Så var det då meningen att man skulle åka till stranden och doppa tån i Atlanten. Komma hem och skriva ett blogginlägg om det hela.
Nu ville makterna något annat. Cabo Frio, dit vi tänkt oss, hade regn hela helgen och undertecknad åkte på en brutal Brasseförkylning. Inte ens cachasa hjälper. Sanden fick bytas mot sängen. Detta strandinlägg får handla om gamla erfarenheter i stället.
Brasiliens ostkust är i stort sett en grymt lång strand. Några ställen erbjuder skärgård.
Det skulle lätt gå att rappa, i stort sett, hela kustlinjen med internationella turister. Dessbättre har det inte skett ännu.
Uppe i norr har Brassarna exploaterat några ställen som t.ex Natal (som betyder jul) och en del platser i Amazonas. Det är ganska lite med tanke på den potential som finns.
Läste om ett nytt, delvis, Svenskt projekt där man skall bygga en lyxresort för världens Jet-set folk. Inget för vanliga svennar alltså. Kronprinsessans pojkvän, Daniel, lär vara inblandad. Hans gym har ju inte gått så bra så man undrar var han får pengarna ifrån. Lever han på sin flickvän tro?
Meningen är nog att de drömmer om att bli ett nytt Saint.Tropez eller Accapulco.
För oss vanliga ofrälse folk, finns det dock en uppsjö fina stränder att besöka.
De som ligger i Rio de Janeiro är inte så trevliga annat än på bild (läs förra inlägget). Däremot finns det betydligt trevligare ställen att bada och sola på.
Ett av dem är Cabo Frio. Sex till sju kilometer strand och inga gringos (det skulle vara jag då). Rent vatten. Stället är mest besökt av Brassar och är befriande fritt från fulla Tyskar och Svennar.
Cabo Frio (på Svenska; kalla udden) är en liten stad belägen 15-17 mil öster om Rio de Janeiro. Om du kollar kartan kan du se att det faktiskt stämmer att den ligger öster ut.
Stranden är enorm och sanden vit. Hur mycket solen än gassar ner i sanden så kan man gå barfota utan att bränna fotsulorna.
Vid strandens gräns, mot strandvägen, ligger en mängd partytält, typ. De tillhandahåller parasoller, stolar och bord. Därefter även mat och dryck av diverse slag. Det kutar runt försäljare här också. De är dock inte, på långa vägar, så påflugna som på Mallis och Kanarieholmarna.
Staden är mycket välordnad för att vara en Brassestad. Bra infrastruktur. Många restauranger med bra käk. Ganska billigt också, förutsatt att det inte är högsäsong. Om man vill ha lugnt och skönt skall man åka dit då normala Brassar jobbar. Jul och nyår är inget att rekommendera. Då kan det bli ganska stökigt. I övrigt kan man gotta sig där året om.
Söker vi oss söder om Rio hittar vi Ilha Grande. Det är en ganska stor ö som ligger
i Angra dos Reis skärgård. Det är en paradisö som är väl värd att besöka. Den ligger lite nära Rio för att jag skall gilla vattnet där. Nio millar krämar rakt ut i havet. Även om Brassarna inte tror det, så försvinner inte skiten därför att man gömmer den i havet. Vem vill få en klubba i mustaschen då man simmar?
Längre söder ut finns det massor med små paradisstränder. Man kan hitta en alldeles egen om man vill vara ifred med det man nu vill göra. Här brukar vattnet vara kristallklart.
Angraskärgården är magnefik. Ta Stockholms skärgård, byt björk och tall mot palmer och flytta hela rasket till tropikerna. Hajja vad jag snackar om. Varför inte spendera semestern i en hyrd segelbåt där? Kryssa mellan flera hundratals paradisöar av varierande storlek.
Fortsätter vi söder ut träffar vi på Pariti. En liten stad med urgammal Portugisisk arkitektur. Platsen var ett av de ställen där slavarna landades då det begav sig. Här måste jag berätta om en märklighet. 1976, då man byggde motorvägen mellan Rio och São Paoulo, träffade man på en liten by som, tidigare, var helt okänd. Ingen i byn pratade portugisiska. Alla av afrikansk härkomst. Befolkningen bestod av ättlingar från förrymda slavar. Den äldste lär ha varit en bra bit över hundra år gammal. Byn hade klarat sig genom jordbruk och djurhållning.
Det var nog bara de starkaste som hade ork kvar att rymma efter några månader, ihoppackade i ett skitigt lastrum, med begränsad tillgång till mat och vatten.
Ytterligare söder ut, träffar vi på Ubatuba. Även det en liten trevlig stad innanför skärgården. Om man vill bada kan man haka på båtturer som går ut till öarna eller hyra en mindre båt med skeppare.
Staden har en lång strand med lugnt vatten. Stranden skulle ha varit idealisk för barnfamiljer då vattnet är lugnt och utan surfingvågor. Tyvärr flyter det ut en å mitt på stranden. Vattnet i den är väl 50% vatten och 50% av diverse avfall, mestadels kiss och bajs. Varje samhälle, uppströms, fyller på med sin dos av skit.
Det gör ont i mig att se detta överallt. Havet är inte en oändlig soptunna.
Nej, vårt avlopp går inte ut i något vattendrag, det går till vår privata infiltrationsanläggning, om nu någon trodde något annat.
Nästa inlägg blir en betraktelse om valsystemet i Brasilien.
På återhörande.
fredag 19 september 2008
lördag 13 september 2008
Brottslighet.
"Svensk man skjuten i Natal i Brasilien" var en av huvudrubrikerna, i Aftonbladets webbupplaga, för ett tag sedan. Längre ner i texten konstateras att Brasilien är inget lämpligt turistmål för Svenskar. Man kan ju gå och bli skjuten, bara sådär.
