Sverige.

Ja, kära läsare, nu trodde ni att jag lagt ner min blogg. Som ni ser så är det inte fallet.
Snart blir det två månader som jag tillbringat i Sverige. Skälet till mitt besök är att en mycket nära släkting drabbats av en svår sjukdom. Själv drabbades jag av några smärre åkommor under min tid här. Återkommer till det.

Först.

När jag kom hit så förfördes jag av det underbart vackra vädret. Att jag sedan fick uppleva den förtrollade tid då allt grönt slår ut och alla vackra blommor blommar, var ju en bonus. Jag upplevde det som om Sverige flörtade med mig och ville locka mig tillbaka. Det finns inget vackrare än tiden mellan Hägg och Syrén.









Säg den glädje som varar beständigt. Snart fann jag mig stående i ett kök på söder tittande på en utomhustermometer. Den visade 4 grader. I bakgrunden hördes ljudet från Bruce Springsteen´s konsert på Söderstadion. Tur att The Boss brukar hålla publiken varm.
Nu,i skrivande stund den 10/6, är det grått, regnigt och tio grader. Vart tog det vackra vädret vägen? Är det inte nu det skall vara sommar och varmt? Jag börjar kommaihåg varför jag flyttade till Brasilien.






Sedan.

Som jag nämnde så ådrog jag mig ett par smärre åkommor som föranledde ett besök på Danderyds sjukhus akutmottagning. Utanför finns en stor parkering för besökare. Självklart är det inte gratis. Någon skall slå mynt av andras nöd. Alla vet ju att ett besök på en akut kan ta olika lång tid. I mitt fall tog det fem timmar. Hur skall man veta hur länge man tänkt stå parkerad när man skall betala parkeringsbiljetten? Eller skall man be läkarna att vänta med skalpellen medan man springer ut och lägger på mer pengar? Är det inte lite feltänk där, ni som skapat reglerna? Om ni nu ändå skall tjäna pengar på folk som är sjuka, så finns det ju system där man betalar i efterhand för den tid man stått parkerad.
I sammanhanget kan jag inte låta bli att tänka tanken att bilister är nog de som behandlas mest demokratiskt i Sverige. Om du sitter i din bil så spelar det ingen roll om du är muslim, kvinna, man, färgad, invandrare, sjuk, frisk eller svensk. Parkeringsvakten bötfäller dig ändå. Det kallas nolltolerans och tillämpas inte på andra smärre brott såsom mord och våldtäkt. Det blir skillnad först då du stiger ur bilen. Då blir det så synd om en del av oss.


Därefter.

En annan lustighet korsade min väg då jag försökte reda ut vad som gällde en sån som jag, vad beträffar sjukvård. Jag bor ju inte i landet men betalar skatt på min pension här. Efter mycket sökande hittade jag en skrift på SKL (Sveriges kommuner och landsting) hemsida som behandlade ämnet "Sjukvård av utomlands boende svenskar".
Skriften var inte helt lätt att förstå så jag ringde författaren av detta regelverk för att få en korrekt tolkning. Kunskapen, om dessa regler, var minimal ute hos olika vårdgivare. Jag fick bekräftat att jag hade förstått reglerna rätt.
När jag nu skulle besöka en mottagning, här på Lidingö, ville de att jag skulle betala fullt pris. Detta stämde inte med reglerna och jag hänvisade till författaren av reglerna. Mottagningen hade talat med den ansvarige i Stockholms landsting och han menade att jag skulle betala fullt.
Åter ringde jag författaren av reglerna. Han blev full i skratt och sade "det är ju så djävla enkelt att tolka vad som gäller, du skall inte betala mer än en vanlig svensk, punkt slut. Be den där killen på Stockholms landsting att ringa mig så skall jag tala om vad som gäller"!
Detta hjälpte nu inte. Personen på Stockholms landsting hävdade att han tolkade reglerna rätt och menade att författaren, av reglerna, hade fel. Häpp!




Ankdamm.


Till slut.

Nu skall jag, i rättvisans namn, nämna några positiva saker om Sverige också.
Min nära släkting, som är svårt sjuk, vårdas i hemmet. Det är möjligt endast genom något som kallas ASIH (Avancerad Sjukvård I Hemmet). En företeelse som fungerar otroligt bra. Personer som får vård i livets slutskede, kan vara hemma hos sin familj och slippa sjukhussalens ensamhet och, i många fall, bortglömdhet. Livskvaliteten ökas med hundratals procent. Detta är välfärdsstat i kvadrat.
Den övriga sjukvården är också värdig en välfärdsstat. Trots att jag är att betrakta som utböling, fick jag den vård som krävdes. Inga långa väntetider.
I landet där jag bor kan man också få mycket avancerad sjukvård men då behöver man ett fett bankkonto eller goda kontakter. Visserligen finns det allmän vård, men där är köerna långa.
Var glada att ni bor i ett så fint land. Det hade varit mitt förstaval också om det inte varit för vädret och parkeringsvakterna.

