Vad har hänt med flygindustrin?

Jo, jag vet att jag skulle skriva om utelivet i Juiz de Fora. Det får bli i nästa inlägg.
Har just återvänt från ett besök i Sverige och måste bara skriva av mig min frustration.

Jag reste från Rio de Janeiro med en E-ticket som jag köpt via Stafftravel på Malmöaviation. Det är en sådan billig biljett som vi, som jobbat i flygindustrin, har förmånen att utnyttja. Biljetten är av den art att man får åka med i mån av plats i flygplanet. Är det full så får man så vackert vänta på nästa möjlighet. Det får man göra med god min och man kan inte ställa några krav. Till saken hör att det gäller en dresscode så man får så vackert knyta på sig slirren.

Klädd i blazer, matchande byxor, Armaniskjorta och slips närmade jag mig TAP,s disk på GIG. Det var en vänlig dam som genast ordnade med min biljett. Därefter till incheckningsdisken där jag blev stående en god stund i kö.
Det tog oändligt lång tid att checka in folk. Under tiden jag väntade på min tur funderade jag över rutinerna vid incheck. Måste det ta upp till tio minuter per person? Finns det inte, i dagens digitala samhälle, modernare teknik som gör incheckningen snabbare och mer rationell? Typ ett magnetkort eller chip som man drar i en läsare och vips kommer boardinkortet ut tillsammans med bagagetaggen. Max en minut skulle det ta istället för dagens oändliga hackande på tangentbord.
Väl incheckad och klar går man till utrikeshallen. Där möter man nästa svårighet. Det är då man betraktas som terrorist. Jag är glad att man tar säkerhet på stort allvar. Det var jag då jag var aktiv som flygkapten och nu som vanlig passagerare. MEN måste de som jobbar vid securitychecken vara gestaposoldater? Måste de förnedra människor för att inge respekt? Enligt min mening skulle det fungera lika bra om de fått lära sig att bemöta folk med vänlighet.
Jag såg hur skräcken lyste i ögonen på en äldre dam då hon beordrades att nästan strippa. Hon var kanske på sin livs första resa.
När jag stod i incheckningskön såg jag henne och hon såg lycklig och förväntansfull ut. Sannolikt var hon kvar i vanföreställningen att det är glamouröst att flyga.

När man väl har passerat förnedringsstationen så möter man passpolisen. Ett nytt gäng gestapos som tror att man måste se ut som yrkesmördare för att kolla ett vanligt pass.

När man väl är ombord och satt sig i stolen, lättad över att man inte kastats i fängelse av någon orsak, finner man att stolen är designad för sittning i max en timma. Comforten är av så dålig kvalitet så man undrar om de som designade stolarna aldrig flugit i boskapsklass. Benutrymmet är otillräckligt för mig som är 1.83 m lång. Hur är det för de som är längre och större?

Kabinpersonalen ser ut som om passagerarna bara var till besvär även om de inte sagt ett ljud och inte påkallat någons uppmärksamhet.

I mitt fall satt jag bakom en stor luffs av den typen som brer ut sig utan tanke på medpassagerarna. Jag hade fått en plastmugg vin som jag ställt på bordet, då denne luffs hastigt fällde ryggstödet bakåt så att min mugg välte och vinet rann ut på mina byxor. Försökte påkalla lite uppmärksamhet av flygvärdinnan som stod bredvid och var i färd att servera drycker. Hon tittade på mig och mitt nedsölade bord men ignorerade det hela. Jag blev räddad av en dam som satt intill som langade över några servetter. Senare under flighten såg jag luffsen framför mig liggande på tvären över två säten med fötterna i knät på en, för honom okänd, medpassagerare.

För min del blev det inget sovande under den elva timmar långa flygningen. Hade provat alla tänkbara sittställningar och alla var extremt obekväma.