Kanske har man rätt. De trygghetsberoende Svenskarna bör nog stanna hemma i trygga Sverige.
Längre ner i samma tidning rapporterades om diverse händelser som tilldragit sig i kungadömet. "Man skjuten på öppen gata i Malmö, värdetransportrån i Nyköping, Styckad kropp hittad vid Slussen i Stockholm, Hagamannen slagit till igen och lagt ytterligare ett våldtäktsoffer till sin samling etc. Någon sköt ihjäl vår stadsminister för några år sedan. Är tidningen totalt hemmablind?
Det förefaller som om Aftonbladet inte riktigt har förstått att Sverige inte längre är lämpligt för Svenskarna. Vart skall detta arma trygghetssuktande folk ta vägen? Var skall de finna tryggheten?
Visst är det mycket brottslighet i Brasilien liksom i Sverige. Men utslaget på antal invånare så drar nog Sverige det korta strået.
Det är klart att om du går nere i Copacabana med Rolexen och guldkedjorna dinglande, kan man nog räkna med att någon hoppar på dig och rånar dig. Det hände ju förre Svenske Rikspolischefen. Det är många som råkat ut för samma sak.
Copacabana är ett känt turistmål. Där dräller det av rika gringosar vilket drar till sig suspekta individer.
Vilka är då dessa individer? Jo, folk från favelorna i Rio de Janeiro. Folk som föddes till fattigdom. Folk som aldrig kommit i närheten av en skola.
Förmodligen hade jag själv smugit runt i Copacabana om kvällarna i väntan på en dum turist att råna, om jag vuxit upp en sådan miljö.
Skulden för detta elände skall läggas på regeringen här. De har inte förmått att bekämpa fattigdomen och därmed brottsligheten.
I Rio de Janero bor det lika många människor som i hela Sverige. I en jämförelse sker det nog inte fler brott i Rio än i hela Sverige.
I São Paulo bor tre gånger så mycket folk som i Sverige. Klart att det mördas och rånas i stor omfattning. Knarktrfiken är en stor anledning vid sidan om fattigdomen. Men begås tre gånger så många brott där som i hela Sverige? Jag kan inte svara på det men jag tror inte att så är fallet. Vi talar om världens femte största stad här och det är ett känt faktum att storstäder drar till sig brottslighet. Vi kommer alla i håg Arbogamorden och Knutsby pastorn etc. Det är så långt från São Paulo man kan komma men ändå mördades folk där.
Det är i vissa områden, i dessa Brasilianska städer, där brottsligheten är stor. Copacabana är ett sådant område. De flesta tror att Copacabana är bara en vacker strand. Så är inte fallet. Det är en hel stadsdel vilken gränsar till Atlanten med en strand. Hela området har fått hög status i turistvärlden. Lite obefogat tycker jag. Det är oerhört vackert där men det är bara en av många stränder i Rio som är vacker. Sitt turistrykte har Copacabana nog fått för att det ligger närmast centrum. Det medför också stora föroreningar i vattnet. Jag skulle inte bada där. Som turist skulle jag nog hellre välja Ipanema eller Barra. De stränderna är minst lika vackra och är säkrare för turister.
Våldtäktsbrotten ökar i Sverige. Varje dag kan man läsa om dem i tidningen. Jag kan inte påminna mig att jag hört talas om ett enda våldtäkts brott här. Kanske Svenskorna kniper mer med benen än Brasilianskorna.
I det sammanhanget måste jag ta upp motelfenomenet här. I staden Juiz de Fora, där jag bor, finns inte mindre än ett tiotal motel. Dessa är inte några natthärbärgen för trötta bilister. De befolkas av betydligt piggare gäster.
Rummen hyrs ut tre timmar i stöten. Varje rum har en egen parkeringsplats med port så att bilen kan gömmas där. Förövrigt går hela hanteringen ut på att gästerna skall vara incognito.
Varje motell har cirka fyrtio rum. Tänk efter! Hur kan alla dessa motel överleva i en stad med 500 000 invånare varav 70% är så fattiga att de inte har råd. Dessutom är cirka 15% studenter på Universitetet och har heller inte råd. Min slutsats är att det pippas i en omfattning som lämnar den opasionerade Svensken på efterkälken.
Varje stad, med självaktning, håller sig med ett mångfald av dessa kärleksnästen.
Nu tillbaks till bovarna.
Intill Rio flygplats GIG, ligger Rocinha, världens största favela . Den är uppdelad i sjutton kommuner. Var och en med sin boss. I bland råkar de i luven på varandra och då blir det skjuta av. Det händer då att en och annan förlupen kula hamnar utanför favelans gränser. Min gode vän Paoulo Viera, var åkandes i taxi från flygplatsen till Rio centrum då en sådan förlupen kula punkterade ett däck på taxin. Taxiföraren trampade gasen i botten.
På andra sidan vägen hade polisen förskansat sig. Det händer att oskyldiga människor drabbas då de förvillat sig in, i skottlinjen, mellan skurkar och poliser.
Det är ofta bråk om knarkherraväldet som utlöser dessa små krig. Polisen gör så gott de kan men ofta är de själva inblandade i den skitiga hanteringen och då blir det som det blir.
Problemen lär fortsätta tills det här landet gjort sig kvitt korruptionen.
Ute i landet är det ganska lugnt. Jag känner mig tryggare på gatorna i Juiz de Fora än vad jag gör i Stockholm.
Om man bortser från storstäderna så är det i allmänhet rejält folk som befolkar favelorna. Gudfruktiga människor som knegar på för bröfödan så gott det går. Det händer väl att de begår någon liten synd då och då men de är inga mördare.
