Sol, Tucano och bok.

Ja gott folk då har även vi, Juiz de Forabor, fått uppleva några dagar med sol.
För min del har det betytt tätningsarbete på taket.
Att slabba med plast och glasfiber, med solen rakt i skallen, är inte bekvämt det kan jag försäkra.
Nu är det klart och vi ser fram mot nästa regn och sanningens ögonblick. Om det fortfarande läcker då, då är det ett mystiskt mirakel.
Återkommer med rapport.


Tucano.

Det kanske är någon som undrar vad jag har på axeln på vinjettbilden?
Det är en Dvärgtucano. En mindre variant av den stora Tucanon.
Hur fick jag den att sitta på min axel?

Ett stycke härifrån bor det en familj där familjefadern, Tim, arbetar med gräsklippning. Han jobbar i vår condominio. En dag hittade han tre Dvärgtucanoungar på marken inne i djungeln. De hade fallit ur boet och låg nu på marken som ett enkelt byte för diverse rovdjur.
Han räddade livet på dem genom att ta med dem hem. Alla tre överlevde, tack vare Tim´s omvårdnad. Som bonuseffekt blev de alldeles tama och lämnar inte Tim´s hus.
Tim har en dotter i Idas ålder. De brukar leka antingen här hemma eller i Tim´s hus. Alltid då man kommer på besök, för att hämta eller lämna Ida, så kommer en av Tucanorna och sätter sig på axeln.



Ida har fått pippi.

Vi har ju haft ett Dvärgtucanopar som hade bo i gamla trädet tvräs över vägen.
Jag blev alldeles betagen av deras vackra färger. Jag smög runt i dagar för att få några bra bilder. Tråkigt nog var de så skygga att de alltid hann flyga iväg innan jag kom tillräckligt nära för att få en bra bild. Nu hade jag en sådan sittande på axeln.


Bok.

Efter det att jag flyttade, hit till Brasilien, har jag skrivit på en bok.
Boken handlar om mina erfarenheter som ubåtsjägare mellan år 1978 till 1990.
Boken har varit, i stort sett, klar i ett par år nu. Problemet är att jag inte har fått till ett bra slut. Halva slutkapitlet återstår att skriva.

Nu har jag lagt ut boken på nätet där den deltar i bok SM. Den kan läsas om ni går in på "kapitel1.se/torbjorn-cederquist/ubatsjagar--blues-".
Tävlingen fungerar så att ju fler som läser boken och rekommenderar den till ett förlagskontrakt, desto större chans att den placerar sig. Så, snälla, läs den och rekommendera den (om ni tycker den är värd det).



Allt som har med ubåtsjagande är dokumentär.
Jag deltog i alla stora ubåtsincidenter under denna tid och det är mina upplevelser från den tiden. Allt hämtat från mina anteckningar.
Sidostorryn om huvudpersonen, Sven Bertil Bergman, är ren fantasi och ej självupplevd.
Ni som följt debatten om "ubåtskränkningarna" och läst min bok, kanske noterar att minst tre händelser av betydelse aldrig kommit till allmänhetens kännedom. Ingen ubåtskommission har vetat om dem eller tagit hänsyn till dem.
Vilka var då dessa händelser?

1. Dansken i Hanöbukten.

2. Överföringsfelen i helikoptrarnas hydrofon/eldledningssytem.

3. Ubåten vi såg vid Utö.

Dansken var ju definitivt en Natoubåt. Det passade inta att händelsen kom ut i media då den beordrade sanningen var att alla ubåtar kom från Sovjet.
Emil Svensson har, helt i förbifarten, beskrivit händelsen i sin bok "Under den fridfulla ytan". Han nämner dock inte att ubåten var Dansk.

Överföringsfelen har också förtigits. Skälet är enkelt. Innehållet i de officiella rapporterna från försvarsledningen skulle falla som ett korthus. Alla så kallade säkra kontakter vi haft, kunde vara helt andra företeelser så som övervattensfartyg eller fritidsbåtar.