Man kan ju förstå att folk vill resa i lediga kläder. Jag har inga synpunkter på det. Men om man skall trängas in i ett flygplan med massor med andra, är det då inte rimligt att man skött sin hygien så att man inte stinker som en soptunna. Det är påfallande många som gör det. Man undra om det är tillfälligheter eller om det är rutin för dem?
Man sitter där snällt med sin slips och känner sig väldigt udda. Att man duschade och stänkte på sig rakvatten innan man åkte hemmifrån, saknar plötsligt betydelse.

Så kommer man då till Kastrup, efter ett byte i Lissabon. Köper tågbiljett till Svågertorp och baxnar över att det kostar 122:- för de tio minuter resan över Öresundsbron tar. Har nog varit borta från Sverige för länge.

Det är sedan jag kom till resans himmelrike. Resan till Stockholm med Malmöaviation. Att jag blev behandlad som en kung, kan möjligen bero på att det var min arbetsplats, som flygkapten, i femton år. Men jag studerade noga hur man behandlade sina passagerare. Alltid vänliga och hjälpsamma och med ett leende på läpparna. Är det inte så det skall vara? Är det bara Malmöaviation som upptäckt det?

När det var dags att återvända hem gjorde jag det två dagar tidigare än jag planerat. Det var en del besvikelser som föranledde detta. Det skall erkännas att jag längtade hem till de mina också.
Samma positiva upplevelse att resa med Sveriges/världens bästa flygbolag till Malmö.
Det är när jag skulle checka in på Kastrup som nattmaran började.
Var i god tid för incheck och, hör och häpna, det var ingen kö att tala om. Det bådade gott för det tydde på att det skulle inte bli problem med plats.
Det finns ju andra problem. Taskigt utbildad personal t.ex. Incheckaren kunde inte hitta mig i systemet. Flygbolaget som sålt biljetten hade mig inte i systemet. Försökte försynt påpeka att jag rest två sektorer från Rio till Köpenhamn och då fanns jag i systemet. Tiden gick och jag började bli orolig. Då tillkallades en annan person som raskt hittade mig i systemet och sa att det gick bra att checka in mig hela vägen till Rio. Skönt, men det var kris med tiden så hon ringde gaten och frågade om de kunde vänta på mig. De hade en slott 25 minuter efter tidtabellen. Svaret blev NEJ. Det var bara att konstatera att jag var blåst.
Satta mig med en god bok och inväntade nästa flight efter att kollat med andra bolag där ingen hade någon flight till Lissabon.
Klart jag missade dagens sista Riokärra från Lissabon, med ett par timmar. Det var bara att ta in på hotell. Min första natt i Lissabon.

Satte väckaren på okristligt tidigt, hoppade över frukosten och tog en taxi till flygfältet för att ta den tidiga flighten till Rio. Väl där konstaterade jag att kön
inte var så lång och åter fylldes jag av förtröstan att komma med. Drömmen sprack i samma ögonblick flickan i inchecken sa att jag var tvungen att lista mig på flighten. Det hjälpte föga att förklara att jag redan var listad. Jag blev hänvisad till en disk i närheten och ställde mig i kön. Där stod jag i en och en halv timma. Det var en person vars ärende inte var klart efter en och en halv timma.
Stressen bubblade upp inom mig och jag insåg att jag var tvungen att agera på något sätt för att inte missa denna flight också. Hittade en ledig incheck och drog mitt ärende för flickan som satt där. Hon var ett undantag som var vänlig och hjälpsam. Hon bad mig följa med. Hon hade min biljett och mitt pass i handen då hon försvann in på ett kontor i andra änden av terminalen. Där stannade hon i tjugo minuter innan hon dök upp igen och sade att nu var det ok att checka in.
Väl tillbaka vid incheckningen började hon att ringa i telefon, viket jag genast tolkade som ett dåligt omen. Mer problem? Det fanns inte tid för mer krångel om jag skulle hinna.
Vid det här laget nästan rök det ur öronen på mig. Som god ID-resenär höll jag dock god min. När bagagetaggen började komma ur maskinen förstod jag att det var ok. Fick mitt boardingkort och sprang mot gestapolinjen bara för att konstatera att där var världens kö. Nu balanserade jag på hjärtinfarktens brant och förbannade mig själv att jag inte lagt mig till med den Brasilianska vanan att gå före i alla köer.
Kön masade sig långsamt fram Och sent omsider hade jag passerat gestapo utan att kastas i fängelse för innehav av nagelfil.
När jag lämnat mitt boardingkort i gaten, stängdes den bakom ändan på mig. Skönt, jag var med.