De största bovarna är de som regerar landet. Jag tror dock inte att de mördar Svenskar.
Min summering blir att det begås färre brott per capita här än i Sverige. Så, kära Aftonbladet, skicka Svenskarna till Brasilien, här är det tryggare.
Hur gick det då för svensken som blev skjuten? Jo, han överlevde. Enligt uppgift, från vanligt vis välunderrättat håll (BrasseLasse), så lär Svensken varit med en prostituerad och struntat i betalningen, häpp.
I nästa inlägg skall vi åka till stranden.
På återhörande.
Kanske har man rätt. De trygghetsberoende Svenskarna bör nog stanna hemma i trygga Sverige.
Längre ner i samma tidning rapporterades om diverse händelser som tilldragit sig i kungadömet. "Man skjuten på öppen gata i Malmö, värdetransportrån i Nyköping, Styckad kropp hittad vid Slussen i Stockholm, Hagamannen slagit till igen och lagt ytterligare ett våldtäktsoffer till sin samling etc. Någon sköt ihjäl vår stadsminister för några år sedan. Är tidningen totalt hemmablind?
Det förefaller som om Aftonbladet inte riktigt har förstått att Sverige inte längre är lämpligt för Svenskarna. Vart skall detta arma trygghetssuktande folk ta vägen? Var skall de finna tryggheten?
Visst är det mycket brottslighet i Brasilien liksom i Sverige. Men utslaget på antal invånare så drar nog Sverige det korta strået.
Det är klart att om du går nere i Copacabana med Rolexen och guldkedjorna dinglande, kan man nog räkna med att någon hoppar på dig och rånar dig. Det hände ju förre Svenske Rikspolischefen. Det är många som råkat ut för samma sak.
Copacabana är ett känt turistmål. Där dräller det av rika gringosar vilket drar till sig suspekta individer.
Vilka är då dessa individer? Jo, folk från favelorna i Rio de Janeiro. Folk som föddes till fattigdom. Folk som aldrig kommit i närheten av en skola.
Förmodligen hade jag själv smugit runt i Copacabana om kvällarna i väntan på en dum turist att råna, om jag vuxit upp en sådan miljö.
Skulden för detta elände skall läggas på regeringen här. De har inte förmått att bekämpa fattigdomen och därmed brottsligheten.
I Rio de Janero bor det lika många människor som i hela Sverige. I en jämförelse sker det nog inte fler brott i Rio än i hela Sverige.
I São Paulo bor tre gånger så mycket folk som i Sverige. Klart att det mördas och rånas i stor omfattning. Knarktrfiken är en stor anledning vid sidan om fattigdomen. Men begås tre gånger så många brott där som i hela Sverige? Jag kan inte svara på det men jag tror inte att så är fallet. Vi talar om världens femte största stad här och det är ett känt faktum att storstäder drar till sig brottslighet. Vi kommer alla i håg Arbogamorden och Knutsby pastorn etc. Det är så långt från São Paulo man kan komma men ändå mördades folk där.
Det är i vissa områden, i dessa Brasilianska städer, där brottsligheten är stor. Copacabana är ett sådant område. De flesta tror att Copacabana är bara en vacker strand. Så är inte fallet. Det är en hel stadsdel vilken gränsar till Atlanten med en strand. Hela området har fått hög status i turistvärlden. Lite obefogat tycker jag. Det är oerhört vackert där men det är bara en av många stränder i Rio som är vacker. Sitt turistrykte har Copacabana nog fått för att det ligger närmast centrum. Det medför också stora föroreningar i vattnet. Jag skulle inte bada där. Som turist skulle jag nog hellre välja Ipanema eller Barra. De stränderna är minst lika vackra och är säkrare för turister.
Våldtäktsbrotten ökar i Sverige. Varje dag kan man läsa om dem i tidningen. Jag kan inte påminna mig att jag hört talas om ett enda våldtäkts brott här. Kanske Svenskorna kniper mer med benen än Brasilianskorna.
I det sammanhanget måste jag ta upp motelfenomenet här. I staden Juiz de Fora, där jag bor, finns inte mindre än ett tiotal motel. Dessa är inte några natthärbärgen för trötta bilister. De befolkas av betydligt piggare gäster.
Rummen hyrs ut tre timmar i stöten. Varje rum har en egen parkeringsplats med port så att bilen kan gömmas där. Förövrigt går hela hanteringen ut på att gästerna skall vara incognito.
Varje motell har cirka fyrtio rum. Tänk efter! Hur kan alla dessa motel överleva i en stad med 500 000 invånare varav 70% är så fattiga att de inte har råd. Dessutom är cirka 15% studenter på Universitetet och har heller inte råd. Min slutsats är att det pippas i en omfattning som lämnar den opasionerade Svensken på efterkälken.
Varje stad, med självaktning, håller sig med ett mångfald av dessa kärleksnästen.
Nu tillbaks till bovarna.
Intill Rio flygplats GIG, ligger Rocinha, världens största favela . Den är uppdelad i sjutton kommuner. Var och en med sin boss. I bland råkar de i luven på varandra och då blir det skjuta av. Det händer då att en och annan förlupen kula hamnar utanför favelans gränser. Min gode vän Paoulo Viera, var åkandes i taxi från flygplatsen till Rio centrum då en sådan förlupen kula punkterade ett däck på taxin. Taxiföraren trampade gasen i botten.
På andra sidan vägen hade polisen förskansat sig. Det händer att oskyldiga människor drabbas då de förvillat sig in, i skottlinjen, mellan skurkar och poliser.
Det är ofta bråk om knarkherraväldet som utlöser dessa små krig. Polisen gör så gott de kan men ofta är de själva inblandade i den skitiga hanteringen och då blir det som det blir.
