatt att det inte är högsäsong. Om man vill ha lugnt och skönt skall man åka dit då normala Brassar jobbar. Jul och nyår är inget att rekommendera. Då kan det bli ganska stökigt. I övrigt kan man gotta sig där året om.

Söker vi oss söder om Rio hittar vi Ilha Grande. Det är en ganska stor ö som ligger
i Angra dos Reis skärgård. Det är en paradisö som är väl värd att besöka. Den ligger lite nära Rio för att jag skall gilla vattnet där. Nio millar krämar rakt ut i havet. Även om Brassarna inte tror det, så försvinner inte skiten därför att man gömmer den i havet. Vem vill få en klubba i mustaschen då man simmar?
Längre söder ut finns det massor med små paradisstränder. Man kan hitta en alldeles egen om man vill vara ifred med det man nu vill göra. Här brukar vattnet vara kristallklart.
Angraskärgården är magnefik. Ta Stockholms skärgård, byt björk och tall mot palmer och flytta hela rasket till tropikerna. Hajja vad jag snackar om. Varför inte spendera semestern i en hyrd segelbåt där? Kryssa mellan flera hundratals paradisöar av varierande storlek.
Fortsätter vi söder ut träffar vi på Pariti. En liten stad med urgammal Portugisisk arkitektur. Platsen var ett av de ställen där slavarna landades då det begav sig. Här måste jag berätta om en märklighet. 1976, då man byggde motorvägen mellan Rio och São Paoulo, träffade man på en liten by som, tidigare, var helt okänd. Ingen i byn pratade portugisiska. Alla av afrikansk härkomst. Befolkningen bestod av ättlingar från förrymda slavar. Den äldste lär ha varit en bra bit över hundra år gammal. Byn hade klarat sig genom jordbruk och djurhållning.
Det var nog bara de starkaste som hade ork kvar att rymma efter några månader, ihoppackade i ett skitigt lastrum, med begränsad tillgång till mat och vatten.

Ytterligare söder ut, träffar vi på Ubatuba. Även det en liten trevlig stad innanför skärgården. Om man vill bada kan man haka på båtturer som går ut till öarna eller hyra en mindre båt med skeppare.
Staden har en lång strand med lugnt vatten. Stranden skulle ha varit idealisk för barnfamiljer då vattnet är lugnt och utan surfingvågor. Tyvärr flyter det ut en å mitt på stranden. Vattnet i den är väl 50% vatten och 50% av diverse avfall, mestadels kiss och bajs. Varje samhälle, uppströms, fyller på med sin dos av skit.
Det gör ont i mig att se detta överallt. Havet är inte en oändlig soptunna.
Nej, vårt avlopp går inte ut i något vattendrag, det går till vår privata infiltrationsanläggning, om nu någon trodde något annat.

Nästa inlägg blir en betraktelse om valsystemet i Brasilien.

På återhörande.

Brottslighet.

"Svensk man skjuten i Natal i Brasilien" var en av huvudrubrikerna, i Aftonbladets webbupplaga, för ett tag sedan. Längre ner i texten konstateras att Brasilien är inget lämpligt turistmål för Svenskar. Man kan ju gå och bli skjuten, bara sådär.
Kanske har man rätt. De trygghetsberoende Svenskarna bör nog stanna hemma i trygga Sverige.
Längre ner i samma tidning rapporterades om diverse händelser som tilldragit sig i kungadömet. "Man skjuten på öppen gata i Malmö, värdetransportrån i Nyköping, Styckad kropp hittad vid Slussen i Stockholm, Hagamannen slagit till igen och lagt ytterligare ett våldtäktsoffer till sin samling etc. Någon sköt ihjäl vår stadsminister för några år sedan. Är tidningen totalt hemmablind?
Det förefaller som om Aftonbladet inte riktigt har förstått att Sverige inte längre är lämpligt för Svenskarna. Vart skall detta arma trygghetssuktande folk ta vägen? Var skall de finna tryggheten?