När jag stod i kön för ombordstigning tänkte jag att det måste finnas något som kan uppväga mina upplevelser hittills. Tog fram mitt gamla IATA kaptens leg och hade det i beredskap. Har aldrig utnyttjat det förut. Har alltid hållit en låg profil då jag rest runt på ID-biljett.
Ombord visade jag legget för en flygvärd och frågade om möjlighet till uppgradering. Han tog det och försvann framåt i kabinen. Han återkom med ett leende och visade mig en stol i businessclass. Där satt jag i en timma innan vi började taxa. En saknad passagerare med incheckat bagage var orsaken. De var tvungna att hitta det och kasta av det innan vi kunde rulla. Tråkigt med försening men bra från säkerhetssynpunkt.

När maten serverades åtföljdes den av ett kilo rostfria bestick. Alla mycket mer lämpliga som vapen än en sketen nagelfil. Det gick inte att identifiera vad det var på fatet. De valmöjligheter som fanns var bläckfisk och det jag tog. Jag reste hungrig.

Trots att jag satt bland fint folk, kände jag mig udda med min slips. Frånsett ett äldre par och den svarte gentlemannen från Angola, som satt bredvid mig, såg hela bunten ut som lodisar. Många stank som avskrädeshögar.

När jag var en ung man i Göteborg såg jag vid ett tillfälle då passagerarfartyget Kungsholm skulle lägga ut för en färd till New York. Där var blåsorkester och serpentiner. Det var fest av stora mått. En jämförelse med dagens resande är omöjlig att göra. Nu handlar det bara om att flytta folk från A till B utan glamour. Rätta in dig i ledet och håll käft, typ.

Min tanke går till den gamla damen, jag såg, i Rio. Var hon besviken eller accepterade hon moderna tiders arrogans? Blev hennes resa det härliga äventyr hon tänkt sig eller blev den en mardröm? Jag tror på det senare.

Nästa gång ni skall ut och resa, med dagens flygindustri, önskar jag er en trevlig resa.

I nästa inlägg, skall vi ut på stan och roa oss om inget annat kommer emellan.

På återhörande.

Diverse djur.

Det här inlägget skulle jag publicerat lagom till Stockholmarnas dag, det inser jag nu. Varför? Se själva.



Jag kallar denna fjäril för Stockholmare. De flesta har "nollåtta" ännu tydligare tecknat på vingarna än detta, tyvärr, döda exemplar.

Mångfalden, i djurriket, är fantastisk. Varje dag ser jag ett kryp jag aldrig sett förut. Variationen verkar vara oändlig.

I vårt förra hus råkade jag få se en vandrande pinne. Tyvärr sprang den in i bland plantorna i en rabatt innan jag hann fotografera den. Det hade varit så roligt att få en bild men tillfället gick mig förbi.
När jag kom in i badrummet, några dagar senare, ser jag en vandrande pinne sittande på badrumsspegeln. Den satt där i flera dagar så jag fick massor med bilder på den.
Nu har jag dem på en DVD i Brasilien och kommer inte åt dem där jag nu befinner mig. Lovar att publicera dem då jag återvänt hem.

En morgon, då jag var ensam i huset, hade jag öppnat stora ingången för att få lite svalka. Jobbade med att fixa frukost. Plötsligt ser jag något stort svart mitt i dörröppningen. Trodde det var något som blåst in. Gick för att kolla närmare och fick se det här.