Problemen lär fortsätta tills det här landet gjort sig kvitt korruptionen.
Ute i landet är det ganska lugnt. Jag känner mig tryggare på gatorna i Juiz de Fora än vad jag gör i Stockholm.
Om man bortser från storstäderna så är det i allmänhet rejält folk som befolkar favelorna. Gudfruktiga människor som knegar på för bröfödan så gott det går. Det händer väl att de begår någon liten synd då och då men de är inga mördare.
De största bovarna är de som regerar landet. Jag tror dock inte att de mördar Svenskar.
Min summering blir att det begås färre brott per capita här än i Sverige. Så, kära Aftonbladet, skicka Svenskarna till Brasilien, här är det tryggare.
Hur gick det då för svensken som blev skjuten? Jo, han överlevde. Enligt uppgift, från vanligt vis välunderrättat håll (BrasseLasse), så lär Svensken varit med en prostituerad och struntat i betalningen, häpp.
I nästa inlägg skall vi åka till stranden.
På återhörande.
lördag 6 september 2008
Vilsen i datorernas värld.
Kära läsare, du går och köper en ny bil och den levereras utanför ditt hus. Du sätter dig i förarsätet och försöker hitta var du skall stoppa in startnyckeln. Du hittar inget nyckelhål. Efter att letat igenom hela bilens insida börjar du leta utanför bilen. Efter tre timmars letande hittar du nyckelhålet under höger bakskärm. Du stoppar in nyckeln och vrider om. Motorn startar snällt.
Du sätter dig i förarsätet i avsikt att köra iväg. Då upptäcker du att det inte finns någon ratt. Åter börjar du leta. Du finner den i bagageutrymmet. Du vrider lite på den och finner att den fungerar. Framhjulen svarar på din vridning.
Glad i hågen ställer du dig i skuffen med foten på ratten och skall köra iväg.
Det går inte. På en display kommer det upp en text som säger " bilen känner inte igen foten på ratten och kan ej köra". Du byter fot och försöker igen. Då kommer det upp en annan text på displayen. " ett fel uppstod i minnesfunktion 003276541 som refererade till funktion 103826wq".
Nu har du spenderat tre timmar på att komma iväg och ännu inte lyckats. Du ger upp och ringer leverantörens suporttelefon. Du får till svar att du inte är registrerad men att du kan registrera nu om du har användarnamn och lösenord. OK, du börjar leta efter dessa i din pappershög och hittar dem efter en timma. Du ringer igen och registrerar dig. Nu får du veta att du måste krypa under bilen och skruva loss växellådan. Inne bland kugghjulen sitter en liten knapp som du måste trycka in.
När du, efter tolv timmar är klar med detta, gör du ett nytt försök att köra iväg.
Då säger displayen att det inte går, du behöver ett codec för att alla funktioner skall fungera. Det står inte vilket codec som behövs.
Åter ringer du suporten och får veta vilket codec det handlar om och att du kan hämta det i Skövde.
Du tar tåget till Skövde och får ditt codec. Väl hemma igen stoppar du in det i motorns luftintag, enligt instruktion.
Nu sticker du in armen under höger bakskärm och vrider om nyckeln. Du klättrar upp i skuffen och sätter höger for på ratten och vips åker du i väg glad och lycklig. Nu finner du att bilens topphastighet varierar mellan 0.6 Kmt och 20 Kmt.
Nu har du stannat och skall stänga av motorn. Då måste du vrida om startnyckeln till startläge!!!!!
Skulle du köpa en sådan bil? Helt klart inte. Varför köper du då en datamaskin? Logiken i den är i stil med det jag beskrivit ovan.
Det är möjligt att jag är tekniskt obegåvad. Jag funderar på hur jag kunnat dölja detta så bra att jag klarat att vara yrkespilot i över trettio år utan att slå ihjäl vare sig mig eller andra.
Kan det vara så att datalogiken inte vänder sig till normalbegåvade människor. Är det bara hackers som gören sig besvär? Är programmen skrivna för några få IQ-toppar. Har jag satt fingret på den största diskrimineringsskandal genom tiderna?
Min fru går på flamenco kurs. Jag var där och filmade lite för att göra en liten filmsnutt som frun skulle använda för träning hemma. Nu skulle jag redigera den och bränna den på en DVD.
Laddade in den i min stora desktop och importerade klippen till Moviemaker. Väl där fick jag till en sekvens som jag tyckte såg bra ut. En vända i vanligt tempo och en i slowmotion. Nu tryckte jag på "spara till hårddisk" för att därifrån kunna bränna ner den på DVD. Sparfunktionen stannade på 19%. Tio försök, samma resultat. Det fungerade inte. Huvet i väggen.
Laddade in klippen i min nya häftiga laptop. Öppnade Moviemaker och klickade importera. Följande meddelande uppenbarade sig; "Moviemaker kan inte importera dessa filer det krävs en codec bla bla". Där slog man huvet i väggen igen.
Funderade över varför Microsofts egna fimprogram verkade vara det som fungerar sämst i Windows XP. OK, importerade materialet i Toshibas Inter Video DVD och satte igång med redigeringen. Fann då att detta program inte hade slowmotion funktion. Huvet i väggen ytterligare en gång.
Vid det här laget hade min fru dömt ut mig som totalidiot på datorer. Kanske har hon rätt, jag tillhör de som tänker logiskt vilket är en belastning i den digitala världen.
