Borgmästarval utan borgmästare och ett poliskrig.

Äntligen har jag fått kontakt med internet igen. Mobilmodemet jag använder är inget att skryta med. Ibland lyckas jag få kontakt med nätet, efter en lång kamp med olika trix jag lärt mig.

Nåväl nu var det inte det jag skulle skriva om. Det skall ju handla om borgmästar valet.
Den avgående borgmästaren har jag skrivit om tidigare. Han heter Bejani och blev avslöjad med handen i diverse kakburkar och avgick. När han valdes vid förra valet var det för att han sa att han värnade om familjerna. Det visade sig stämma till en del. Han värnade om sin egen familj och struntade i resten. I stället var han så upptagen med att hitta på nya sätt att sko sig själv så kommunen låg, mer eller mindre, för fäfot.
Det blir inte lätt för den nye borgmästaren att reda ut stadens usla finanser.

I Brasilien är det alltid fråga om personval. Detta gäller från president till borgmästare och andra lägre politiska befattningar inom de olika administrationerna.
De olika kandidaternas kampanjer består oftast i att de sätter upp affischer med sitt nylle och ett nummer. Varje kandidat tilldelas ett nummer. Det nummer skall användas av väljaren då han röstar. Röstningen sker elektroniskt och väljaren slår in sin kandidats nummer på ett tangentbord. Modernt och bra. Kanske något för Sverige.
Problemet är dock att ingen vet vad de olika kandidaterna står för. Det finns inga politiska löften på affischerna. Det enda som visar var kandidaten står är en, eller fler, partitillhörighet. Nu betyder inte det så mycket i praktiken. Om kandidaten blir vald, så kan han rösta med det parti som betalar bäst. Nu hörde jag att man visserligen fixat en lag som skall förhindra detta ofog.
I praktiken väljer man den kandidat som ser trevligast ut på affischen.



I en stad som Juiz de Fora finns det många fula gråa skitiga murar. Vi varje val snyggas dessa upp och används som reklamplats för diverse kandidatern.




Nu har borgmästar valet gått av stapeln men ingen borgmästare har vi fått. Skälet till detta är att ingen kandidat fick tillräcklig majoritet. Det betyder att det skall hållas ett val till nu på söndag. Den hetaste kandidaten är en kvinna vid namn Margarita. Kanske staden behöver lite kvinnligt finlir efter alla skandaler.

Den förre borgmästaren Bajani är ju utsläppt från finkan. Han kommer att vara en fri man till dess det blir rättegång. En sådan lär vänta på sig i kanske tio år eller så. Under tiden kan han leva loppan på alla pengar han stulit från folket.
När Bejani fullföljde sin plikt att rösta kände folkmassan, vid vallokalen, igen hans bil. De visade sitt missnöje, mot honom, genom att stena bilen.
Vad skall man tycka om en sådan händelse? Jag tycker det var bra att någon äntligen reagerar mot sådana korrupta skitstövlar som Bejani. Det hade dock varit snyggare att visa det genom en fredlig demonstration.
Nu är ju Brassarna inte så mycket för demonstrationer, vem bryr sig, typ.


Brasilien håller sig med ett antal olika poliser. Om sanningen skall fram så har jag inte blivit klok på hur många olika det finns.
Polis Militar, Polis Federal, Polis Civil och Polis Rodoviaria.
De har olika uppgifter men gränserna mellan deras ansvarsområden verkar flyta runt lite.
Polis Militar är de som skall stå för ordningen på gatorna och är de som syns mest.
Polis Civil jobbar med brottsutredningar och syns inte till så ofta på gatorna.
Polis Federal sköter gränskontroll och ansvarar för pass etc och syns sällan.
Polis Rodoviaria skall väl föreställa trafikpolis och verkar vara obefintliga.

Vad skall man då tycka om ett land, som under 20 års tid lidit under en militärdiktatur, och som håller sig med en militärpolis som skall ansvara för ordning och reda. Första gången jag blev varse detta förhållande, fick jag kalla kårar utmed ryggen. Här har militären en färdig polisorganisation om de skulle komma på idén att göra en ny kupp.
Polis Militar är inte att leka med. Så gott som alla ser skräckinjagande ut i sina kakiuniformer med en mängd vapen dinglande runt midjan. De tillhör kategorin "skjut först och fråga sen". Personligen känner jag mig otrygg i deras närvaro, det borde vara tvärt om.

