Äkta latinsk trafikilska och Flamenco.

Nej, jag kommer inte att avslöja hur jag tagit bilderna på motellrummen!

Här om kvällen blev jag vittne till en fantastisk trafikhändelse. Den måste bara berättas om.
Scenen är en gatukorsning där en buss försöker svänga vänster. Det är på vippen att bussen klarar svängen eftersom en bil parkerat så nära gathörnet att bussen riskerade att skrapa i bilens högra bakljus.
Med lite backmanövrar och trix verkade det som om bussen dock skulle komma runt.
Jag befann mig i bilen bakom bussen och, till min stora förtjusning, fick jag se busschauffören hoppa ut ur bussen och börja banka på bilen högra bakljus med knytnäven. Glaset klarade dock attacken varvid chauffören försvann in i bussen för att, ögonblicket senare, komma ut med ett hårt tillhygge. Med detta tillhygge såg han till att glaset sprack med ett par välriktade slag. Samtidigt ropade han, till de som ville höra på, att "idioten som parkerat så korkat hade gjort sig förtjänt av ett trasigt bakljus och det var bara hans skicklighet som busschaufför som gjort att han inte kraschat lyktan med bussen".
När hela denna fars var över, kom jag på att jag hade filmkameran med i bilen. Jag hade kunnat få hela denna fantastiska händelsen på film, men missade möjligheten. Kan det vara åldern?

Flamenco.

Min fru Deisa började gå i dansskola för tre månader sedan. Hon ville lära sig att dansa flamenco.
Jag var med henne ett par gånger för att filma koreografin. Anledningen var att Deisa skulle kunna använda filmsnuttarna för träning hemma.
Det stundade en stor uppvisning på Theatro Central. Showen var slutklämmen på dansskolans läsår.
Nu blev det mycket stamp i golvet, vift med solfjäder och kastanjettknatter i vårt vardags rum. Flamencomusiken flödade. Carmen, Granada och My way i Gipsy King tappning, var musiken som skulle dansas till på avslutningen. All träning gick ut på att hinna bli klok på alla steg och rörelser som ingick i koreografin.
Jag hade mina onda aningar då jag förstod att det inte var en enkel uppgift för Deisa. Det fanns damer, i gruppen, som dansat i flera år och hade ändå problem. Hur skulle min Deisa fixa detta på tre månader?



Som sagt, det tränades mycket här hemma. Det gav resultat sakta men säkert. Skulle hon hinna bli klar till uppvisningen?
Snart var hela familjen engagerad. Hembiträde och trädgårdsmästare också. Alla var inriktade på att Deisa inte skulle ta några snesteg på scen.
Varje steg analyserades och kördes i slowmotion, sedan tog Deisa stegen också i slowmotion för att sedan snabba upp dem till att komma i takt med musiken.
Nu var det inte bara att ta stegen rätt det var fråga om att ha den rätta flamenco attityden också. Ni vet de där ögonen och den självsäkra hållningen.
Jag visste att den fanns där inne i henne eftersom hon ju faktiskt är latino, det var bara att hitta ett sätt att få fram den.
Nu är Deisa en fridsam kvinna som tyglat sitt latinska påbrå med den äran under de år hon levt i Sverige och har nu lite svårt att hitta tillbaka till det temprament och den passion som skall till i flamencon.
Jag funderade mycket över detta och en dag stod det klart för mig hur vi skulle göra.
Om jag retade henne så att hon fick det ansiktsuttryck hon har då hon är arg på mig, så kom vi ganska nära den rätta attityden. Så till verket. Jag retade henne och då adrenalinet började forsa i hennes ådror sa jag "exakt så"!
"VADDÅ EXAKT SÅ"?
Exakt så skall du se ut då du dansar, hajjar du?
"VA"?
Ditt ansiktsuttryck skall vara som när du är förbannad på mig då du dansar. Jasså svarade hon, kanske det. Ja, det blir perfekt och så ofta som du är förbannad på mig så skall det inte vara så svårt att komma ihåg hur du skall göra.



Allt väl, nu hade vi attityden under kontroll. Nu skulle den bara kombineras med att ta dansstegen rätt samtidigt som hon spelar på kastanjetter och knycker bestämt med huvudet.
Träning ger färdighet och, då tiden för uppträdandet närmade sig, såg det hela mycket bra ut. Vi var alla övertygade att Deisa skulle smälta in och göra ett bra jobb.

Det var två föreställningar. En på lördag och en på söndag. Vi andra var i god tid till Theatro Central. Det var redan halvfullt i salongen. Desia hade vi släppt av några timmar senare då hon skulle sminkas och fixa håret. Hon var då lugn som en filbunke.
Vi satt i salongen och väntade på att föreställningen skulle börja. Vi var alla nervösa, hur skulle det gå?
Min mobil ringer och det är en kolugn Deisa som vill veta var i salongen vi satt så hon kunde hitta oss senare.

Ridån går upp och showen inleds med flamencon.
Inslaget fick enorma ovationer från publiken i den fullsatta salongen.
Deisa dansade som ett proffs och såg ut som hon var på G att skälla ut mig hela tiden. Bra!



Behöver jag säga att det blev succe. Båda framträdanden blev mycket lyckade och vi andra kunde pusta ut. Deisa hade pustat ut redan före första föreställningen.
Tänk vilken fantastisk kvinna jag har förmånen att vara gift med.

Med denna blogg stänger jag för i år. Återkommer 2009.

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!

Från södra halvklotet.



På återhörande.