Jo det var en lika dan som sprang på James Bonds bara bringa. Farlig? Vad skulle jag tro? Det var klokast att betrakta den som farlig, för säkerhets skull.
Satte mig för att lista ut säkraste sättet att fånga den och förpassa den ut i djungeln. Provade några metoder som ingen fungerade då spindeln var så grymt snabb. Det smattrade i golvet då den flydde från mina försök.
Ett försök var att smyga en tom glassburk över den och sedan släppa den så att spindeln hamnade inne i burken. Jag lyckades manövrera burken så att den befann sig fem centimeter rakt över utan att spindeln rörde sig och så släppte jag den. Den tid det tog för burken att falla fem cm räckte för att den skulle hinna fly undan fällan.
Det krävdes andra metoder.
Min fru kom just hem och jag visade henne vår objudne gäst. Hon kläckte idén att ta poolhoven och lägga över den och sedan föra in en skiva mellan den och golvet så att spindeln befann sig mellan hoven och skivan. Sagt och gjort. Det lyckades och jag fick den i glassburken till slut.



Från mitt skrivbord ser jag rakt in i djungeln. Där händer det alltid något. Vid ett tillfälle promenerade en Lagato förbi. Lagato är en stor ödla som är svart och vit i ett zebramönster. Detta exemplaret var en och en halv meter långt.
Aporna klänger runt i träden för att leta efter mogna bananer.
Ett papegojpar häckar i döda trädet vid vägen.



För ett par dagar sedan satt en Tucano i ett träd utanför fönstret. Tucano är den där fågeln med jättenäbb. Ganska sällsynta i våra trakter.

De där gulliga myrorna, ni säkert sett på National Geografic, som kånkar på gröna blad. De är inte så gulliga om man får dem i trädgården. Vi har krigat mot dem i flera år nu. De kan ödelägga hela trädgården på nolltid. De åstadkommer en 20 centimeter bred highway över gräsmattan Den sträcker sig från deras bo till ett lämpligt träd.
De har funnit en fantastisk organisation där arbetet fördelas på olika arbetslag. Ett gäng klättrar upp i trädet och börjar skära lagom stora bitar av bladen. Dessa släpper de ner på marken där nästa gäng tar dem och bär hem dem till boet. Tro nu inte att de äter dessa blad. De komposteras i boet av ett tredje gäng. I komposten odlar de en svamp som bara förekommer i dessa myrbo. Det är denna svamp som är deras föda.
Det är inte min grej att döda djur. I det här fallat så är jag tvungen att ta till ett specialgift som är mycket effektivt. Giftet består av små pellets som man strör ut på highwayen. De kan inte motstå att ta dem och kånka ner dem i boet och vips är hela myrsamhället utrotat. Tråkigt men nödvändigt om man inte vill vakna en morgon och finna att trädgården förvandlats till en öken och träden ser ut som i Sverige på vintern.

Detta inlägget var inte så mycket ur brasiliansk synvinkel, snarare från Lidingösynvinkel. Jo jag sitter i Bredvik och skriver detta. Är på besök i det gamla landet.

Nästa inlägg kommer att handla om utelivet i Juiz de Fora.

På återhörande

Öl, ris och svarta bönor.

Varje brasilianskt hus, med självaktning, håller sig med en grillplats. Det är rejäla doningar det handlar om. Inte som i Sverige där man galopperar ut med sina Weberpottor så fort solen visar sig på sommaren. Nej det handlar om en hel avdelning av huset, ofta gränsande till poolen.

Så här ser den ut i mitt hus.



Att grilla är en allvarlig sak som inte kan överlåtas på vem som helst. Kvinnor och Gringosar, som jag, gören sig icke besvär.

Det är inte så vanligt att folk bjuder på middag hemma. Då det bjuds på party är det grillning som gäller. Man minglar runt, käkar grillat välsmakande kött, dricker öl och cachasa (sprit tillverkat av sockerrör). Alltid trevliga tillställningar.