Visst är det mycket brottslighet i Brasilien liksom i Sverige. Men utslaget på antal invånare så drar nog Sverige det korta strået.
Det är klart att om du går nere i Copacabana med Rolexen och guldkedjorna dinglande, kan man nog räkna med att någon hoppar på dig och rånar dig. Det hände ju förre Svenske Rikspolischefen. Det är många som råkat ut för samma sak.
Copacabana är ett känt turistmål. Där dräller det av rika gringosar vilket drar till sig suspekta individer.
Vilka är då dessa individer? Jo, folk från favelorna i Rio de Janeiro. Folk som föddes till fattigdom. Folk som aldrig kommit i närheten av en skola.
Förmodligen hade jag själv smugit runt i Copacabana om kvällarna i väntan på en dum turist att råna, om jag vuxit upp en sådan miljö.
Skulden för detta elände skall läggas på regeringen här. De har inte förmått att bekämpa fattigdomen och därmed brottsligheten.
I Rio de Janero bor det lika många människor som i hela Sverige. I en jämförelse sker det nog inte fler brott i Rio än i hela Sverige.
I São Paulo bor tre gånger så mycket folk som i Sverige. Klart att det mördas och rånas i stor omfattning. Knarktrfiken är en stor anledning vid sidan om fattigdomen. Men begås tre gånger så många brott där som i hela Sverige? Jag kan inte svara på det men jag tror inte att så är fallet. Vi talar om världens femte största stad här och det är ett känt faktum att storstäder drar till sig brottslighet. Vi kommer alla i håg Arbogamorden och Knutsby pastorn etc. Det är så långt från São Paulo man kan komma men ändå mördades folk där.
Det är i vissa områden, i dessa Brasilianska städer, där brottsligheten är stor. Copacabana är ett sådant område. De flesta tror att Copacabana är bara en vacker strand. Så är inte fallet. Det är en hel stadsdel vilken gränsar till Atlanten med en strand. Hela området har fått hög status i turistvärlden. Lite obefogat tycker jag. Det är oerhört vackert där men det är bara en av många stränder i Rio som är vacker. Sitt turistrykte har Copacabana nog fått för att det ligger närmast centrum. Det medför också stora föroreningar i vattnet. Jag skulle inte bada där. Som turist skulle jag nog hellre välja Ipanema eller Barra. De stränderna är minst lika vackra och är säkrare för turister.

Våldtäktsbrotten ökar i Sverige. Varje dag kan man läsa om dem i tidningen. Jag kan inte påminna mig att jag hört talas om ett enda våldtäkts brott här. Kanske Svenskorna kniper mer med benen än Brasilianskorna.
I det sammanhanget måste jag ta upp motelfenomenet här. I staden Juiz de Fora, där jag bor, finns inte mindre än ett tiotal motel. Dessa är inte några natthärbärgen för trötta bilister. De befolkas av betydligt piggare gäster.
Rummen hyrs ut tre timmar i stöten. Varje rum har en egen parkeringsplats med port så att bilen kan gömmas där. Förövrigt går hela hanteringen ut på att gästerna skall vara incognito.
Varje motell har cirka fyrtio rum. Tänk efter! Hur kan alla dessa motel överleva i en stad med 500 000 invånare varav 70% är så fattiga att de inte har råd. Dessutom är cirka 15% studenter på Universitetet och har heller inte råd. Min slutsats är att det pippas i en omfattning som lämnar den opasionerade Svensken på efterkälken.
Varje stad, med självaktning, håller sig med ett mångfald av dessa kärleksnästen.

Nu tillbaks till bovarna.
Intill Rio flygplats GIG, ligger Rocinha, världens största favela . Den är uppdelad i sjutton kommuner. Var och en med sin boss. I bland råkar de i luven på varandra och då blir det skjuta av. Det händer då att en och annan förlupen kula hamnar utanför favelans gränser. Min gode vän Paoulo Viera, var åkandes i taxi från flygplatsen till Rio centrum då en sådan förlupen kula punkterade ett däck på taxin. Taxiföraren trampade gasen i botten.
På andra sidan vägen hade polisen förskansat sig. Det händer att oskyldiga människor drabbas då de förvillat sig in, i skottlinjen, mellan skurkar och poliser.
Det är ofta bråk om knarkherraväldet som utlöser dessa små krig. Polisen gör så gott de kan men ofta är de själva inblandade i den skitiga hanteringen och då blir det som det blir.
Problemen lär fortsätta tills det här landet gjort sig kvitt korruptionen.

