Long time...

Kära läsare, jag ber om förlåtelse att jag varit slö och tagit ett långt jullov.
Det är inte så att jag sovit hela tiden, bara lite. Nej jag har lagt 150 m2 kakelplattor runt huset. Sista lilla biten sattes på plats i dag. (Se bild).
Kanske ni kan acceptera det som en förmildrande omständighet.



Sista biten sätts på plats.


I kväll firade jag med ett glas vin vid poolside. Från min sittplats ser jag det gamla döda trädet. Trädet med alla fågelbo som jag skrivit om i tidigare blogg.
Ett drama utspelar sig framför mina ögon. En hackspätt landar på den gamla stammen och kliver sakta upp mot hålet där papegojorna har sitt bo. Väl där kryper den rakt in i hålet. I nästa ögonblick landar papegojparet i trädet. De ser först lite konfunderade ut och sedan, tydligt, oroliga. Det förefaller som om de kände på sig att det var något som inte stod rätt till. De sitter kvar, på behörigt avstånd, och väntar. På vad vet endast de. Efter en halv timma ger de sig av.
Vad hände egentligen? Var det hackspätten som hävdade rätten till boet som han säkerligen hade byggt (papegojor är ju inte så bra på att hacka hål i träd). Eller kalasade hackspätten på papegojornas avkomma? Skall försöka bringa klarhet i detta mysterium och delge er utgången av detta drama.


Garantier.


Min kära fru Deisa var i Sao Paoulo och passade på att köpa en ny klocka till mig.
En tjusig Tommy Hilfiger.
Med klockan följde ett garantibevis.
På boetten står att läsa att klockan skall vara vattentät till 10 atmosfärer. Det motsvarar 100 meters vattendjup.
Nu blev klockan full med vatten då jag tvättade hunden.
Deisa skulle åter till Sao Paoulo varför jag skickade med klocka och garantibevis. Min tanke var att hon kunde lämna tillbaka klockan och få en ny i stället, alternativt att de fixade befintlig klocka.
Deisa besökte butiken där hon köpt klockan och förklarade vad som hänt samt visade fram garantibeviset och kvitto.
Följande samtal utspelade sig:

Biträdet:
- Men människa atmosfären är där uppe (pekar uppåt), inte i vattnet, det förstår ni väl?
Deisa:
- Men det betyder att klockan skall vara vattentät till hundra meters djup!
Biträdet:
- Som jag just sa. så är atmosfären här uppe i luften, inte i vattnet, hon pekar uppåt.
Deisa:
- Ja ha, hur högt är den vattentät då? Vi bor 850 meter över havet och det var där vattnet trängde in i klockan då min man tvättade hunden.
Biträdet:
- 850 meter? Det är ju alldeles för högt, det förstår ni väl.

Här, i Brasilien, är garanti inte något som är garanterat.

När vår sladdlösa telefon pajjade efter tre veckor, gick Deisa tillbaka till butiken som sålt den. Hon visade upp kvittot och sa att hon ville ha en ny.
Biträdet:
- Den är inte köpt här.
Deisa:
- Men det står ert butiksnamn här på kvittot och det var jag som var här och köpte den. Det var du som expedierade mig.
Biträdet:
- Den är inte köpt här! Vi för inte sådana här.
Deisa:
- Men det står ju likadana på hyllan där.
Biträdet:
- Nej.
Deisa:
- Jo.
Biträdet:
- Nej!

Nu slutade vår markbundna telefon att fungera så problemet blev akademiskt.

Det går inte att ta något för givet här.

Papegojorna har återvänt till trädet. De sitter på behörigt avstånd från sitt bohål och avvaktar vad hackspätten skall ta sig till.
Medan jag betraktar dem störs jag av de alltid förekommande knott som envisas med att surra runt mitt framför mina ögon. Jag dräper dem en efter en genom att slå ihop handflatorna framför ansiktet. Nu har jag väl några hundra knottliv på mitt samvete.
Risken, jag löper, är att det kommer män i vita rockar och hämtar mig.
Varför?
Det är väl knappast normalt att sitta och applådera för sig själv åt inget.

Jag för mitt vinglas till läpparna och ser till min fasa att det ligger ett gäng döda bananflugor i vinet. Det finns fler som gillar vin här. Bananflugan, förefaller, gilla vin så till den milda grad att det villigt offrar sitt liv för en klunk.


På väg hem från Cabo Frio, där vi tillbringat ett par dagar på stranden, stannade vi till i Itaipava, en stad som ligger mellan Rio de Janeiro och Juiz de Fora. Det finns många bra matställen där. Några ligger i de shoppingcentra som finns. Det var ett sådant vi besökte för att stilla vår hunger.
Min fru har ett särskilt förhållande till shoppingcentra (jag är nog inte ensam om att ha en fru som får något konstigt i blicken då de träder in på ett shoppingcenter).
Som alla andra män försöker man hålla god min, även om man lider alla helvetes kval. Det har inte med pengar att göra, det är fråga om ren mental uttråkning.
Shoppingcentra är inte gjorda för män. Inget shoppingcentra, på den här planeten, har byggts för män. Har du sett ett har du sett alla. Samma utbud av accessoarer för kvinnor. OK det kan finnas ett hörn med gråa kostymer och någon butik som säljer mobiltelefoner thats it. Samma skit över hela världen.
Nu hände något uppfriskande. Jag rusade in i butiken där Deisa, för ögonblicket, hade uppnått sitt shopping Nirvana.
- Får jag kameran! Hojtade jag.
- Vad skall du med den till?
- Jag skall fotografera en mulatta.
- En mulatta? Sa hon och gav mig kameran innan hon riktigt hunnit reagera.
(Mulattas kallas de, ofta färgade, kvinnor som deltager i karnevaltågen. Alltid lätt klädda i sina fantasias).
Ett filmteam hade kommit ner för korridoren utanför butiken där Deisa svävade i sjunde himlen. Föremålet för filmningen var en mulatta. Klart man ville ha en bild eller hur?




När Deisa hade landat, från sin butikstripp, gick det upp för henne vad jag höll på med. Hon blev arg, om man skall uttrycka sig diplomatiskt.
Är det inte så, mina herrar, kör man en Rolls Roys kan man väl tycka att en Merca är snygg?

Ta inget för givet. En vacker dag kanske du har en hackspätt i boet.

På återhörande.