Polis Civil är ute i strejk. De vill ha 15% mer i lönekuväret. Detta trots att de är betydligt bättre betalda än sina kollegor inom Polis Militar. Kanske det beror på att de är smartare än de militära gorillorna.
Nu bestämde sig Polis Civil för att demonstrera för sina rättigheter i São Paulo. Demonstrationen gick mot guvernörspalatset.
Då kommenderades Polis Militar ut för att stoppa demonstrationen. Där stod poliserna öga mot öga. Det sköts gummikulor, det kastades tårgas och man detonerade psykiska bomber. Ett femtiotal skadade poliser, på ömse sidor, fördes till sjukhus.
Jag ser med spänning fram emot efterspelet av denna osannolika händelse. En händelse som man bara kan upplevas här i Brasilien.

I nästa inlägg kommer jag att skriva om det som faller mig in.

"DEN SOM STÅR MED BÅDA FÖTTERNA PÅ MARKEN, KOMMER INGEN VART".

På återhörande.

Eld.

"Det rensar upp" svarade Marcello då jag frågade varför han tände eld i vårt bostadsområde. Han förstod inte då jag påpekade att det kanske rensar bort husen också.

Vintern hade varit mycket torr. Inte en droppe regn på fem månader. Risken för bränder i skog och mark, var överhängande. Det är vid sådana tillfällen Brassarna passar på att elda. Skälen för deras förkärlek till att tutta eld överallt, varierar. "Det rensar upp" "det är bra för jorden" etc. Risken att elden sprider, sig okontrollerat, är stor. Ett faktum som inte bekymrar så värst mycket. Man tuttar eld och sedan åker man hem och skiter i vad som händer. Skulle det sprida sig utanför det område man tänkt sig så får väl brandkåren ta hand om det.

Denna vinter brann det överallt. Från vårt hus har vi en milsvid utsikt över kullarna. Varje dag kunde vi där se mellan tre till fem bränder samtidigt.
Det brinner i dikesrenar, på ängar och i skogen. Man ser inte till någon som ser ut att kontrollera elden.

I vår condominio (villaområde) finns inte så många hus ännu. Vårt hus ligger på sydsluttningen av det berg på vilket conominion ligger. Nästan högst upp på toppen bor Paoulo Viera. Hans hus ligger vid nordsluttningen av berget. På denna nordsluttning går vägen diagonalt ner till vaktkuren och ut ur condominion.
Här kom min fru och jag åkande på väg till ett party. Våra planer ändrades då vi såg hela nordsluttningen stod i brand. Paoulos hus var i fara och elden spred sig snabbt uppåt hans hus. Vi vände och åkte upp till Paoulos hus. Han var inte hemma så vi ringde honom och berättade vad som var på gång. Vi ringde också brandkåren som bara upplyste att de inte hade tid att komma.
Snart var branden vid Paoulos tomtgräns, tio meter från huset. Där stod jag med en trädgårds slang som inte hade det minsta effekt. Då dök Marcello upp. Han är ansvarig för codomonions skötsel. Han hade fixat en vattentankbil som hade en bra slang och rejält tryck på vattnet.




Vi kämpade i två timmar innan vi började hoppas att vi kanske hade räddat huset.
Hettan och rökgaser hade dragit musten ur oss alla, men huset var räddat.
Det är nu brandkåren anländer med en liten pickup utrustad med en stege och två brandsoldater. "Ska ni rädda en katt från ett träd" frågade jag. De förstod inte sarkasmen. Jag undrar fortfarande hur man släcker skogsbränder med en stege?




Dagen efter branden. Paoulos hus är det vita uppe på krönet.


Det är dagen efter, detta drama, jag ertappar Marcello med att tända eld i närheten av vårt hus. Det är nu jag förstår att branden, som så när tog Paoulos hus, var anlagd av Marcello. "Jag vill att du släcker elden mitt hus är i fara" sa jag till honom. "Det är ingen risk och elden är bra för naturen" svarade han och åkte hem.
Där stod jag ensam med en jätte eldsvåda och mitt hus i vindriktningen. Mitt enda hopp var att elden inte skulle sprida sig över den lilla väg som skär genom området ca femtio meter från vårt hus.
Tre timmar tillbringade jag med att vakta så att elden inte spred sig över vägen. Flera små bränder uppstod på vår sida av vägen. Jag lyckades släcka dem alla. Om jag inte varit där så hade vårt hus brunnit upp samt hela den djungel som vi har bakom huset.


Vårt hus femtio meter till höger.

Jag undrar hur naturen har klarat, sig utan Marcello, i så många miljarder år.
Det stod sedan klart att Marcello hade fått i uppdrag att ta hand om sly och liknande på ödetomterna. Ett betaljobb han fixade smidigt med eld. Det var ju billigare än 20 man med hackor.