Ute i landet är det ganska lugnt. Jag känner mig tryggare på gatorna i Juiz de Fora än vad jag gör i Stockholm.
Om man bortser från storstäderna så är det i allmänhet rejält folk som befolkar favelorna. Gudfruktiga människor som knegar på för bröfödan så gott det går. Det händer väl att de begår någon liten synd då och då men de är inga mördare.
De största bovarna är de som regerar landet. Jag tror dock inte att de mördar Svenskar.

Min summering blir att det begås färre brott per capita här än i Sverige. Så, kära Aftonbladet, skicka Svenskarna till Brasilien, här är det tryggare.

Hur gick det då för svensken som blev skjuten? Jo, han överlevde. Enligt uppgift, från vanligt vis välunderrättat håll (BrasseLasse), så lär Svensken varit med en prostituerad och struntat i betalningen, häpp.

I nästa inlägg skall vi åka till stranden.

På återhörande.

Vilsen i datorernas värld.

Kära läsare, du går och köper en ny bil och den levereras utanför ditt hus. Du sätter dig i förarsätet och försöker hitta var du skall stoppa in startnyckeln. Du hittar inget nyckelhål. Efter att letat igenom hela bilens insida börjar du leta utanför bilen. Efter tre timmars letande hittar du nyckelhålet under höger bakskärm. Du stoppar in nyckeln och vrider om. Motorn startar snällt.
Du sätter dig i förarsätet i avsikt att köra iväg. Då upptäcker du att det inte finns någon ratt. Åter börjar du leta. Du finner den i bagageutrymmet. Du vrider lite på den och finner att den fungerar. Framhjulen svarar på din vridning.
Glad i hågen ställer du dig i skuffen med foten på ratten och skall köra iväg.
Det går inte. På en display kommer det upp en text som säger " bilen känner inte igen foten på ratten och kan ej köra". Du byter fot och försöker igen. Då kommer det upp en annan text på displayen. " ett fel uppstod i minnesfunktion 003276541 som refererade till funktion 103826wq".
Nu har du spenderat tre timmar på att komma iväg och ännu inte lyckats. Du ger upp och ringer leverantörens suporttelefon. Du får till svar att du inte är registrerad men att du kan registrera nu om du har användarnamn och lösenord. OK, du börjar leta efter dessa i din pappershög och hittar dem efter en timma. Du ringer igen och registrerar dig. Nu får du veta att du måste krypa under bilen och skruva loss växellådan. Inne bland kugghjulen sitter en liten knapp som du måste trycka in.
När du, efter tolv timmar är klar med detta, gör du ett nytt försök att köra iväg.
Då säger displayen att det inte går, du behöver ett codec för att alla funktioner skall fungera. Det står inte vilket codec som behövs.
Åter ringer du suporten och får veta vilket codec det handlar om och att du kan hämta det i Skövde.
Du tar tåget till Skövde och får ditt codec. Väl hemma igen stoppar du in det i motorns luftintag, enligt instruktion.
Nu sticker du in armen under höger bakskärm och vrider om nyckeln. Du klättrar upp i skuffen och sätter höger for på ratten och vips åker du i väg glad och lycklig. Nu finner du att bilens topphastighet varierar mellan 0.6 Kmt och 20 Kmt.
Nu har du stannat och skall stänga av motorn. Då måste du vrida om startnyckeln till startläge!!!!!

Skulle du köpa en sådan bil? Helt klart inte. Varför köper du då en datamaskin? Logiken i den är i stil med det jag beskrivit ovan.

Det är möjligt att jag är tekniskt obegåvad. Jag funderar på hur jag kunnat dölja detta så bra att jag klarat att vara yrkespilot i över trettio år utan att slå ihjäl vare sig mig eller andra.
Kan det vara så att datalogiken inte vänder sig till normalbegåvade människor. Är det bara hackers som gören sig besvär? Är programmen skrivna för några få IQ-toppar. Har jag satt fingret på den största diskrimineringsskandal genom tiderna?