Vi är det vi är och inte det vi gör. Vi kallas varelser och inte görelser. (från boken "Reclown" av Jan Cederquist).

Vi hörs.

Tobbe.

Från en Svensk synpunkt.

Jaha, då befinner man sig i Sverige igen. Mitt ärende här kunde varit trevligare. Återkommer med det i en annan blogg.

För en pensionerad man som jag, har man i bland gott om tid att använda till spaning. I stället för att mata duvor, kan man sitta på en uteservering och spana på trender i samhället. Det är kul, pröva själva om ni har tid.
Vi människor har ju ibland lite svårt med att ha en egen stil som kanske bryter emot diktaten från modetidningar, designtidningar och annat. Vi är ju flockdjur trots allt.
Efter några besök, på Lidingö Centrum, har det slagit mig att svenskarnas bilar inte liknar de som jag är van att se på gatorna i Juiz de Fora. De är nyare vräkigare och större. Det beror förstås på att välståndet i Sverige ligger på en betydligt högra nivå än Brasiliens. Här kan man inte se på bilen om det är en rik eller fattig som sitter i den. Alla har ju råd att hålla sig med, minst, en Volvo V70.
Nu tar Lidingöfolket det en stycke längre. Hur fan skall de kunna visa sin rikedom och tjusighet om alla har nya fina bilar? Svaret är enkelt, SUVár. Jättedyra, fyhjulsdrivna, bensinslukande och miljövidriga monster.




Blonderad, medelålders dam i jätte SUV.




Min spaning har träffat på en trend här på Lidingö. Man skall vara blonderad medelålders dam i jätte SUV, ha minst två barn och en hund med i bilen. Kronan på verket är om de har en kaffelatte i handen också. Uppfylls dessa kriterier så är du "någon", du räknas och du tillhör flocken.

Det skulle inte förvåna mig om dessa blondiner sorterar sina sopor hemma. Misstänker att de också skryter om hur ekologiska de är och hur "miljösmarta" de är. Att de sedan sätter sig i en bil som är fyrhjulig miljökatastrof, verkar inte ha någon relevans.

Nu skall jag erkänna att jag själv ägt en sådan bil med V8 och fyrhjulsdrift. En förmildrande omständighet kan vara att jag bor på en ort där vägen inte alltid är en väg. Det är vägar som en vanlig personbil inte klarar. Jag sålde den dock snart då jag kände att jag skickade ut signaler som jag inte gillade.
Att den tillhört, den korrupte, borgmästare Bejani var en annan orsak. Vem vill bli förväxlad med en sådan skitstövel?




SUV


Nu frågar jag mig varför så många väljer att åka i dessa stora bilar. Fyrhjulsdrift behövs väl inte runt Stureplan eller på Lidingöbron? Att hitta parkeringsplats är väl också ganska svårt?

Nu tror ni att jag är avundsjuk. Det är jag inte! Min spaning får mig bara att tycka att företeelsen är grotesk och har ett löjes skimmer över sig. Konstaterar att det är så många som inte vågar ha en egen stil. Rika människor behöver inte annonsera sin rikedom. Hela företeelsen får en motsatt effekt mot den som var tänkt.
Jag tror att SUV-folket sliter som djur för att få pengarna att räcka till allt de behöver för att visa motsatsen. Tragiskt.

Vill du vara inne så köp en kaffelatte och en SUV. Glöm inte att blondera dig om du inte redan är blond.

Varför använder människor så mycket energi åt att bevisa sådant som inte behöver bevisas?

Förlåt om jag generaliserat grovt.

På återhörande.

BrasseLasse.

Vi sitter på en restaurang i St Pedro. Det är en av våra återkommande grabbkvällar. Vi har dem som en slags pysventil då frustrationen över det brasilianska folket blivit för stor. Härligt att ventilera ut allt på klingande svenska. Ingen förstår vad vi pratar om så vi kan hålla en ganska låg nivå utan att skämmas.