Ubåten vi siktade vid Utö ignorerades helt. Det var mycket förbryllande för oss som spenderat massor med månader på att hitta ubåtar. När vi nu hade en (den enda riktiga kontakten sedan U-137) så ville man inte ha den. Klart att vi spekulerade i termer som "regeringen vill inte ha problemen som följer med en bombad Ubåt" eller "försvarsledningen vet vilka de är och vill skydda dem", intressant då det på senare tid spekulerats i att det var Natoubåtar som kränkte våra vatten.
Tanken är inte helt tokig om man lägger i hop händelser som Dansken i Hanöbukten, Utöubåten och det eldförbud minspärrtroppen vid Mälsten belades med under Horsfjärdenincidenten. Var det någon, i Marinstaben, som visste? Var det något man gjort upp med Nato, mellan skål och vägg?

OK, nu är boken på nätet och jag blir jättelycklig om ni läser den och rekommenderar den.


Bättre en Tucano på axeln än en ubåt i skärgården.

På återhörande.

Regn ute, regn inne och regn i varje sinne.

Nu har jag listat ut var paraply drinken har sitt ursprung. JUIZ de FORA Brasilien.
Varför?
Många, av er läsare, tror väl att min familj och jag tillbringar dagarna vid poolside med en drink i näven. Det hade ju varit kul om det inte regnade så förbannat.
Sedan oktober har det inte gått en enda dag utan regn. Vi snackar inte lite duggregn, nej det handlar om formidabla skyfall.
Dagarna kan börja med sol men framåt eftermiddagen börjar det mullra och sedan bryter helvetet lös med massor med vatten forsande ner från himlen.
Trots att himlen varit min arbetsplats i trettio år (missförstå mig rätt nu) så har jag aldrig riktigt kunna förstå hu det kan finnas så mycket vatten där uppe. Tonvis och åter tonvis.
Klart man måste ha paraply i drinken, annars blir genast utspädd.

Boven i dramat är en ständigt förekommande front som sträcker sig från nordvästra Sydamerika, diagonalt ner över kontinenten, rakt över Juiz de Fora och Rio de Janeiro. Den fortsätter ut över Atlanten. Hur långt vet jag inte, men den fortsätter ur den satellitbild jag brukar betrakta.




Den sträcker sig nästan över halva jordklotet. Jag har inte sett någon motsvarighet på norra halvklotet. Snacka om front.
Den parkerar där i oktober och ligger pall till slutet av maj.
Finns det någon meteorolog, där ute, som kan förklara detta fenomen för mig? Varför den finns och varför det inte finns någon motsvarighet på norra halvklotet

Nu skulle man väl kunna stå ut med detta regnande om inte taket i vårt sovrum läckte. Inte en droppe då och då. Nej det är en mindre regnskur som pågått sedan oktober. Inte alla som har en lokal regnskur i sovrummet. Som väl är, är det begränsat till en mindre yta. Sängen står torrt.
Hela företeelsen är ett mysterium.
Huset har platta tak av 10 cm betong. Betongen är tätad med asfaltmassa och ovanpå det, ligger ett lager cement för att skapa lutning åt dräneringshålen. Ovanpå det hela ligger ett lager med glasfiberarmerad plast. Samma som man bygger båtar av.
För mig är det obegripligt hur detta kan läcka. Övriga tak, som saknar plastlager, läcker inte. Det finns inga inbakade vattenrör i taken.
Varje dygn, läcker det in 80 liter vatten (uppmätt). Medelnederbörden här är 5.7 mm per dygn (enligt BrasseLasse som äger en regnmätare).
Ytan det handlar om är 24 m2. 5.7 mm vatten/dygn på 24 m2 blir 136.8 liter vatten per dygn.
Hur kan betydligt mer än hälften av detta rinna rakt genom taket?
Det är inte bara i drinken det behövs paraply ;o)
Alla idéer och förslag är välkomna.
Nu skulle jag behöva plasta mer där uppe. Problemet är att det måste vara torrt då och det är det ju aldrig. Moment 22 alltså.