När jag var ganska nyinflyttad i landet, bjöd vi in ett gäng vänner till grillfest. Jag hade bestämt mig för att visa brassarna hur man grillar en köttbit. För ändamålet hade jag importerat Piffi Allkrydda och lite andra, för grillning, nödvändiga ingredienser. Jag förberedde köttet i god tid med att lägga det i marrinad för att sedan brassa på med Piffi Allkrydda. Nu, tänkte jag, skall de få se hur en grillad köttbit egentligen skall smaka.
Gästerna kom och alla flockade sig runt mig där jag, stolt som en tupp, trädde upp körbitarna på de sjävroterande spetten. Genast förnam jag en viss skepticism. Det störde mig inte då jag var övertygad om att de senare skulle skickas upp i den gormetiska himlen av mitt goda kött.
Nu blev det inte så. Resultatet av mina ansträngningar resulterade bara i att mina vänner förbjöd mig att gå i närheten av en grill i fortsättningen. Otack är världens lön.
Vid ett senare tillfälle trampade min bror i klaveret genom att hjälpa till med att rensa köttet från fett och senor. Genast kastade sig brassarna över honom och tog kniven ifrån honom. "Skall du förstöra köttet" sade de.

Nuförtiden överlåter jag grillbestyren till någon manlig gäst.
I ett sällskap av tio finns det minst fem som utropar sig till experter och med glädje tar sig an grillningen. Resultatet blir alltid mycket läckert kött, trots att de bara använder grovsalt som krydda.

En normal måltid i Brasilien skiljer sig inte så mycket från en Svensk dito. Det finns dock en stor skillnad. Ris och svarta bönor. En måltid utan dessa substanser, är ingen måltid anses det. Det spelar ingen roll om det serveras spagetti, pizza, oxkött eller räkor, nog fan skall man vräka på ris och svarta bönor. En måltid utan ris och bönor är som en bil utan motor.
För de mindre bemedlade är ris och bönor ofta det enda de har råd att äta.

För utom grillat kött älskar brassarna "feijoada". Feijoada är brassarnas svar på pyttipanna. Den består av rester från veckans måltider, allt hoprört till en äcklig och smetig soppa som i huvudsak består av, just det, ris och svarta bönor.
Fortfarande har jag inte förmått mig till att smaka. Vem vet, kanske jag går miste om något fantastiskt.

I nästa inlägg skall jag skriva om diverse djur och insekter.

På återhörande.

En dag i den brasilianska trafiken

Ledsen att jag varit tyst ett tag. Fick några elaka virusar in i min dator. Det har tagit ett par dagar att bli kvitt dem.
Så här såg datorn ut då det var som värst.



Redde ut det värsta men fick åka upp till BrasseLasse, ett par kullar bort, för att reda ut de sista problemen. Han är bevandrad i datorernas lömska värld.

Att köra bil här är som att gå på nattgammal is. Man vet inte om man skall klara sig med livet i behåll.
Att köra utan körkort, är vanligt förekommande. För de som besvärat sig med att ta ett körkort, undrar man om de övningskört i Sahara. Man får intrycket att de kör i sin egna lilla värld där de är ensamma på vägen. Då kan man vingla mellan filerna hur man vill. Man behöver inte blinka då man skall svänga. Det spelar ingen roll om blinken blinkar höger då man skall svänga vänster eller tvärt om.
Blinkers är för övrigt en onödig utrustning, man använder den aldrig då man skall svänga.Däremot kan de köra miltals, utan att svänga, med blinken på åt ena eller andra hållet.

Ni som tror att Göteborgssvängen kommer från Göteborg har fel. Den kommer från Brasilien. Även de som kör Fiat Mille (en bil som inte är större än en ryggsäck med fyra hjul) tar ut svängen i gathörnen. De ligger i högerfil och skall svänga höger men strax innan de svänger så går de över till vänsterfilen för, så att säga "klara svängen". En manöver som kanske skulle vara nödvändig om man kör en värstingslångtradare.