Min fru går på flamenco kurs. Jag var där och filmade lite för att göra en liten filmsnutt som frun skulle använda för träning hemma. Nu skulle jag redigera den och bränna den på en DVD.
Laddade in den i min stora desktop och importerade klippen till Moviemaker. Väl där fick jag till en sekvens som jag tyckte såg bra ut. En vända i vanligt tempo och en i slowmotion. Nu tryckte jag på "spara till hårddisk" för att därifrån kunna bränna ner den på DVD. Sparfunktionen stannade på 19%. Tio försök, samma resultat. Det fungerade inte. Huvet i väggen.
Laddade in klippen i min nya häftiga laptop. Öppnade Moviemaker och klickade importera. Följande meddelande uppenbarade sig; "Moviemaker kan inte importera dessa filer det krävs en codec bla bla". Där slog man huvet i väggen igen.
Funderade över varför Microsofts egna fimprogram verkade vara det som fungerar sämst i Windows XP. OK, importerade materialet i Toshibas Inter Video DVD och satte igång med redigeringen. Fann då att detta program inte hade slowmotion funktion. Huvet i väggen ytterligare en gång.
Vid det här laget hade min fru dömt ut mig som totalidiot på datorer. Kanske har hon rätt, jag tillhör de som tänker logiskt vilket är en belastning i den digitala världen.
Det fanns en möjlighet till, Adobe Premiere Pro. proffsigt och bra. Problemen med det programmet är två. Det ena är att bilden hackar då man redigerar (min nya kraftfulla dator är tydligen inte kraftfull nog så programmet är nog avsett för datorer i klass med Pentagons huvuddator), det andra är att det är så på gränsen till omöjligt att bränna filmen på en DVD. Rent logiskt är väl det man vill göra, eller hur? Det borde vara lättåtkomligt och inte dolt långt ner i någon rullgardinsmeny.
Datanördana som tillverkade programet tänker på sitt sätt och användarna på ett annat, nämnliget det logiska sättet. Oförenliga storheter. Huvet i väggen igen.

Med, vid det här laget, en stor portion datastress gick jag ut på nätet och köpte ett nytt filmrdigeringsprogram. Pinnacle lovade gott. Jag betalade med kort och började nedladdningen. Stressen ökade då jag upptäckte att nedladdningen skulle ta 50 timmar. Värre blev det när jag blev varse att det var bara en av fyra filer. Det skulle ta 200 timmar att få ner filerna. Som tur var så vad det hastigheten då mitt modem gick med bara 6 K/s. Min fru stod bakom och stampade med sina flamenco skor.
Min internetuppkoppling är ett mobilmodem. Det är den enda möjligheten vi har där vi bor. Nedladdningshastigheten varierar mellan 0.6 K/s och 20 K/s.
Tre dygn senare hade jag allt nere i min dator. Detta efter att internet sköt ner sig själv ett antal gånger.
Nu, mina damer och herrar, har jag äntligen fått klar min filmsnutt, fem minuter lång, och min fru kan öva på att smälla klackarna i golvet på flamencovis.
För att återgå till min liknelse med bilen ovan så motsvarar det som om en bilfärd från Lidingö till Stureplan skulle ta fyra dygn. Häpp!

En lustighet inträffade då jag, vid ett tillfälle, skulle öppna "Den här datorn". Det kom upp en dialogruta där en ficklampa uppenbarade sig och med texten "söker". Min dator hittade inte sig själv.
Eller då det dök upp en dialogruta med följande text;"Datorn har hittat en ny hårdvara, vill du installera den nu"? Nyfiket klickade jag på "ja" då jag inte kände till att jag installerat något. Då dök "Guide för installera ny hårdvara" upp. Om du vill fortsätta klicka på "nästa". Sagt och gjort. Då fick jag veta att datorn inte kunde hitta någon ny hårdvara. Jaha tänkte jag, det var ju det du sa att du hade gjort, din dumma burk. Logiskt va?

I min dator har jag Symantecs Norton virusprogram med automatisk liveuppdate. Kolla min tidigare blogg så kan ni se en bild på hur effektivt det var. Fyra Trojaner och två spywere släpptes igenom utan problem. Det var inte lätt att bli kvitt dem. De fyllde också min hårddisk med en faslig fart. 37.6 gigabyte på ett par timmar.

Alla programmakare verkar pinka in sina revir mycket effektivt. Försök att flytta en bild från Powerpoint till Fotoshop. Känner inte igen filformatet står det i en dialogruta. Så är det med de flesta program.