Nu hade Lasse läst om en politiker som byggt ett slott med mer än 200 rum. Klart att ingen politiker har inkomster som tillåter sådana utsvävningar. Det blev kvällens ämne att förarga oss över denna korrupta skitstövel. Det var inte det vi skulle ägna oss åt, i kväll skulle jag intervjua Lasse så att denna blogg blev korrekt.

Det står inte "BrasseLasse" i hans pass. Kommer inte ihåg vem som gav honom epitetet, det kan ha varit jag själv. Hans borgliga namn är Lars Hedros.
Lars arbetade, som civilingenjör för Elektrolux på den tid det begav sig och hans uppgift var att resa runt i Asien som teknisk samordnare för Elektrolux fabriker där. Han tillbringade mycket tid på resande fot, ett liv som han till slut tröttnade på.
Han tog upp frågan med sin chef och sa att han skulle vilja ha ett jobb i Amerika. Han menade USA och tyckte det skulle vara skönt att slippa det kringflackande liv han hade. Chefen hade ett jobb åt honom i Amerika, i Sydamerika. Närmare bestämt i Brasilien och här i staden Juiz de Fora. Elektrolux ägde ju Facit och en av Facitfabrikerna låg här i staden och den behövde ny ledning.
Nu var det ju inte riktigt vad han hade tänkt sig men tyckte ändå att han kunde ge det några år och se vad som hände.

- Du ser, Tobbe, att man skall vakta sin tunga, säger Lasse på klingande stockholmska.
- Vad hade hänt om jag sagt USA i stället för Amerika? tillade han och tittar sorgset på mig med sina blå ögon.
- Då hade du nog inte suttit här och smörjt kråset i trevligt sällskap, svarade jag.
- Det är nog sant.

Det blev det häktiska tider för Lasse, han var tvungen att lära sig portugisiska med en himla fart. Det blev att åka till Lissabon på kurs och sedan mer kurser i Sverige. Hans tidigare kunskaper i fransk grammatik hjälpte honom att snabbt lära sig portugisiska.





Med ett nytt språk i bagaget gav han sig av till Brasilien och Juiz de Fora. Vi skriver nu 1980. Det är klart att han hade besökt Brasilien tidigare för att se vad han tyckte om landet. Han hade då gillat det han såg.

- Nu kom du då till Juiz ded Fora och står utanför Facitfabriken, vad blev ditt första intryck?
- Att de byggt fabriken fel.
- Fel, hur menar du?
- Fabriken var ritad i Sverige så den blev 180 grader fel.
- Och?
- Ja du vet de där ljusinsläppen på taket skall vara riktade från solen så att det inte blir för varmt på sommaren. Nu satt de riktade mot solen så det blev rena bastun där inne. De hade missat att den skulle stå på södra halvklotet.

Tre år tillbringade Lars som chef för Facitfabriken innan han hoppade av och startade eget i Juiz de Fora. Ett företag i databranschen. Det höll i 1,5 år innan den galopperande inflationen satte stopp. Inflationen var då 3% om DAGEN! Det är lätt att förstå de problem detta medförde. Skicka en faktura som skall betalas en månad senare då den inte är värd pappret den skrivits på.
Lars fick packa ihop och flytta hem till Sverige.

Vi hade nu ätit upp våra filéer och det var dags att dra till ett annat ställe. Vi betalar och kör i väg mot Bar do Bené, Lasses stamställe sedan Facittiden.







BARÄGARE BENÉ HIMSELF



När Lasse flyttade hem till Sverige hade han med sig en Brsilianska vid namn Meiri. De gifte sig så småningom och Meiri jobbade med barn och Lars försörjde sig som programmerare på ett dataföretag. 1990 köpte de en lägenhet i Juiz de Fora, vilken de besökte årligen.

- Sedan flyttade ni hit för gott?
- Ja då jag pensionerade mig tyckte jag att det var lika bra.
- Var det värmen som lockade?
- Det och den bättre livskvalitet man har här.

Bené kommer med ett glas och häller upp en "pinga" (en sup cachasa) åt Lars. Han sväljer halva och säger:

- Det konstiga var att min Brasilianska fru ville bo kvar i Sverige.





ETT GAMMALT STRÄVSAMT PAR<span style="font-weight:bold;">


Första gången jag träffade BrasseLasse var då Deisa och jag var runt och tittade på hus i Juiz de Fora. Vår mäklare berättade att hon sålt ett hus till en Svensk ett halvår tidigare. Vi åkte dit och hälsade på. Sedan dess har vi varit goda vänner.
Lars bor, med sin fru, nära flygplatsen. Huset är högt beläget med en magnifik utsikt. Vägen heter "Rua Niblina" (Dimmans väg). Namnet har säkert att göra med att molnen ofta slickar marken här.