Fil byter man oavsett om man har en bil bredvid sig. Den får väl flytta på sig. Ett exempel: Vi var körande från Guarara till Juiz de Fora. En sträcka på 4.5 mil. Vägen är krokig och full med potthål. Den trafikeras också av oändligt många lastbilar varav hälften är överlastade. I en uppförsbacke låg en sådan och knegade på ettans växel i fem km/t. Bakom låg ett trettiotal bilar då det inte gick att köra om. Vi befann oss i mitteln av dessa då en buss kom upp långsides. Han fick ett möte och prejade oss av vägen då han väjde. Vi befann oss stående ute i gräset vid sidan av vägen på enda stället där det inte var ett stup. Ren tur att vi kom hem levande.

En Brasilianare kan inte motstå frestelsen att skära alla kurvor. Vad spelar det för roll om sikten är skymd? För ett par veckor sedan mötte jag en bil, nos mot nos, där en tre meter hög mur skymde sikten i en nittiograders böj. En millimeter från krock. Tack gud att jag fortfarande har kvar lite reaktinsförmåga.

I Sverige brukar fotgängare se sig för innan de går över en gata. Här går man först och tittar sedan. Det blir hela tiden tre steg ut i gatan och sedan tre steg tillbaka. Trottoarer är inte populära. Ingen går på dem. Gatan är mycket bättre att gå på.
Övergångsställen är bara vit färg på asfalten, någon annan betydelse har jag inte upptäckt ännu.

Brassarnas svar på springpojkar heter Motorboy. Det är motorcyckelberidna springschasar. Det finns tusen av dem. Mycket bra företeelse då man vill ha hem en varm pizza. I trafiken är de dock en plåga. De kör som om de vore odödliga och därför dödas i snitt fem Motorboy om dagen i Sao Paoulotrafiken. När man kör nere i staden har man dem, som yra höns, runt bilen hela tiden. Marginalerna är bara ett par millimeter.

Alkohol är ett populärt bränsle här. Många bilar är sk flex. Man kan köra dem på både alkohol och bensin. Jag föredrar att ligga bakom en bil som körs på alkohol framför en bensindito. Dofterna är trevligare.
Dofterna från lastbilar, som tycks finnas i oändligt antal, är inte lika behagliga. Oftast stånkar de sig fram lämnade ett moln av svart rök bakom sig. Värst är de gamla trubbnosiga Mercedeslastbilarna. Att hamna bakom en sådan, i en uppförsbacke, är en näradödenupplevelse.

Cyklar verkar inte betraktas som fordon här. Det cyklas kors och tvärs. Ofta är cyklisten stärkt med cachasa (brasiliansk brännvin) så det vinglas en hel del. Lägg till att de oftast är svarta med mörka kläder och saknar varje form av ljus eller reflexer.

Om nu oturen skulle vara framme och man blir påkörd av någon så ligger man risigt till. Det sannolika är att den som kört på dig saknar körkort, försäkring och pengar.
Dessutom smiter han säkert och du står där med en skrynklig bil. Självklart får du betala allt själv. Skulle den skyldige påträffas och bli släpad inför domstol så är det ingen skillnad. Han är utfattig och kan inte betala ändå.
Nu förstår du, käre läsare, varför jag alltid utgår från att mina medtrafikanter kommer att göra den farligaste och mest korkade manöver som tänkas kan och anpssar mig till det.
Bättre omkörd och bortkommen än bortkörd och omkommen.

Nästa gång skall jag skriva om varför mina vänner inte vill att jag skall gå i närheten av en grill.

Nymodigheter.

Sitter utanfor min frus massorska med en MAC dator utan vara svenska bokstaver. Hustrun haller som bast pa att bli knadad. Massorskan haller till i Bicas, en liten hala som gransar till min frus hemby, Guarara, dar hennes foraldrar bor.
Uppkopplad pa natet med ett mobilmodem. Joda det finns sadana moderniteter har. Problemet ar att de har alldeles for fa antenner och man har inte manga platser dar signalen nar fram. Gurara ar en plats som man glomde att tacka in. Ligger for langt ut pa bystan for att man skall bry sig.