Det fanns en möjlighet till, Adobe Premiere Pro. proffsigt och bra. Problemen med det programmet är två. Det ena är att bilden hackar då man redigerar (min nya kraftfulla dator är tydligen inte kraftfull nog så programmet är nog avsett för datorer i klass med Pentagons huvuddator), det andra är att det är så på gränsen till omöjligt att bränna filmen på en DVD. Rent logiskt är väl det man vill göra, eller hur? Det borde vara lättåtkomligt och inte dolt långt ner i någon rullgardinsmeny.
Datanördana som tillverkade programet tänker på sitt sätt och användarna på ett annat, nämnliget det logiska sättet. Oförenliga storheter. Huvet i väggen igen.
Med, vid det här laget, en stor portion datastress gick jag ut på nätet och köpte ett nytt filmrdigeringsprogram. Pinnacle lovade gott. Jag betalade med kort och började nedladdningen. Stressen ökade då jag upptäckte att nedladdningen skulle ta 50 timmar. Värre blev det när jag blev varse att det var bara en av fyra filer. Det skulle ta 200 timmar att få ner filerna. Som tur var så vad det hastigheten då mitt modem gick med bara 6 K/s. Min fru stod bakom och stampade med sina flamenco skor.
Min internetuppkoppling är ett mobilmodem. Det är den enda möjligheten vi har där vi bor. Nedladdningshastigheten varierar mellan 0.6 K/s och 20 K/s.
Tre dygn senare hade jag allt nere i min dator. Detta efter att internet sköt ner sig själv ett antal gånger.
Nu, mina damer och herrar, har jag äntligen fått klar min filmsnutt, fem minuter lång, och min fru kan öva på att smälla klackarna i golvet på flamencovis.
För att återgå till min liknelse med bilen ovan så motsvarar det som om en bilfärd från Lidingö till Stureplan skulle ta fyra dygn. Häpp!
En lustighet inträffade då jag, vid ett tillfälle, skulle öppna "Den här datorn". Det kom upp en dialogruta där en ficklampa uppenbarade sig och med texten "söker". Min dator hittade inte sig själv.
Eller då det dök upp en dialogruta med följande text;"Datorn har hittat en ny hårdvara, vill du installera den nu"? Nyfiket klickade jag på "ja" då jag inte kände till att jag installerat något. Då dök "Guide för installera ny hårdvara" upp. Om du vill fortsätta klicka på "nästa". Sagt och gjort. Då fick jag veta att datorn inte kunde hitta någon ny hårdvara. Jaha tänkte jag, det var ju det du sa att du hade gjort, din dumma burk. Logiskt va?
I min dator har jag Symantecs Norton virusprogram med automatisk liveuppdate. Kolla min tidigare blogg så kan ni se en bild på hur effektivt det var. Fyra Trojaner och två spywere släpptes igenom utan problem. Det var inte lätt att bli kvitt dem. De fyllde också min hårddisk med en faslig fart. 37.6 gigabyte på ett par timmar.
Alla programmakare verkar pinka in sina revir mycket effektivt. Försök att flytta en bild från Powerpoint till Fotoshop. Känner inte igen filformatet står det i en dialogruta. Så är det med de flesta program.
Nu måste jag kräka ur mig min ilska över alla förbannade lösenord som begärs för, i stort sett, allt du vill företa dig. Man skulle behöva en separat dator för att lagra alla eller ett bibliotek med pärmar. I sin iver att bevaka sina revir har programmakarna gjort det närmast omöjligt att använda deras produkter.
Internetaktörerna vänder sig bara till de som sitter på snabba bredbandsuppkopplingar. Vi som inte har den tillgången (vilka är fler än de som har), har lämnats i sticket. Vad sägs om 15 min att öppna Aftonbladets nätupplaga. Expressen fungerar bara i bland och när den fungerar så hinner man äta frukost, gå på muggen och jobba lite i trädgården innan den visar sig på skärmen.
Är datorn på väg att bli oanvändbar för vanligt folk? Kommer internet att infekteras av så mycket virus att det slutar att fungera? Skall programvarorna skyddas så till den grad att legala användare inte heller kan använda dem? Kommer datorn bara att vara för en liten elit?
Nej, kära vänner, är det inte dags att revoltera mot Bill Gates och hans gelikar? Det vore ju trevligt om även Agda 90 i Blomstermåla hade tillgång till den digitala världen.
Till slut, var ligger logiken i att man måste klicka på "Start" för att stänga av datorn? Prova att stänga av bilmotorn genom att vrida nyckeln till start, så får ni se vad som händer. Eller skjuter man startskottet då löparna går i mål?
Tack till alla er som lämnar kommentarer till mina inlägg. Det är så roligt att ta del av era synpunkter. Det gör att man vill fortsätta bloggandet.
Ett stort tack till BrasseLasse som, så många gånger, hjälpt mig med mina datorrelaterade problem.
I nästa inlägg skall jag försöka ta er ur villfarelsen att Brasilien skulle ha mer brottslighet än Sverige.
På återhörande.
Du sätter dig i förarsätet i avsikt att köra iväg. Då upptäcker du att det inte finns någon ratt. Åter börjar du leta. Du finner den i bagageutrymmet. Du vrider lite på den och finner att den fungerar. Framhjulen svarar på din vridning.
Glad i hågen ställer du dig i skuffen med foten på ratten och skall köra iväg.
Det går inte. På en display kommer det upp en text som säger " bilen känner inte igen foten på ratten och kan ej köra". Du byter fot och försöker igen. Då kommer det upp en annan text på displayen. " ett fel uppstod i minnesfunktion 003276541 som refererade till funktion 103826wq".
Nu har du spenderat tre timmar på att komma iväg och ännu inte lyckats. Du ger upp och ringer leverantörens suporttelefon. Du får till svar att du inte är registrerad men att du kan registrera nu om du har användarnamn och lösenord. OK, du börjar leta efter dessa i din pappershög och hittar dem efter en timma. Du ringer igen och registrerar dig. Nu får du veta att du måste krypa under bilen och skruva loss växellådan. Inne bland kugghjulen sitter en liten knapp som du måste trycka in.