Många är de tillfällen då denne man har räddat mig då mina datorer krånglat. Lasse kommer då hem till mig och tre sekunder senare så är problemen lösta.
Lasse har också lotsat mig genom den byråkratiska djungeln i Brasilien. Vet ej hur jag skulle klarat det utan honom.

En annan sida hos Lars är hans kunskaper om samtiden. Han har koll på det mesta som händer här i landet. Vill man veta något så är det bättra att prata med Lasse än att glo på CNN. Inte underligt att jag nämner honom som "vanligtvis välunderrättat håll" i min blogg.

- Vad säger du Lars? Skall vi ge oss. Bené börjar blinka med ljuset.
- Ja, det är väl dags. Han börjar bli gammal gubben. Inte fan blinkade han med ljuset för 29 år sedan.
- Innan vi går, har du någon gång ångrat att du flyttat hit?
- Nej det kan jag inte påstå. Jag trivs bra här även om jag hamnade här av misstag.

Jag lämnade av Lasse framför hans port och kör hemåt funderande över vilka små tillfälligheter som styr våra liv. Lasse hade uttryckt sig lite slarvigt om vilket land han ville jobba i. Ni ser själva vad som hände.

Den som inte är nyfiken lär sig inget.


PÅ återhörande

Höst.

Då har hösten kommit till oss. Ja, vi är ju lite tvärt om här. Det är inte bara virvlarna i badkaret som går åt andra hållet. Vi har sommar då ni har vinter också.

Den brasilianska hösten har inte många likheter med den Svenska.




Det är nu som naturen är som vackrast. Träden blommar och det gröna är optimalt grönt.
Det är inte alla träd i Mata Atlantica som är gröna året om. På de träd som fäller bladen, sker detta på senvinter och vår. Våren liknar mer den svenska hösten.





Portugiserna skövlade ganska mycket av skogarna här i delstaten Minas Gerais. Där det fortfarande växer skog är det en blandskog som kallas Mata Atlantica. Landskapet präglas annars av de gröna kala kullarna. Inte helt olikt Skottland.




Det är nu på hösten som man kan se de mest fantastiska insekter. Varje dag ser jag ett kryp jag aldrig sett förut.



Detta färgglada flygfä besökte min studio.




Och denna variant på gräshoppa satt i våt trapp.


Förutom insekter, av alla de slag, har vi nöjet att få se Lagato (ödlor som kan bli en meter långa), bältdjur, apor och diverse ormar.




Detta exemplar av skallerorm låg mitt på vår väg och hade just kalasat på en uggla..





Här en korallorm, också den mitt på vägen. Båda dessa ormar är extremt giftiga.




Fågellivet är omfattande. Hundratals arter är representerade. Allt från papegojor till tucanos (se vinjettbild).


I nästa blogg skall jag berätta om BrasseLasse. Han har ju figurerat i min blogg tidigare och då som "vanligtvis välunderrättat håll".
Lasse har lång erfarenhet av Brasilien och Juiz de Fora och har hjälp mig med mycket fakta.

På återhörande.

Carnaval.

Jo det stavas så, här i landet. Det syftar till "carne" vilket betyder kött.
Carnaval= Farväl kött.
Hela jippot är en start av fastan som inträder 40 dagar före långfredagen. Fettisdagen är sista dagen före fastan och är också sista dagen av Carnavalen som börjar på lördagen före. Den varar således i fyra dagar.
Nu är det inte bara i Rio de Janeiro som detta firas. Varje stad och varje by, i Brasilien, firar Carnaval. Störst är Rio de Janeiro. Där gungar gatorna i fyra dagar och allt är helgalet.
Ni skall veta att brassarna vet hur man festar och de försitter inte en enda chans till en ny fest.
Under Carnavalens fyra dagar står allt annat stilla. Glöm att få något vettigt utfört. Det kan ju vara svårt i vanliga fall men är helt omöjligt under Carnavalen.

Undertecknad firade, av tradition, Carnavalen i den lilla staden Bicas. Bland andra tokiga jippon så håller sig staden med ett som kallas "Bloco da Cana", vilket betyder "sockerrörsblocket". Av sockerrör tillverkas nationalbrännvinet Cachaca. Det är Cachacan som är huvudinslaget i blocket.