Nu måste jag kräka ur mig min ilska över alla förbannade lösenord som begärs för, i stort sett, allt du vill företa dig. Man skulle behöva en separat dator för att lagra alla eller ett bibliotek med pärmar. I sin iver att bevaka sina revir har programmakarna gjort det närmast omöjligt att använda deras produkter.

Internetaktörerna vänder sig bara till de som sitter på snabba bredbandsuppkopplingar. Vi som inte har den tillgången (vilka är fler än de som har), har lämnats i sticket. Vad sägs om 15 min att öppna Aftonbladets nätupplaga. Expressen fungerar bara i bland och när den fungerar så hinner man äta frukost, gå på muggen och jobba lite i trädgården innan den visar sig på skärmen.

Är datorn på väg att bli oanvändbar för vanligt folk? Kommer internet att infekteras av så mycket virus att det slutar att fungera? Skall programvarorna skyddas så till den grad att legala användare inte heller kan använda dem? Kommer datorn bara att vara för en liten elit?

Nej, kära vänner, är det inte dags att revoltera mot Bill Gates och hans gelikar? Det vore ju trevligt om även Agda 90 i Blomstermåla hade tillgång till den digitala världen.
Till slut, var ligger logiken i att man måste klicka på "Start" för att stänga av datorn? Prova att stänga av bilmotorn genom att vrida nyckeln till start, så får ni se vad som händer. Eller skjuter man startskottet då löparna går i mål?


Tack till alla er som lämnar kommentarer till mina inlägg. Det är så roligt att ta del av era synpunkter. Det gör att man vill fortsätta bloggandet.

Ett stort tack till BrasseLasse som, så många gånger, hjälpt mig med mina datorrelaterade problem.

I nästa inlägg skall jag försöka ta er ur villfarelsen att Brasilien skulle ha mer brottslighet än Sverige.

På återhörande.

Nattlivet i Juiz de Fora.

Det är ingen större idé att ge sig ut tidigt på kvällen. Brassarna gillar att festa på nätterna och därför är det ganska tomt på krogarna fram till tiotiden då det börjar röra på sig lite.

Nattklubben Previlege gör skäl för epitetet "nattklubb" då de öppnar först klockan tolv på natten. Folk som går dit kommer hemdrällande då det är dags att gå till jobbet. Man fattar inte hur de orkar.
Prvilege har två avdelningar. En stor med dunka dunka och en mindre bar med softare live musik.
Vi hade en svensk gäst här för ett tag sedan. Han är trummis i jazzsvängen hemma i Sverige och var här för att spela med brassemusiker i min studio. Basisten som var med och jammade heter Messias och han hade en spelning på Previlege några dagar senare.
Vi gick dit för att lyssna. Det var en jazzkvartet som Messias spelade med, i baravdelningen. Min svenske vän blev erbjuden att sitta in. Efter lite övertalning, från oss andra, tog han plats vid trummorna.
Det var kanske tio personer i baren då han började spela, resten av folket var i dunkadunka avdelningen. Efter en låt var baren halvfull. Efter tre låtar var det knökfullt. Vi snackar om flera hundra.
Då min vän lämnade över trummpinnarna till den ordinarie trummisen och lämnade scenen, stod folk på stolarna och applåderade och visslade. Han fick stå ut med att bli kramad av nästan alla i baren.
Något sådant får man sällan se i Sverige.

Om man inte gillar nattklubbar så finns det en uppsjö av andra sätt att roa sig på.
Man kan gå på ballroom dancing om man är lagd åt det hållet. Där sysslar man med den förlegade dansform där man håller i varandra. (Ni som är unga kan säkert läsa om det i någon historiebok).
Det nybyggda eventpalatset La Rocca, bjuder på diverse kända artister. Det är nästan något nytt jippo varje helg. Spelningarna börjar vid midnatt och håller på till fram på morgonkulan.
Teatro Central och Pro Musica är andra scener som ofta bjuder på musikaliska höjdare.

Staden dräller av barer. Det finns flera i varje kvarter. Många är små schabbiga ställen, där kvarterets befolkning sitter och pimplar öl.
Många barer har livemusik. En del med ensamorkester där artisten tagit den digitala världen till sin hjälp. De har, som regel, ett berg med maskiner runt sig vilka sköter kompet. Kvaliteten brukar vara medioker.

