Till at börja med.

Jaha, då var man i bloggsvängen. Inspirerad av friherre Ulf Bergers. Denne man som nyss kommit ut i friheten som pensionär och seglar till Medelhavet på torsdag.

Min tanke är att det kanske kan vara av intresse att läsa lite om hur livet ter sig i ett land som Brasilien. Det är inte som i Sverige, det kan jag försäkra.
Har nu bott här i fyra år och samlat på mig många erfarenheter. En del är inte så bra, andra är mycket bra.

Att flytta till Latinamerika är en utmaning. Det första man reagerar på är fattigdomen. Det dräller av utfattiga människor här. Min svenskhet tyckte att det var förfärligt att se hur människor levde i favelorna. Skraltiga hus byggda av bara håltegel utan puts. Många utan fönster, bara hål i väggen.
Jag har lärt känna många av dessa favelabor. Ännu har jag inte träffat någon som är olycklig. Istället ser man idel glada.
Vi anställde en kille för att bygga ett uthus till vårt nybyggda hus. Han bor i en favela i Santa Crus. Det ligger en mil bort från vårt hus. Han kommer sjungande ner för backen varje morgon vid åtta tiden. Uthuset är klart sedan länge och han är kvar. Han heter Rock och är i fyrtioårsåldern. Mörkhyad med ett brett vitt leende. Förra veckan avslöjade, min fru Deisa, att det vita leendet är löständer. Dessa tar han ut då han äter. Han är nog rädd att de skall gå sönder.
Då vi skulle registrera honom som anställd visade sig att han inte kunde läsa och skriva. En livs levande analfabet.
Rock är en ganska typisk Brasse. Fattig, hårt arbetande och glad.

Nu säger den svenska läsaren att man kan väl för fan inte vara glad om man är fattig. Det stämmer ju inte med den svenska folkhemsmodellen. Till er vill jag bara säga, kom hit och kolla själva.

I fortsättningen ,av min bloggverksamhet, skall jag roa er med många lustigheter jag upplevt på denna sidan jordklotet.

På återhörande.