Två deltagare i "Bloco da Cana"


Cachacan tjänstgör också som huvudingrediens i "Caipirinha", drinkarnas konung.
Bloco da Cana består av en traktor med kärra. På kärran en stor tunna fylld med honungsblandad cachaca. Tunnan är försedd med ett antal slangar från vilka cachacan serveras i plastmugg till efterföljande hop av män utklädda till kvinnor. Det rör sig om ca 200 ganska packade deltagare som närmar sig slutet av kortegen. Det hjälper föga att de blir dränkta av vatten från en tankbil.




Osäkert om denna mula smakat på cachaca.

Jo jag deltog i "Bloco da Cana". Inte gående. Jag färdades i en öppen bil körd av en god vän. Han hade en flaska "Red Label" mellan sätena och ett glas stående på instrumentpanelen. Jag kan försäkra att "Red Label" är minst lika förrädisk som honungsblandad cachaca. Jag blev hemkörd i samma bil. Inga mer kommentarer till det!

Bicas har mer att erbjuda. Vanliga carnavalståg med folk utklädda i "fantasias" ingår också.



Här en "Mulatta".

De lättklädda mörkhyade damerna med plymer, kallas "Mulattas" (se bild). Lugn i stormen, det har inget med rasism att göra. Det är det officiella namnet på dessa i de stora Carnavals tågen i b.l.a Rio.



Porta Banderas i Bicas.

"Porta banderas" är namnet på den man och kvinna som går i täten av de olika sambaskolornas block. De bär sambaskolans flagga. (se bild).

Alla städer avsätter en lämplig gata till Canavalstågen. Det rör sig om en kilometer gata där man byggt upp läktare på ömse sidor.




Ett inslag i Bicascarnavalen.



De större städerna som Rio de Janeiro har färdiga "Sambodromo". Stora stationära anläggningar som byggts enbart för att härbärgera carnavalstågen en gång per år.
För Sambaskolorna i de stora städerna är det fråga om blodigt allvar. Det är tävling mellan skolorna och det är prestigefyllt.
Varje sambaskola väljer ett tema utifrån de sedan låter sin kortege handla om.
En nyskriven samba hör till.
Allt betygssätts och på tisdagen avslöjas vilken sambaskola som vunnit.

Som sagt, hela landet är galet under dessa dagar och jag kan inte låta bli att göra en kulturell jämförelse; Brasilien firar fastan med fest i dagarna fyra, med klackarna högt i tak och samban dunkande, när Sverige äter en "Semla", häpp.

Man har inte roligare än man gör sig.


På återhörande.

Sol, Tucano och bok.

Ja gott folk då har även vi, Juiz de Forabor, fått uppleva några dagar med sol.
För min del har det betytt tätningsarbete på taket.
Att slabba med plast och glasfiber, med solen rakt i skallen, är inte bekvämt det kan jag försäkra.
Nu är det klart och vi ser fram mot nästa regn och sanningens ögonblick. Om det fortfarande läcker då, då är det ett mystiskt mirakel.
Återkommer med rapport.


Tucano.

Det kanske är någon som undrar vad jag har på axeln på vinjettbilden?
Det är en Dvärgtucano. En mindre variant av den stora Tucanon.
Hur fick jag den att sitta på min axel?

Ett stycke härifrån bor det en familj där familjefadern, Tim, arbetar med gräsklippning. Han jobbar i vår condominio. En dag hittade han tre Dvärgtucanoungar på marken inne i djungeln. De hade fallit ur boet och låg nu på marken som ett enkelt byte för diverse rovdjur.
Han räddade livet på dem genom att ta med dem hem. Alla tre överlevde, tack vare Tim´s omvårdnad. Som bonuseffekt blev de alldeles tama och lämnar inte Tim´s hus.
Tim har en dotter i Idas ålder. De brukar leka antingen här hemma eller i Tim´s hus. Alltid då man kommer på besök, för att hämta eller lämna Ida, så kommer en av Tucanorna och sätter sig på axeln.



Ida har fått pippi.

Vi har ju haft ett Dvärgtucanopar som hade bo i gamla trädet tvräs över vägen.
Jag blev alldeles betagen av deras vackra färger. Jag smög runt i dagar för att få några bra bilder. Tråkigt nog var de så skygga att de alltid hann flyga iväg innan jag kom tillräckligt nära för att få en bra bild. Nu hade jag en sådan sittande på axeln.


Bok.

