LEMBRANCAS

Lembrancas betyder minnen på portugisiska. Det är också namnet på den CD-skiva som spelats in i min studio. Jag lade sista handen vid verket i går. Det har tagit nio månader att slutföra. Nu är den på väg ut på diskarna.
Det är tretton olika musiker som medverkar med en mängd olika instrument. Vad sägs om en tavla. Ja, just en sådan man hänger på väggen. Eller en platta med ca 50 olika nycklar hängande under.



Káka spelande nycklar. Är också producent.


Uppfinningsrikedomen är stor, som alltid här i Brasilien. Kan man laga en bensintank med en grön banan kan man väl spela med några nycklar.
Jo då, det spelas på vanliga instrument också. En del av instrumenten är kanske inte så vanliga i Sverige. "Viola" är en typ som påminner om en tolvsträngad gitarr men har bara tio strängar. "Cavacinho" är en liten gitarr som påminner om en "ukelele", en sådan den gamle komikern Harold Loyd spelade på på sin tid. Det är en liten gura med fyra strängar. Instrumentet är ett av de viktigaste i Brasiliansk musik.

I övrigt har vi använt instrument såsom gitarr, elbas/acustisk bas, piano, trumpet, cornet, flöjt och cello. Vanliga trummor har kompletterats med diverse olika slagverk.

Låtarna är romantiska brasilianska sånger från trettio och fyrtiotalet.
Den typen av musik kräver en rejäl smörsångare så Káka (producenten) fixade fram Eduardo. Eduardo uppfyllde alla krav man kan ställa på en smörsångare. Han låter som en sådan och han ser ut som en sådan.
När Erduardo sjunger är intet öga torrt i salongen. Som bonus så lärde han sig sångerna snabbt.

Valet av gitarrist var enkelt. Salim var självskriven både som gitarrist och musikalisk rådgivare. Mannen är ett musikaliskt geni och han medverkar på alla tretton spår trakterande spansk gitarr, elgitarr och viola. Han har också guidat de andra musikerna.



Musikgeniet Salim.


Vi hade två basister. En var min käre broder Jan (på besök hos Deisa och mig) och den andre, ingen mindre än, Messias. Nej, inte den Messias ni tror även om han spelar som en gud.



Messias återkomst.


Káka spelade själv trummor. Det krävdes en del övertalning, han hade, trots att han är trummis, bestämt att det inte skulle vara några trummor med. Vi andra tycke dock att mixarna lät lite tunna utan trummor så han föll till föga. Han har tackat mig många gånger för att jag tjatade om trummorna.

Joaozinho har försörjt sig på att slå på diverse slagverk. Denne lille men, i anden, ack så store man har skött om slagverken inkluderande kuica och tavelram.



Joaozinho trakterande Congas.


Adivar anlitades för saxofon solo på två spår. Han kom, lyssnade två gånger och satte två underbara solon. Det är vad jag kallar för en "musiker".




Adivar med sin sopransax.


Det är ett stort privilegium att få deltaga i en sådan här process. Att få träffa dessa fantastiska människor. Att få vara en del i ett kulturellt skeende.

Alla musiker jag träffat här (det är många skall ni veta) är oerhört skickliga. Skickligheten kombineras med en stor ödmjukhet.
De har en hel del att lära ut till sina svenska kollegor. Inte bara musik utan också mänsklighet. Jag har erfarit att många duktiga svenska musiker har problem med sina svällande egon.

Nu ser jag fram emot nästa utmaning. Tre damer som spelar klassisk musik på flöjt. Därefter ett album med Messias. Inte alla som har förmånen att jobba med honom. Jag sällar mig dock snällt till lärjungarnas skara.

Den som inte har något att se fram emot kan lika gärna dö.



På återhörande.