Far och bada.

Så var det då meningen att man skulle åka till stranden och doppa tån i Atlanten. Komma hem och skriva ett blogginlägg om det hela.
Nu ville makterna något annat. Cabo Frio, dit vi tänkt oss, hade regn hela helgen och undertecknad åkte på en brutal Brasseförkylning. Inte ens cachasa hjälper. Sanden fick bytas mot sängen. Detta strandinlägg får handla om gamla erfarenheter i stället.

Brasiliens ostkust är i stort sett en grymt lång strand. Några ställen erbjuder skärgård.
Det skulle lätt gå att rappa, i stort sett, hela kustlinjen med internationella turister. Dessbättre har det inte skett ännu.
Uppe i norr har Brassarna exploaterat några ställen som t.ex Natal (som betyder jul) och en del platser i Amazonas. Det är ganska lite med tanke på den potential som finns.
Läste om ett nytt, delvis, Svenskt projekt där man skall bygga en lyxresort för världens Jet-set folk. Inget för vanliga svennar alltså. Kronprinsessans pojkvän, Daniel, lär vara inblandad. Hans gym har ju inte gått så bra så man undrar var han får pengarna ifrån. Lever han på sin flickvän tro?
Meningen är nog att de drömmer om att bli ett nytt Saint.Tropez eller Accapulco.

För oss vanliga ofrälse folk, finns det dock en uppsjö fina stränder att besöka.
De som ligger i Rio de Janeiro är inte så trevliga annat än på bild (läs förra inlägget). Däremot finns det betydligt trevligare ställen att bada och sola på.
Ett av dem är Cabo Frio. Sex till sju kilometer strand och inga gringos (det skulle vara jag då). Rent vatten. Stället är mest besökt av Brassar och är befriande fritt från fulla Tyskar och Svennar.
Cabo Frio (på Svenska; kalla udden) är en liten stad belägen 15-17 mil öster om Rio de Janeiro. Om du kollar kartan kan du se att det faktiskt stämmer att den ligger öster ut.
Stranden är enorm och sanden vit. Hur mycket solen än gassar ner i sanden så kan man gå barfota utan att bränna fotsulorna.
Vid strandens gräns, mot strandvägen, ligger en mängd partytält, typ. De tillhandahåller parasoller, stolar och bord. Därefter även mat och dryck av diverse slag. Det kutar runt försäljare här också. De är dock inte, på långa vägar, så påflugna som på Mallis och Kanarieholmarna.
Staden är mycket välordnad för att vara en Brassestad. Bra infrastruktur. Många restauranger med bra käk. Ganska billigt också, förutsatt att det inte är högsäsong. Om man vill ha lugnt och skönt skall man åka dit då normala Brassar jobbar. Jul och nyår är inget att rekommendera. Då kan det bli ganska stökigt. I övrigt kan man gotta sig där året om.

Söker vi oss söder om Rio hittar vi Ilha Grande. Det är en ganska stor ö som ligger
i Angra dos Reis skärgård. Det är en paradisö som är väl värd att besöka. Den ligger lite nära Rio för att jag skall gilla vattnet där. Nio millar krämar rakt ut i havet. Även om Brassarna inte tror det, så försvinner inte skiten därför att man gömmer den i havet. Vem vill få en klubba i mustaschen då man simmar?
Längre söder ut finns det massor med små paradisstränder. Man kan hitta en alldeles egen om man vill vara ifred med det man nu vill göra. Här brukar vattnet vara kristallklart.
Angraskärgården är magnefik. Ta Stockholms skärgård, byt björk och tall mot palmer och flytta hela rasket till tropikerna. Hajja vad jag snackar om. Varför inte spendera semestern i en hyrd segelbåt där? Kryssa mellan flera hundratals paradisöar av varierande storlek.
Fortsätter vi söder ut träffar vi på Pariti. En liten stad med urgammal Portugisisk arkitektur. Platsen var ett av de ställen där slavarna landades då det begav sig. Här måste jag berätta om en märklighet. 1976, då man byggde motorvägen mellan Rio och São Paoulo, träffade man på en liten by som, tidigare, var helt okänd. Ingen i byn pratade portugisiska. Alla av afrikansk härkomst. Befolkningen bestod av ättlingar från förrymda slavar. Den äldste lär ha varit en bra bit över hundra år gammal. Byn hade klarat sig genom jordbruk och djurhållning.
Det var nog bara de starkaste som hade ork kvar att rymma efter några månader, ihoppackade i ett skitigt lastrum, med begränsad tillgång till mat och vatten.

Ytterligare söder ut, träffar vi på Ubatuba. Även det en liten trevlig stad innanför skärgården. Om man vill bada kan man haka på båtturer som går ut till öarna eller hyra en mindre båt med skeppare.
Staden har en lång strand med lugnt vatten. Stranden skulle ha varit idealisk för barnfamiljer då vattnet är lugnt och utan surfingvågor. Tyvärr flyter det ut en å mitt på stranden. Vattnet i den är väl 50% vatten och 50% av diverse avfall, mestadels kiss och bajs. Varje samhälle, uppströms, fyller på med sin dos av skit.
Det gör ont i mig att se detta överallt. Havet är inte en oändlig soptunna.
Nej, vårt avlopp går inte ut i något vattendrag, det går till vår privata infiltrationsanläggning, om nu någon trodde något annat.

Nästa inlägg blir en betraktelse om valsystemet i Brasilien.

På återhörande.