Efter det att jag flyttade, hit till Brasilien, har jag skrivit på en bok.
Boken handlar om mina erfarenheter som ubåtsjägare mellan år 1978 till 1990.
Boken har varit, i stort sett, klar i ett par år nu. Problemet är att jag inte har fått till ett bra slut. Halva slutkapitlet återstår att skriva.

Nu har jag lagt ut boken på nätet där den deltar i bok SM. Den kan läsas om ni går in på "kapitel1.se/torbjorn-cederquist/ubatsjagar--blues-".
Tävlingen fungerar så att ju fler som läser boken och rekommenderar den till ett förlagskontrakt, desto större chans att den placerar sig. Så, snälla, läs den och rekommendera den (om ni tycker den är värd det).



Allt som har med ubåtsjagande är dokumentär.
Jag deltog i alla stora ubåtsincidenter under denna tid och det är mina upplevelser från den tiden. Allt hämtat från mina anteckningar.
Sidostorryn om huvudpersonen, Sven Bertil Bergman, är ren fantasi och ej självupplevd.
Ni som följt debatten om "ubåtskränkningarna" och läst min bok, kanske noterar att minst tre händelser av betydelse aldrig kommit till allmänhetens kännedom. Ingen ubåtskommission har vetat om dem eller tagit hänsyn till dem.
Vilka var då dessa händelser?

1. Dansken i Hanöbukten.

2. Överföringsfelen i helikoptrarnas hydrofon/eldledningssytem.

3. Ubåten vi såg vid Utö.

Dansken var ju definitivt en Natoubåt. Det passade inta att händelsen kom ut i media då den beordrade sanningen var att alla ubåtar kom från Sovjet.
Emil Svensson har, helt i förbifarten, beskrivit händelsen i sin bok "Under den fridfulla ytan". Han nämner dock inte att ubåten var Dansk.

Överföringsfelen har också förtigits. Skälet är enkelt. Innehållet i de officiella rapporterna från försvarsledningen skulle falla som ett korthus. Alla så kallade säkra kontakter vi haft, kunde vara helt andra företeelser så som övervattensfartyg eller fritidsbåtar.

Ubåten vi siktade vid Utö ignorerades helt. Det var mycket förbryllande för oss som spenderat massor med månader på att hitta ubåtar. När vi nu hade en (den enda riktiga kontakten sedan U-137) så ville man inte ha den. Klart att vi spekulerade i termer som "regeringen vill inte ha problemen som följer med en bombad Ubåt" eller "försvarsledningen vet vilka de är och vill skydda dem", intressant då det på senare tid spekulerats i att det var Natoubåtar som kränkte våra vatten.
Tanken är inte helt tokig om man lägger i hop händelser som Dansken i Hanöbukten, Utöubåten och det eldförbud minspärrtroppen vid Mälsten belades med under Horsfjärdenincidenten. Var det någon, i Marinstaben, som visste? Var det något man gjort upp med Nato, mellan skål och vägg?

OK, nu är boken på nätet och jag blir jättelycklig om ni läser den och rekommenderar den.


Bättre en Tucano på axeln än en ubåt i skärgården.

På återhörande.

Regn ute, regn inne och regn i varje sinne.

Nu har jag listat ut var paraply drinken har sitt ursprung. JUIZ de FORA Brasilien.
Varför?
Många, av er läsare, tror väl att min familj och jag tillbringar dagarna vid poolside med en drink i näven. Det hade ju varit kul om det inte regnade så förbannat.
Sedan oktober har det inte gått en enda dag utan regn. Vi snackar inte lite duggregn, nej det handlar om formidabla skyfall.
Dagarna kan börja med sol men framåt eftermiddagen börjar det mullra och sedan bryter helvetet lös med massor med vatten forsande ner från himlen.
Trots att himlen varit min arbetsplats i trettio år (missförstå mig rätt nu) så har jag aldrig riktigt kunna förstå hu det kan finnas så mycket vatten där uppe. Tonvis och åter tonvis.
Klart man måste ha paraply i drinken, annars blir genast utspädd.

Boven i dramat är en ständigt förekommande front som sträcker sig från nordvästra Sydamerika, diagonalt ner över kontinenten, rakt över Juiz de Fora och Rio de Janeiro. Den fortsätter ut över Atlanten. Hur långt vet jag inte, men den fortsätter ur den satellitbild jag brukar betrakta.