När du, efter tolv timmar är klar med detta, gör du ett nytt försök att köra iväg.
Då säger displayen att det inte går, du behöver ett codec för att alla funktioner skall fungera. Det står inte vilket codec som behövs.
Åter ringer du suporten och får veta vilket codec det handlar om och att du kan hämta det i Skövde.
Du tar tåget till Skövde och får ditt codec. Väl hemma igen stoppar du in det i motorns luftintag, enligt instruktion.
Nu sticker du in armen under höger bakskärm och vrider om nyckeln. Du klättrar upp i skuffen och sätter höger for på ratten och vips åker du i väg glad och lycklig. Nu finner du att bilens topphastighet varierar mellan 0.6 Kmt och 20 Kmt.
Nu har du stannat och skall stänga av motorn. Då måste du vrida om startnyckeln till startläge!!!!!
Skulle du köpa en sådan bil? Helt klart inte. Varför köper du då en datamaskin? Logiken i den är i stil med det jag beskrivit ovan.
Det är möjligt att jag är tekniskt obegåvad. Jag funderar på hur jag kunnat dölja detta så bra att jag klarat att vara yrkespilot i över trettio år utan att slå ihjäl vare sig mig eller andra.
Kan det vara så att datalogiken inte vänder sig till normalbegåvade människor. Är det bara hackers som gören sig besvär? Är programmen skrivna för några få IQ-toppar. Har jag satt fingret på den största diskrimineringsskandal genom tiderna?
Min fru går på flamenco kurs. Jag var där och filmade lite för att göra en liten filmsnutt som frun skulle använda för träning hemma. Nu skulle jag redigera den och bränna den på en DVD.
Laddade in den i min stora desktop och importerade klippen till Moviemaker. Väl där fick jag till en sekvens som jag tyckte såg bra ut. En vända i vanligt tempo och en i slowmotion. Nu tryckte jag på "spara till hårddisk" för att därifrån kunna bränna ner den på DVD. Sparfunktionen stannade på 19%. Tio försök, samma resultat. Det fungerade inte. Huvet i väggen.
Laddade in klippen i min nya häftiga laptop. Öppnade Moviemaker och klickade importera. Följande meddelande uppenbarade sig; "Moviemaker kan inte importera dessa filer det krävs en codec bla bla". Där slog man huvet i väggen igen.
Funderade över varför Microsofts egna fimprogram verkade vara det som fungerar sämst i Windows XP. OK, importerade materialet i Toshibas Inter Video DVD och satte igång med redigeringen. Fann då att detta program inte hade slowmotion funktion. Huvet i väggen ytterligare en gång.
Vid det här laget hade min fru dömt ut mig som totalidiot på datorer. Kanske har hon rätt, jag tillhör de som tänker logiskt vilket är en belastning i den digitala världen.
Det fanns en möjlighet till, Adobe Premiere Pro. proffsigt och bra. Problemen med det programmet är två. Det ena är att bilden hackar då man redigerar (min nya kraftfulla dator är tydligen inte kraftfull nog så programmet är nog avsett för datorer i klass med Pentagons huvuddator), det andra är att det är så på gränsen till omöjligt att bränna filmen på en DVD. Rent logiskt är väl det man vill göra, eller hur? Det borde vara lättåtkomligt och inte dolt långt ner i någon rullgardinsmeny.
Datanördana som tillverkade programet tänker på sitt sätt och användarna på ett annat, nämnliget det logiska sättet. Oförenliga storheter. Huvet i väggen igen.
Med, vid det här laget, en stor portion datastress gick jag ut på nätet och köpte ett nytt filmrdigeringsprogram. Pinnacle lovade gott. Jag betalade med kort och började nedladdningen. Stressen ökade då jag upptäckte att nedladdningen skulle ta 50 timmar. Värre blev det när jag blev varse att det var bara en av fyra filer. Det skulle ta 200 timmar att få ner filerna. Som tur var så vad det hastigheten då mitt modem gick med bara 6 K/s. Min fru stod bakom och stampade med sina flamenco skor.
Min internetuppkoppling är ett mobilmodem. Det är den enda möjligheten vi har där vi bor. Nedladdningshastigheten varierar mellan 0.6 K/s och 20 K/s.
Tre dygn senare hade jag allt nere i min dator. Detta efter att internet sköt ner sig själv ett antal gånger.
Nu, mina damer och herrar, har jag äntligen fått klar min filmsnutt, fem minuter lång, och min fru kan öva på att smälla klackarna i golvet på flamencovis.
För att återgå till min liknelse med bilen ovan så motsvarar det som om en bilfärd från Lidingö till Stureplan skulle ta fyra dygn. Häpp!
En lustighet inträffade då jag, vid ett tillfälle, skulle öppna "Den här datorn". Det kom upp en dialogruta där en ficklampa uppenbarade sig och med texten "söker". Min dator hittade inte sig själv.
Eller då det dök upp en dialogruta med följande text;"Datorn har hittat en ny hårdvara, vill du installera den nu"? Nyfiket klickade jag på "ja" då jag inte kände till att jag installerat något. Då dök "Guide för installera ny hårdvara" upp. Om du vill fortsätta klicka på "nästa". Sagt och gjort. Då fick jag veta att datorn inte kunde hitta någon ny hårdvara. Jaha tänkte jag, det var ju det du sa att du hade gjort, din dumma burk. Logiskt va?