Här i landet finns en statlig organisation som heter IBAMA. Det är en motsvarighet till Svenska Naturvårdsverket.
Det är förbjudet att hugga ner träd här i Brasilien. Skall man ta ner ett träd så får man fråga IBAMA först. Oftas blir svaret nej. Det spelar ingen roll om trädet står på din egen ägandes tomt. Om du nu skulle fälla trädet utan lov kan det medföra dryga böter.
Om det nu skulle råka börja brinna så olyckligt att ditt träd, av omständigheter du inte kunnat råda över, skulle dö, så är ju saken klar. Inga böter, trädet borta, simsalabim.
Kan detta vara orsaken till att Brassarna är så förtjusta i att elda?

Det verkar föreligga förmildrande omständigheter i Amazonas. Där går det bra att fälla träd i en skala som gott kan kallas för skövling. Var är IBAMA då? Är det så att det är så mycket pengar inblandat så att Brasilianska staten inte kan eller vill stoppa det. President Lula säger att både Europa och USA har huggit ner sina skogar så varför skall Brasilien inte få göra samma sak. En stadsmans argumentation. Har andra länder begått dumheter de ångrar i dag, så kan väl vi göra om samma misstag.
Amazonas regnskog är viktig för hela världen, inte bara för Brasilien.

Tyvärr får man åter konstatera att världen tar slut vid Copacabana.
När skall Brassarna lära sig att större delen av världen faktiskt ligger utanför Brasilien.

Nästa inlägg kommer att handla om borgmästarvalet i Juiz de Fora.

På återhörande.

Åter från sjukbädden.

Den Brasilianska förkylningen var en lunginflammation. Så här såg medicinberget ut.



Som ni ser så står allt på locket till min dator. Det är därför det tagit lite tid att komma med detta inlägg.

Det skulle ju handla om valordningen i Brasilien men, som så ofta, kom det annat emellan. En lungpaj, så nu får jag skriva av mig de erfarenheter det gav.

Visste ni att tredje största dödsorsaken i Brasilien är övermedicinering? Så är det. Största killers är hjärtkärl sjukdomar och cancer.

Brasilianarna är ett hypokondriskt folk. De älskar mediciner i alla former samt huskurer. Det dräller av kloka gummor och gubbar. Alla med sina hemliga dekokter som botar allt.
Det finns många här som springer till doktorn flera gånger i veckan. Om läkaren inte skriver ut någon medicin så är han en dålig läkare. Därför skriver doktorn ut medicin. Ofta placebomediciner.
En läkare, jag känner, är verksam som allmänpraktiserande i Bicas (en mindre grannstad). Han berättade att det är i stort sett samma människor som besöker honom år från år. De kommer med en åkomma (inbillad), får lite sockerpiller och går hem. Nästa dag är de tillbaka men då med en ny åkomma. Många av hans patienter skulle vara döda fler gånger om om de haft alla åkommor de påstått sig ha.

Man behöver inte leta länge om man söker ett apotek. De ligger med 150 meters mellanrum nere i staden.
De flesta tillhandahåller sjukvårdstjänster så som injektioner och omplåstring.

Så här ser han ut som injicerar antibiotika i min arma kropp.



Nilo Lawall är namnet och han är apotekare till yrket.
Här förbereder han dagens stick.
Nilo är en av stadens rikaste män. Inte så konstigt med tanke på efterfrågan på mediciner.

Något statligt sjukförsäkrings system finns inte här. Man får välja mellan SUS, som är gratis, och något privat alternativ. Privat vård kostar skjortan och är inte tillgänglig för vanligt folk. De privata sjukhusen håller hög standard. Många kan mäta sig med de bästa i världen.
SUS är det lite si och så med. När man väl nått fram till vården så är den väl ok men det tar lång tid och många dör i köerna.
Privata rum finns inte. Här får man dela sal med 5-10 andra.
Det är ett måste att ha en privat sjukförsäkring. De kostar också skjortan men är dock inget mot vad vården skulle kosta om man skall betala den själv.

Vi som varit så oförskämt fräcka så att vi har haft mage att flytta utomlands, har inget att hämta i Sverige vad sjukvård beträffar. Alla våra rättigheter upphörde då vi passerade gränsen. Att man betalt några miljoner i skatt genom åren, räknas inte. Att man fortfarande betalar 25%, av pensionen, i så kallad "särskild skatt för utomlands boende" räknas inte heller. Tack Sverige!

Nu tjänar det inget syfte att gå och vara orolig för sin hälsa. Hellre rolig än orolig och hälsan tiger still.

Till slut vill jag fastslå att man måste vara väldigt frisk för att palla med alla mediciner här.

Det är ett tag till borgmästarvalet i Juiz de Fora så jag skriver om det då det är dags.

Nästa inlägg tror jag skall handla om Brassarnas kärlek till ELD.

På återhörande.