Nu är det ju så att jag flyttade till Brasilien för att jag var trött på allt regnande i Sverige. OK det är betydligt varmare här och det får väl ses som en förmildrande omständighet. Men om man, som jag, ändrar humör med vädret så är det ganska trist att vara på dåligt humör mellan oktober och maj. Det hörde ju Sverige till. Nu skulle man ju vara en glad pensionär.



Prognosen för Juiz de Fora.





Prognosen för Joäo Pessoa

Välj skälva.

Nu går jag inte omkring och gråter varje dag, men jag funderar starkt på att byta bostads ort.
Jag vill flytta till Joäo Pessoa. Det ligger längst ut på den ostligaste udden på Sydamerika (se satellitbild, inga moln där inte), mellan Natal och Recife. Nästan alltid sol och nära havet. Det är ingen skillnad mellan vinter och sommar, samma behagliga 30 grader på dagarna och 22-25 på nätterna.
Sannerligen en plats för pensionärer.

Bättre en sol i Joäo Pessoa än en skur i Juiz de Fora.

På återhörande.

Long time...

Kära läsare, jag ber om förlåtelse att jag varit slö och tagit ett långt jullov.
Det är inte så att jag sovit hela tiden, bara lite. Nej jag har lagt 150 m2 kakelplattor runt huset. Sista lilla biten sattes på plats i dag. (Se bild).
Kanske ni kan acceptera det som en förmildrande omständighet.



Sista biten sätts på plats.


I kväll firade jag med ett glas vin vid poolside. Från min sittplats ser jag det gamla döda trädet. Trädet med alla fågelbo som jag skrivit om i tidigare blogg.
Ett drama utspelar sig framför mina ögon. En hackspätt landar på den gamla stammen och kliver sakta upp mot hålet där papegojorna har sitt bo. Väl där kryper den rakt in i hålet. I nästa ögonblick landar papegojparet i trädet. De ser först lite konfunderade ut och sedan, tydligt, oroliga. Det förefaller som om de kände på sig att det var något som inte stod rätt till. De sitter kvar, på behörigt avstånd, och väntar. På vad vet endast de. Efter en halv timma ger de sig av.
Vad hände egentligen? Var det hackspätten som hävdade rätten till boet som han säkerligen hade byggt (papegojor är ju inte så bra på att hacka hål i träd). Eller kalasade hackspätten på papegojornas avkomma? Skall försöka bringa klarhet i detta mysterium och delge er utgången av detta drama.


Garantier.


Min kära fru Deisa var i Sao Paoulo och passade på att köpa en ny klocka till mig.
En tjusig Tommy Hilfiger.
Med klockan följde ett garantibevis.
På boetten står att läsa att klockan skall vara vattentät till 10 atmosfärer. Det motsvarar 100 meters vattendjup.
Nu blev klockan full med vatten då jag tvättade hunden.
Deisa skulle åter till Sao Paoulo varför jag skickade med klocka och garantibevis. Min tanke var att hon kunde lämna tillbaka klockan och få en ny i stället, alternativt att de fixade befintlig klocka.
Deisa besökte butiken där hon köpt klockan och förklarade vad som hänt samt visade fram garantibeviset och kvitto.
Följande samtal utspelade sig:

Biträdet:
- Men människa atmosfären är där uppe (pekar uppåt), inte i vattnet, det förstår ni väl?
Deisa:
- Men det betyder att klockan skall vara vattentät till hundra meters djup!
Biträdet:
- Som jag just sa. så är atmosfären här uppe i luften, inte i vattnet, hon pekar uppåt.
Deisa:
- Ja ha, hur högt är den vattentät då? Vi bor 850 meter över havet och det var där vattnet trängde in i klockan då min man tvättade hunden.
Biträdet:
- 850 meter? Det är ju alldeles för högt, det förstår ni väl.