I min dator har jag Symantecs Norton virusprogram med automatisk liveuppdate. Kolla min tidigare blogg så kan ni se en bild på hur effektivt det var. Fyra Trojaner och två spywere släpptes igenom utan problem. Det var inte lätt att bli kvitt dem. De fyllde också min hårddisk med en faslig fart. 37.6 gigabyte på ett par timmar.
Alla programmakare verkar pinka in sina revir mycket effektivt. Försök att flytta en bild från Powerpoint till Fotoshop. Känner inte igen filformatet står det i en dialogruta. Så är det med de flesta program.
Nu måste jag kräka ur mig min ilska över alla förbannade lösenord som begärs för, i stort sett, allt du vill företa dig. Man skulle behöva en separat dator för att lagra alla eller ett bibliotek med pärmar. I sin iver att bevaka sina revir har programmakarna gjort det närmast omöjligt att använda deras produkter.
Internetaktörerna vänder sig bara till de som sitter på snabba bredbandsuppkopplingar. Vi som inte har den tillgången (vilka är fler än de som har), har lämnats i sticket. Vad sägs om 15 min att öppna Aftonbladets nätupplaga. Expressen fungerar bara i bland och när den fungerar så hinner man äta frukost, gå på muggen och jobba lite i trädgården innan den visar sig på skärmen.
Är datorn på väg att bli oanvändbar för vanligt folk? Kommer internet att infekteras av så mycket virus att det slutar att fungera? Skall programvarorna skyddas så till den grad att legala användare inte heller kan använda dem? Kommer datorn bara att vara för en liten elit?
Nej, kära vänner, är det inte dags att revoltera mot Bill Gates och hans gelikar? Det vore ju trevligt om även Agda 90 i Blomstermåla hade tillgång till den digitala världen.
Till slut, var ligger logiken i att man måste klicka på "Start" för att stänga av datorn? Prova att stänga av bilmotorn genom att vrida nyckeln till start, så får ni se vad som händer. Eller skjuter man startskottet då löparna går i mål?
Tack till alla er som lämnar kommentarer till mina inlägg. Det är så roligt att ta del av era synpunkter. Det gör att man vill fortsätta bloggandet.
Ett stort tack till BrasseLasse som, så många gånger, hjälpt mig med mina datorrelaterade problem.
I nästa inlägg skall jag försöka ta er ur villfarelsen att Brasilien skulle ha mer brottslighet än Sverige.
På återhörande.
onsdag 3 september 2008
Nattlivet i Juiz de Fora.
Det är ingen större idé att ge sig ut tidigt på kvällen. Brassarna gillar att festa på nätterna och därför är det ganska tomt på krogarna fram till tiotiden då det börjar röra på sig lite.
Nattklubben Previlege gör skäl för epitetet "nattklubb" då de öppnar först klockan tolv på natten. Folk som går dit kommer hemdrällande då det är dags att gå till jobbet. Man fattar inte hur de orkar.
Prvilege har två avdelningar. En stor med dunka dunka och en mindre bar med softare live musik.
Vi hade en svensk gäst här för ett tag sedan. Han är trummis i jazzsvängen hemma i Sverige och var här för att spela med brassemusiker i min studio. Basisten som var med och jammade heter Messias och han hade en spelning på Previlege några dagar senare.
Vi gick dit för att lyssna. Det var en jazzkvartet som Messias spelade med, i baravdelningen. Min svenske vän blev erbjuden att sitta in. Efter lite övertalning, från oss andra, tog han plats vid trummorna.
Det var kanske tio personer i baren då han började spela, resten av folket var i dunkadunka avdelningen. Efter en låt var baren halvfull. Efter tre låtar var det knökfullt. Vi snackar om flera hundra.
Då min vän lämnade över trummpinnarna till den ordinarie trummisen och lämnade scenen, stod folk på stolarna och applåderade och visslade. Han fick stå ut med att bli kramad av nästan alla i baren.
Något sådant får man sällan se i Sverige.
Om man inte gillar nattklubbar så finns det en uppsjö av andra sätt att roa sig på.
Man kan gå på ballroom dancing om man är lagd åt det hållet. Där sysslar man med den förlegade dansform där man håller i varandra. (Ni som är unga kan säkert läsa om det i någon historiebok).
Det nybyggda eventpalatset La Rocca, bjuder på diverse kända artister. Det är nästan något nytt jippo varje helg. Spelningarna börjar vid midnatt och håller på till fram på morgonkulan.
Teatro Central och Pro Musica är andra scener som ofta bjuder på musikaliska höjdare.
Staden dräller av barer. Det finns flera i varje kvarter. Många är små schabbiga ställen, där kvarterets befolkning sitter och pimplar öl.
Många barer har livemusik. En del med ensamorkester där artisten tagit den digitala världen till sin hjälp. De har, som regel, ett berg med maskiner runt sig vilka sköter kompet. Kvaliteten brukar vara medioker.
Mina favoritbarer är de som har riktiga liveband. En japanskt ställe brukar ha musik med hög kvalitet. Där kan man lyssna till "Beatles For Ever" eller storheter som Dudu Lima.
Beatles For Ever är ett band som spelar Beatleslåtar exakt som orginalet. De har kläder som orginalet och de spelar på instrument av samma märke som orginalet.
Dudu Lima är en basist med ekvilibrist förmåga. Han är rikskändis och spelar i bland med ikoner som Stanly Jordan, den kände gitarrhjälten från USA.
Av någon anledning hamnar jag dock alltid på Salims bar. Hans bar har blivit något av ett musikkulturellt centrum i staden. Varje gång jag varit där har jag fått en ny fantastisk musikupplevelse.
Från vänster Adevar sax, Messias bas, Maistro Prieto piano och, sittande i
förgrunden, Sångaren Dudu Costa.