Den sträcker sig nästan över halva jordklotet. Jag har inte sett någon motsvarighet på norra halvklotet. Snacka om front.
Den parkerar där i oktober och ligger pall till slutet av maj.
Finns det någon meteorolog, där ute, som kan förklara detta fenomen för mig? Varför den finns och varför det inte finns någon motsvarighet på norra halvklotet

Nu skulle man väl kunna stå ut med detta regnande om inte taket i vårt sovrum läckte. Inte en droppe då och då. Nej det är en mindre regnskur som pågått sedan oktober. Inte alla som har en lokal regnskur i sovrummet. Som väl är, är det begränsat till en mindre yta. Sängen står torrt.
Hela företeelsen är ett mysterium.
Huset har platta tak av 10 cm betong. Betongen är tätad med asfaltmassa och ovanpå det, ligger ett lager cement för att skapa lutning åt dräneringshålen. Ovanpå det hela ligger ett lager med glasfiberarmerad plast. Samma som man bygger båtar av.
För mig är det obegripligt hur detta kan läcka. Övriga tak, som saknar plastlager, läcker inte. Det finns inga inbakade vattenrör i taken.
Varje dygn, läcker det in 80 liter vatten (uppmätt). Medelnederbörden här är 5.7 mm per dygn (enligt BrasseLasse som äger en regnmätare).
Ytan det handlar om är 24 m2. 5.7 mm vatten/dygn på 24 m2 blir 136.8 liter vatten per dygn.
Hur kan betydligt mer än hälften av detta rinna rakt genom taket?
Det är inte bara i drinken det behövs paraply ;o)
Alla idéer och förslag är välkomna.
Nu skulle jag behöva plasta mer där uppe. Problemet är att det måste vara torrt då och det är det ju aldrig. Moment 22 alltså.

Nu är det ju så att jag flyttade till Brasilien för att jag var trött på allt regnande i Sverige. OK det är betydligt varmare här och det får väl ses som en förmildrande omständighet. Men om man, som jag, ändrar humör med vädret så är det ganska trist att vara på dåligt humör mellan oktober och maj. Det hörde ju Sverige till. Nu skulle man ju vara en glad pensionär.



Prognosen för Juiz de Fora.





Prognosen för Joäo Pessoa

Välj skälva.

Nu går jag inte omkring och gråter varje dag, men jag funderar starkt på att byta bostads ort.
Jag vill flytta till Joäo Pessoa. Det ligger längst ut på den ostligaste udden på Sydamerika (se satellitbild, inga moln där inte), mellan Natal och Recife. Nästan alltid sol och nära havet. Det är ingen skillnad mellan vinter och sommar, samma behagliga 30 grader på dagarna och 22-25 på nätterna.
Sannerligen en plats för pensionärer.

Bättre en sol i Joäo Pessoa än en skur i Juiz de Fora.

På återhörande.

Long time...

Kära läsare, jag ber om förlåtelse att jag varit slö och tagit ett långt jullov.
Det är inte så att jag sovit hela tiden, bara lite. Nej jag har lagt 150 m2 kakelplattor runt huset. Sista lilla biten sattes på plats i dag. (Se bild).
Kanske ni kan acceptera det som en förmildrande omständighet.



Sista biten sätts på plats.


I kväll firade jag med ett glas vin vid poolside. Från min sittplats ser jag det gamla döda trädet. Trädet med alla fågelbo som jag skrivit om i tidigare blogg.
Ett drama utspelar sig framför mina ögon. En hackspätt landar på den gamla stammen och kliver sakta upp mot hålet där papegojorna har sitt bo. Väl där kryper den rakt in i hålet. I nästa ögonblick landar papegojparet i trädet. De ser först lite konfunderade ut och sedan, tydligt, oroliga. Det förefaller som om de kände på sig att det var något som inte stod rätt till. De sitter kvar, på behörigt avstånd, och väntar. På vad vet endast de. Efter en halv timma ger de sig av.
Vad hände egentligen? Var det hackspätten som hävdade rätten till boet som han säkerligen hade byggt (papegojor är ju inte så bra på att hacka hål i träd). Eller kalasade hackspätten på papegojornas avkomma? Skall försöka bringa klarhet i detta mysterium och delge er utgången av detta drama.


Garantier.