Här, i Brasilien, är garanti inte något som är garanterat.

När vår sladdlösa telefon pajjade efter tre veckor, gick Deisa tillbaka till butiken som sålt den. Hon visade upp kvittot och sa att hon ville ha en ny.
Biträdet:
- Den är inte köpt här.
Deisa:
- Men det står ert butiksnamn här på kvittot och det var jag som var här och köpte den. Det var du som expedierade mig.
Biträdet:
- Den är inte köpt här! Vi för inte sådana här.
Deisa:
- Men det står ju likadana på hyllan där.
Biträdet:
- Nej.
Deisa:
- Jo.
Biträdet:
- Nej!

Nu slutade vår markbundna telefon att fungera så problemet blev akademiskt.

Det går inte att ta något för givet här.

Papegojorna har återvänt till trädet. De sitter på behörigt avstånd från sitt bohål och avvaktar vad hackspätten skall ta sig till.
Medan jag betraktar dem störs jag av de alltid förekommande knott som envisas med att surra runt mitt framför mina ögon. Jag dräper dem en efter en genom att slå ihop handflatorna framför ansiktet. Nu har jag väl några hundra knottliv på mitt samvete.
Risken, jag löper, är att det kommer män i vita rockar och hämtar mig.
Varför?
Det är väl knappast normalt att sitta och applådera för sig själv åt inget.

Jag för mitt vinglas till läpparna och ser till min fasa att det ligger ett gäng döda bananflugor i vinet. Det finns fler som gillar vin här. Bananflugan, förefaller, gilla vin så till den milda grad att det villigt offrar sitt liv för en klunk.


På väg hem från Cabo Frio, där vi tillbringat ett par dagar på stranden, stannade vi till i Itaipava, en stad som ligger mellan Rio de Janeiro och Juiz de Fora. Det finns många bra matställen där. Några ligger i de shoppingcentra som finns. Det var ett sådant vi besökte för att stilla vår hunger.
Min fru har ett särskilt förhållande till shoppingcentra (jag är nog inte ensam om att ha en fru som får något konstigt i blicken då de träder in på ett shoppingcenter).
Som alla andra män försöker man hålla god min, även om man lider alla helvetes kval. Det har inte med pengar att göra, det är fråga om ren mental uttråkning.
Shoppingcentra är inte gjorda för män. Inget shoppingcentra, på den här planeten, har byggts för män. Har du sett ett har du sett alla. Samma utbud av accessoarer för kvinnor. OK det kan finnas ett hörn med gråa kostymer och någon butik som säljer mobiltelefoner thats it. Samma skit över hela världen.
Nu hände något uppfriskande. Jag rusade in i butiken där Deisa, för ögonblicket, hade uppnått sitt shopping Nirvana.
- Får jag kameran! Hojtade jag.
- Vad skall du med den till?
- Jag skall fotografera en mulatta.
- En mulatta? Sa hon och gav mig kameran innan hon riktigt hunnit reagera.
(Mulattas kallas de, ofta färgade, kvinnor som deltager i karnevaltågen. Alltid lätt klädda i sina fantasias).
Ett filmteam hade kommit ner för korridoren utanför butiken där Deisa svävade i sjunde himlen. Föremålet för filmningen var en mulatta. Klart man ville ha en bild eller hur?




När Deisa hade landat, från sin butikstripp, gick det upp för henne vad jag höll på med. Hon blev arg, om man skall uttrycka sig diplomatiskt.
Är det inte så, mina herrar, kör man en Rolls Roys kan man väl tycka att en Merca är snygg?

Ta inget för givet. En vacker dag kanske du har en hackspätt i boet.

På återhörande.