Mina favoritbarer är de som har riktiga liveband. En japanskt ställe brukar ha musik med hög kvalitet. Där kan man lyssna till "Beatles For Ever" eller storheter som Dudu Lima.
Beatles For Ever är ett band som spelar Beatleslåtar exakt som orginalet. De har kläder som orginalet och de spelar på instrument av samma märke som orginalet.
Dudu Lima är en basist med ekvilibrist förmåga. Han är rikskändis och spelar i bland med ikoner som Stanly Jordan, den kände gitarrhjälten från USA.

Av någon anledning hamnar jag dock alltid på Salims bar. Hans bar har blivit något av ett musikkulturellt centrum i staden. Varje gång jag varit där har jag fått en ny fantastisk musikupplevelse.


Från vänster Adevar sax, Messias bas, Maistro Prieto piano och, sittande i
förgrunden, Sångaren Dudu Costa.


Salim är gitarrist och spelar på sin bar med inbjudna gästmusiker. Det händer ofta att någon bland gästerna plockar fram ett instrument och sitter in.
Kavaliteten på musiken är exelent och det medför att de bästa musikerna i staden brukar gå dit och spela av sig. Det drar också till sig musiclovers som jag.
Utan att överdriva så är Salim en av de bästa gitarrister jag hört genom tiderna.
Han är en mycket god vän i familjen och är en trogen besökare i min studio där han varit med på alla jamsessions vi haft då vi gästats av svenska musiker. Han är också den som lagt alla gitarrspår på den CD-produktion jag arbetar med för tillfället.


SALIM



Salims bar är inte stort mer än ett hål i väggen. Så gott som alltid fullt med gäster. Ibland står de, med sina ölglas, ute på gatan då det inte finns plats inne i baren.
Många är de tillfällen då folk står på stolarna och vrålar av förtjusning. Eller dansar mellan borden.
Jag frågar mig varje gång, skulle detta kunna hända i Sverige?
Knappast, hur skulle det se ut? Tänk om alla? Vad skall folk säga?
Att ha roligt verkar vara förbjudet i mitt gamla hemland.

I nästa inlägg skall jag skriva om mitt traumatiska förhållande till datamaskiner.

På återhörande.

Vad har hänt med flygindustrin?

Jo, jag vet att jag skulle skriva om utelivet i Juiz de Fora. Det får bli i nästa inlägg.
Har just återvänt från ett besök i Sverige och måste bara skriva av mig min frustration.

Jag reste från Rio de Janeiro med en E-ticket som jag köpt via Stafftravel på Malmöaviation. Det är en sådan billig biljett som vi, som jobbat i flygindustrin, har förmånen att utnyttja. Biljetten är av den art att man får åka med i mån av plats i flygplanet. Är det full så får man så vackert vänta på nästa möjlighet. Det får man göra med god min och man kan inte ställa några krav. Till saken hör att det gäller en dresscode så man får så vackert knyta på sig slirren.

Klädd i blazer, matchande byxor, Armaniskjorta och slips närmade jag mig TAP,s disk på GIG. Det var en vänlig dam som genast ordnade med min biljett. Därefter till incheckningsdisken där jag blev stående en god stund i kö.
Det tog oändligt lång tid att checka in folk. Under tiden jag väntade på min tur funderade jag över rutinerna vid incheck. Måste det ta upp till tio minuter per person? Finns det inte, i dagens digitala samhälle, modernare teknik som gör incheckningen snabbare och mer rationell? Typ ett magnetkort eller chip som man drar i en läsare och vips kommer boardinkortet ut tillsammans med bagagetaggen. Max en minut skulle det ta istället för dagens oändliga hackande på tangentbord.
Väl incheckad och klar går man till utrikeshallen. Där möter man nästa svårighet. Det är då man betraktas som terrorist. Jag är glad att man tar säkerhet på stort allvar. Det var jag då jag var aktiv som flygkapten och nu som vanlig passagerare. MEN måste de som jobbar vid securitychecken vara gestaposoldater? Måste de förnedra människor för att inge respekt? Enligt min mening skulle det fungera lika bra om de fått lära sig att bemöta folk med vänlighet.
Jag såg hur skräcken lyste i ögonen på en äldre dam då hon beordrades att nästan strippa. Hon var kanske på sin livs första resa.
När jag stod i incheckningskön såg jag henne och hon såg lycklig och förväntansfull ut. Sannolikt var hon kvar i vanföreställningen att det är glamouröst att flyga.