Min kära fru Deisa var i Sao Paoulo och passade på att köpa en ny klocka till mig.
En tjusig Tommy Hilfiger.
Med klockan följde ett garantibevis.
På boetten står att läsa att klockan skall vara vattentät till 10 atmosfärer. Det motsvarar 100 meters vattendjup.
Nu blev klockan full med vatten då jag tvättade hunden.
Deisa skulle åter till Sao Paoulo varför jag skickade med klocka och garantibevis. Min tanke var att hon kunde lämna tillbaka klockan och få en ny i stället, alternativt att de fixade befintlig klocka.
Deisa besökte butiken där hon köpt klockan och förklarade vad som hänt samt visade fram garantibeviset och kvitto.
Följande samtal utspelade sig:

Biträdet:
- Men människa atmosfären är där uppe (pekar uppåt), inte i vattnet, det förstår ni väl?
Deisa:
- Men det betyder att klockan skall vara vattentät till hundra meters djup!
Biträdet:
- Som jag just sa. så är atmosfären här uppe i luften, inte i vattnet, hon pekar uppåt.
Deisa:
- Ja ha, hur högt är den vattentät då? Vi bor 850 meter över havet och det var där vattnet trängde in i klockan då min man tvättade hunden.
Biträdet:
- 850 meter? Det är ju alldeles för högt, det förstår ni väl.

Här, i Brasilien, är garanti inte något som är garanterat.

När vår sladdlösa telefon pajjade efter tre veckor, gick Deisa tillbaka till butiken som sålt den. Hon visade upp kvittot och sa att hon ville ha en ny.
Biträdet:
- Den är inte köpt här.
Deisa:
- Men det står ert butiksnamn här på kvittot och det var jag som var här och köpte den. Det var du som expedierade mig.
Biträdet:
- Den är inte köpt här! Vi för inte sådana här.
Deisa:
- Men det står ju likadana på hyllan där.
Biträdet:
- Nej.
Deisa:
- Jo.
Biträdet:
- Nej!

Nu slutade vår markbundna telefon att fungera så problemet blev akademiskt.

Det går inte att ta något för givet här.

Papegojorna har återvänt till trädet. De sitter på behörigt avstånd från sitt bohål och avvaktar vad hackspätten skall ta sig till.
Medan jag betraktar dem störs jag av de alltid förekommande knott som envisas med att surra runt mitt framför mina ögon. Jag dräper dem en efter en genom att slå ihop handflatorna framför ansiktet. Nu har jag väl några hundra knottliv på mitt samvete.
Risken, jag löper, är att det kommer män i vita rockar och hämtar mig.
Varför?
Det är väl knappast normalt att sitta och applådera för sig själv åt inget.

Jag för mitt vinglas till läpparna och ser till min fasa att det ligger ett gäng döda bananflugor i vinet. Det finns fler som gillar vin här. Bananflugan, förefaller, gilla vin så till den milda grad att det villigt offrar sitt liv för en klunk.


På väg hem från Cabo Frio, där vi tillbringat ett par dagar på stranden, stannade vi till i Itaipava, en stad som ligger mellan Rio de Janeiro och Juiz de Fora. Det finns många bra matställen där. Några ligger i de shoppingcentra som finns. Det var ett sådant vi besökte för att stilla vår hunger.
Min fru har ett särskilt förhållande till shoppingcentra (jag är nog inte ensam om att ha en fru som får något konstigt i blicken då de träder in på ett shoppingcenter).
Som alla andra män försöker man hålla god min, även om man lider alla helvetes kval. Det har inte med pengar att göra, det är fråga om ren mental uttråkning.
Shoppingcentra är inte gjorda för män. Inget shoppingcentra, på den här planeten, har byggts för män. Har du sett ett har du sett alla. Samma utbud av accessoarer för kvinnor. OK det kan finnas ett hörn med gråa kostymer och någon butik som säljer mobiltelefoner thats it. Samma skit över hela världen.
Nu hände något uppfriskande. Jag rusade in i butiken där Deisa, för ögonblicket, hade uppnått sitt shopping Nirvana.
- Får jag kameran! Hojtade jag.
- Vad skall du med den till?
- Jag skall fotografera en mulatta.
- En mulatta? Sa hon och gav mig kameran innan hon riktigt hunnit reagera.
(Mulattas kallas de, ofta färgade, kvinnor som deltager i karnevaltågen. Alltid lätt klädda i sina fantasias).
Ett filmteam hade kommit ner för korridoren utanför butiken där Deisa svävade i sjunde himlen. Föremålet för filmningen var en mulatta. Klart man ville ha en bild eller hur?




När Deisa hade landat, från sin butikstripp, gick det upp för henne vad jag höll på med. Hon blev arg, om man skall uttrycka sig diplomatiskt.
Är det inte så, mina herrar, kör man en Rolls Roys kan man väl tycka att en Merca är snygg?

Ta inget för givet. En vacker dag kanske du har en hackspätt i boet.

På återhörande.