Salim är gitarrist och spelar på sin bar med inbjudna gästmusiker. Det händer ofta att någon bland gästerna plockar fram ett instrument och sitter in.
Kavaliteten på musiken är exelent och det medför att de bästa musikerna i staden brukar gå dit och spela av sig. Det drar också till sig musiclovers som jag.
Utan att överdriva så är Salim en av de bästa gitarrister jag hört genom tiderna.
Han är en mycket god vän i familjen och är en trogen besökare i min studio där han varit med på alla jamsessions vi haft då vi gästats av svenska musiker. Han är också den som lagt alla gitarrspår på den CD-produktion jag arbetar med för tillfället.
SALIM
Salims bar är inte stort mer än ett hål i väggen. Så gott som alltid fullt med gäster. Ibland står de, med sina ölglas, ute på gatan då det inte finns plats inne i baren.
Många är de tillfällen då folk står på stolarna och vrålar av förtjusning. Eller dansar mellan borden.
Jag frågar mig varje gång, skulle detta kunna hända i Sverige?
Knappast, hur skulle det se ut? Tänk om alla? Vad skall folk säga?
Att ha roligt verkar vara förbjudet i mitt gamla hemland.
I nästa inlägg skall jag skriva om mitt traumatiska förhållande till datamaskiner.
På återhörande.
Nattklubben Previlege gör skäl för epitetet "nattklubb" då de öppnar först klockan tolv på natten. Folk som går dit kommer hemdrällande då det är dags att gå till jobbet. Man fattar inte hur de orkar.
Prvilege har två avdelningar. En stor med dunka dunka och en mindre bar med softare live musik.
Vi hade en svensk gäst här för ett tag sedan. Han är trummis i jazzsvängen hemma i Sverige och var här för att spela med brassemusiker i min studio. Basisten som var med och jammade heter Messias och han hade en spelning på Previlege några dagar senare.
Vi gick dit för att lyssna. Det var en jazzkvartet som Messias spelade med, i baravdelningen. Min svenske vän blev erbjuden att sitta in. Efter lite övertalning, från oss andra, tog han plats vid trummorna.
Det var kanske tio personer i baren då han började spela, resten av folket var i dunkadunka avdelningen. Efter en låt var baren halvfull. Efter tre låtar var det knökfullt. Vi snackar om flera hundra.
Då min vän lämnade över trummpinnarna till den ordinarie trummisen och lämnade scenen, stod folk på stolarna och applåderade och visslade. Han fick stå ut med att bli kramad av nästan alla i baren.
Något sådant får man sällan se i Sverige.
Om man inte gillar nattklubbar så finns det en uppsjö av andra sätt att roa sig på.
Man kan gå på ballroom dancing om man är lagd åt det hållet. Där sysslar man med den förlegade dansform där man håller i varandra. (Ni som är unga kan säkert läsa om det i någon historiebok).
Det nybyggda eventpalatset La Rocca, bjuder på diverse kända artister. Det är nästan något nytt jippo varje helg. Spelningarna börjar vid midnatt och håller på till fram på morgonkulan.
Teatro Central och Pro Musica är andra scener som ofta bjuder på musikaliska höjdare.
Staden dräller av barer. Det finns flera i varje kvarter. Många är små schabbiga ställen, där kvarterets befolkning sitter och pimplar öl.
Många barer har livemusik. En del med ensamorkester där artisten tagit den digitala världen till sin hjälp. De har, som regel, ett berg med maskiner runt sig vilka sköter kompet. Kvaliteten brukar vara medioker.
Mina favoritbarer är de som har riktiga liveband. En japanskt ställe brukar ha musik med hög kvalitet. Där kan man lyssna till "Beatles For Ever" eller storheter som Dudu Lima.
Beatles For Ever är ett band som spelar Beatleslåtar exakt som orginalet. De har kläder som orginalet och de spelar på instrument av samma märke som orginalet.
Dudu Lima är en basist med ekvilibrist förmåga. Han är rikskändis och spelar i bland med ikoner som Stanly Jordan, den kände gitarrhjälten från USA.
Av någon anledning hamnar jag dock alltid på Salims bar. Hans bar har blivit något av ett musikkulturellt centrum i staden. Varje gång jag varit där har jag fått en ny fantastisk musikupplevelse.
Från vänster Adevar sax, Messias bas, Maistro Prieto piano och, sittande i
förgrunden, Sångaren Dudu Costa.
Salim är gitarrist och spelar på sin bar med inbjudna gästmusiker. Det händer ofta att någon bland gästerna plockar fram ett instrument och sitter in.
Kavaliteten på musiken är exelent och det medför att de bästa musikerna i staden brukar gå dit och spela av sig. Det drar också till sig musiclovers som jag.
Utan att överdriva så är Salim en av de bästa gitarrister jag hört genom tiderna.
Han är en mycket god vän i familjen och är en trogen besökare i min studio där han varit med på alla jamsessions vi haft då vi gästats av svenska musiker. Han är också den som lagt alla gitarrspår på den CD-produktion jag arbetar med för tillfället.
SALIM
Salims bar är inte stort mer än ett hål i väggen. Så gott som alltid fullt med gäster. Ibland står de, med sina ölglas, ute på gatan då det inte finns plats inne i baren.
Många är de tillfällen då folk står på stolarna och vrålar av förtjusning. Eller dansar mellan borden.
Jag frågar mig varje gång, skulle detta kunna hända i Sverige?
Knappast, hur skulle det se ut? Tänk om alla? Vad skall folk säga?
Att ha roligt verkar vara förbjudet i mitt gamla hemland.
I nästa inlägg skall jag skriva om mitt traumatiska förhållande till datamaskiner.
På återhörande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