När man väl har passerat förnedringsstationen så möter man passpolisen. Ett nytt gäng gestapos som tror att man måste se ut som yrkesmördare för att kolla ett vanligt pass.

När man väl är ombord och satt sig i stolen, lättad över att man inte kastats i fängelse av någon orsak, finner man att stolen är designad för sittning i max en timma. Comforten är av så dålig kvalitet så man undrar om de som designade stolarna aldrig flugit i boskapsklass. Benutrymmet är otillräckligt för mig som är 1.83 m lång. Hur är det för de som är längre och större?

Kabinpersonalen ser ut som om passagerarna bara var till besvär även om de inte sagt ett ljud och inte påkallat någons uppmärksamhet.

I mitt fall satt jag bakom en stor luffs av den typen som brer ut sig utan tanke på medpassagerarna. Jag hade fått en plastmugg vin som jag ställt på bordet, då denne luffs hastigt fällde ryggstödet bakåt så att min mugg välte och vinet rann ut på mina byxor. Försökte påkalla lite uppmärksamhet av flygvärdinnan som stod bredvid och var i färd att servera drycker. Hon tittade på mig och mitt nedsölade bord men ignorerade det hela. Jag blev räddad av en dam som satt intill som langade över några servetter. Senare under flighten såg jag luffsen framför mig liggande på tvären över två säten med fötterna i knät på en, för honom okänd, medpassagerare.

För min del blev det inget sovande under den elva timmar långa flygningen. Hade provat alla tänkbara sittställningar och alla var extremt obekväma.

Man kan ju förstå att folk vill resa i lediga kläder. Jag har inga synpunkter på det. Men om man skall trängas in i ett flygplan med massor med andra, är det då inte rimligt att man skött sin hygien så att man inte stinker som en soptunna. Det är påfallande många som gör det. Man undra om det är tillfälligheter eller om det är rutin för dem?
Man sitter där snällt med sin slips och känner sig väldigt udda. Att man duschade och stänkte på sig rakvatten innan man åkte hemmifrån, saknar plötsligt betydelse.

Så kommer man då till Kastrup, efter ett byte i Lissabon. Köper tågbiljett till Svågertorp och baxnar över att det kostar 122:- för de tio minuter resan över Öresundsbron tar. Har nog varit borta från Sverige för länge.

Det är sedan jag kom till resans himmelrike. Resan till Stockholm med Malmöaviation. Att jag blev behandlad som en kung, kan möjligen bero på att det var min arbetsplats, som flygkapten, i femton år. Men jag studerade noga hur man behandlade sina passagerare. Alltid vänliga och hjälpsamma och med ett leende på läpparna. Är det inte så det skall vara? Är det bara Malmöaviation som upptäckt det?

När det var dags att återvända hem gjorde jag det två dagar tidigare än jag planerat. Det var en del besvikelser som föranledde detta. Det skall erkännas att jag längtade hem till de mina också.
Samma positiva upplevelse att resa med Sveriges/världens bästa flygbolag till Malmö.
Det är när jag skulle checka in på Kastrup som nattmaran började.
Var i god tid för incheck och, hör och häpna, det var ingen kö att tala om. Det bådade gott för det tydde på att det skulle inte bli problem med plats.
Det finns ju andra problem. Taskigt utbildad personal t.ex. Incheckaren kunde inte hitta mig i systemet. Flygbolaget som sålt biljetten hade mig inte i systemet. Försökte försynt påpeka att jag rest två sektorer från Rio till Köpenhamn och då fanns jag i systemet. Tiden gick och jag började bli orolig. Då tillkallades en annan person som raskt hittade mig i systemet och sa att det gick bra att checka in mig hela vägen till Rio. Skönt, men det var kris med tiden så hon ringde gaten och frågade om de kunde vänta på mig. De hade en slott 25 minuter efter tidtabellen. Svaret blev NEJ. Det var bara att konstatera att jag var blåst.
Satta mig med en god bok och inväntade nästa flight efter att kollat med andra bolag där ingen hade någon flight till Lissabon.
Klart jag missade dagens sista Riokärra från Lissabon, med ett par timmar. Det var bara att ta in på hotell. Min första natt i Lissabon.