Brassarna forefaller vara ett mycket konservativt folk. Nymodigheter ar nagot man inte accepterar utan vidare. Vissa stora tekniska landvinningar har fallit platt till marken. Dammsugaren ar en av dem.
Sopkvast ar vad som galler. Det sopas och sopas sa att dammet yr och de fattar inte varfor det aldrig blir rent. Vid nagot tillfalle har jag forsynt papekat att dammet bara gor en svang upp i luften for att sedan sakta dala ner och lagga sig dar man just sopat. Varje gang mots jag av oforstaende.
Vi hade en hemhjalp ett tag. Vi intoducerade henne i dammsugarens mystiska varld och sa att det ar dammsugning som galler har. Senare sag jag henne liggande pa kna med dammsugarslangen i handen. Hon hade inte satt dit forlangningsroret. Hon sag bekymrad ut och tankte formodligen att sopa ar mycket battre.
Klart att jag hamtade forlangningroret och visade henne hur det skulla anvandas. Hon blev dock aldrig riktigt sald pa denna morderna stadteknik.
Min svenske van Lars, som ocksa bor Juiz de Fora, berattade for mig att han haft folk dar som skulle hjalpa dem med en storstadning. Det var ett gift par. De hade instruerats att anvande damsugare i stallet for sopkvast. Han sag mannen i fraga, med damsugarslangen i ena naven och damsugaren i andra. Han holl munstycket en halv meter over golvet dar han rusade runt och, vad han trodde, dammsog.

Skarbradan ar ett annat redskap som inte vunnit brassarnas hjartan. Vad skall man med en sadan till. Det gar ju bra att skara anda. Det klagas en hel del over knivarnas daliga kvalitet, de haller sig inte vassa.
Diskbankar av granit ar ingen lyx har. Granit ar det vanligaste materialet. Knivar blir sloa om man skar i granit med dem, ett faktum som inte fatt gehor annu.

Pa nagot vis fixar man anda till det som skall fixas. Uppfinningsrikedomen ar det inget fel pa. Kajsa Warg var nog brasse. Hennes metoder frodas har. Man tager vad man haver.
Vad sags om foljande handelse. En av vara vanner var pa besok i en liten byhala langt fran ara och redlighet. De upptakte att bensintanken borjat att lacka. En skada den fatt da de kampat sig fram pa det som skulle forestalla vag.
Det fanns ingen bensinstation pa flera mils avstand. Om soppan lackte ut sa skulle de bli strandsatta dar ute i mitteln av ingenstans.
Goda rad var dyra och de listade ut att om de parkerade bilen, med det hogra hjulparet uppe pa byns kyrktrappa, kom halet i tanken ovanfor bensinen och inget kunde lacka ut sa lange den stod dar. Nu kunde den inte sta dar i evighet. Det skulle inverka menligt pa religositeten i byn. De forsokte hitta en bysmed eller liknande som kanske kunde hjalpa dem att laga halet.
Alla kande alla i byn sa det var inte svart att hitta den ratte mannen. Denne skred genast till verket. Han forsvann ut i djungeln och kom tillbaka med en gron banan. Han skalade den och krop sedan under bilen och gnuggade bananen over halet i tanken.
Saken var klar, lackan var tatad.
Denna nagot markliga lagning holl till bilen senare byttes ut.
Det ar mycket mer som hamtas i djungeln.
Tank efter, varfor skall man rusa till jaraffaren for att kopa ett hammarskaft da de vaxer runt knuten.

Nu kommer min fru ut fran massagen och ser ut som en ny manniska. Dags for mig att avsluta.

Nasta inlagg kommer att handla om den brasilianska trafiken.

Pa aterhorande.