Satte väckaren på okristligt tidigt, hoppade över frukosten och tog en taxi till flygfältet för att ta den tidiga flighten till Rio. Väl där konstaterade jag att kön
inte var så lång och åter fylldes jag av förtröstan att komma med. Drömmen sprack i samma ögonblick flickan i inchecken sa att jag var tvungen att lista mig på flighten. Det hjälpte föga att förklara att jag redan var listad. Jag blev hänvisad till en disk i närheten och ställde mig i kön. Där stod jag i en och en halv timma. Det var en person vars ärende inte var klart efter en och en halv timma.
Stressen bubblade upp inom mig och jag insåg att jag var tvungen att agera på något sätt för att inte missa denna flight också. Hittade en ledig incheck och drog mitt ärende för flickan som satt där. Hon var ett undantag som var vänlig och hjälpsam. Hon bad mig följa med. Hon hade min biljett och mitt pass i handen då hon försvann in på ett kontor i andra änden av terminalen. Där stannade hon i tjugo minuter innan hon dök upp igen och sade att nu var det ok att checka in.
Väl tillbaka vid incheckningen började hon att ringa i telefon, viket jag genast tolkade som ett dåligt omen. Mer problem? Det fanns inte tid för mer krångel om jag skulle hinna.
Vid det här laget nästan rök det ur öronen på mig. Som god ID-resenär höll jag dock god min. När bagagetaggen började komma ur maskinen förstod jag att det var ok. Fick mitt boardingkort och sprang mot gestapolinjen bara för att konstatera att där var världens kö. Nu balanserade jag på hjärtinfarktens brant och förbannade mig själv att jag inte lagt mig till med den Brasilianska vanan att gå före i alla köer.
Kön masade sig långsamt fram Och sent omsider hade jag passerat gestapo utan att kastas i fängelse för innehav av nagelfil.
När jag lämnat mitt boardingkort i gaten, stängdes den bakom ändan på mig. Skönt, jag var med.

När jag stod i kön för ombordstigning tänkte jag att det måste finnas något som kan uppväga mina upplevelser hittills. Tog fram mitt gamla IATA kaptens leg och hade det i beredskap. Har aldrig utnyttjat det förut. Har alltid hållit en låg profil då jag rest runt på ID-biljett.
Ombord visade jag legget för en flygvärd och frågade om möjlighet till uppgradering. Han tog det och försvann framåt i kabinen. Han återkom med ett leende och visade mig en stol i businessclass. Där satt jag i en timma innan vi började taxa. En saknad passagerare med incheckat bagage var orsaken. De var tvungna att hitta det och kasta av det innan vi kunde rulla. Tråkigt med försening men bra från säkerhetssynpunkt.

När maten serverades åtföljdes den av ett kilo rostfria bestick. Alla mycket mer lämpliga som vapen än en sketen nagelfil. Det gick inte att identifiera vad det var på fatet. De valmöjligheter som fanns var bläckfisk och det jag tog. Jag reste hungrig.

Trots att jag satt bland fint folk, kände jag mig udda med min slips. Frånsett ett äldre par och den svarte gentlemannen från Angola, som satt bredvid mig, såg hela bunten ut som lodisar. Många stank som avskrädeshögar.

När jag var en ung man i Göteborg såg jag vid ett tillfälle då passagerarfartyget Kungsholm skulle lägga ut för en färd till New York. Där var blåsorkester och serpentiner. Det var fest av stora mått. En jämförelse med dagens resande är omöjlig att göra. Nu handlar det bara om att flytta folk från A till B utan glamour. Rätta in dig i ledet och håll käft, typ.

Min tanke går till den gamla damen, jag såg, i Rio. Var hon besviken eller accepterade hon moderna tiders arrogans? Blev hennes resa det härliga äventyr hon tänkt sig eller blev den en mardröm? Jag tror på det senare.

Nästa gång ni skall ut och resa, med dagens flygindustri, önskar jag er en trevlig resa.

I nästa inlägg, skall vi ut på stan och roa oss om inget annat kommer emellan.

På återhörande.