BrasseLasse.

Vi sitter på en restaurang i St Pedro. Det är en av våra återkommande grabbkvällar. Vi har dem som en slags pysventil då frustrationen över det brasilianska folket blivit för stor. Härligt att ventilera ut allt på klingande svenska. Ingen förstår vad vi pratar om så vi kan hålla en ganska låg nivå utan att skämmas.






Nu hade Lasse läst om en politiker som byggt ett slott med mer än 200 rum. Klart att ingen politiker har inkomster som tillåter sådana utsvävningar. Det blev kvällens ämne att förarga oss över denna korrupta skitstövel. Det var inte det vi skulle ägna oss åt, i kväll skulle jag intervjua Lasse så att denna blogg blev korrekt.

Det står inte "BrasseLasse" i hans pass. Kommer inte ihåg vem som gav honom epitetet, det kan ha varit jag själv. Hans borgliga namn är Lars Hedros.
Lars arbetade, som civilingenjör för Elektrolux på den tid det begav sig och hans uppgift var att resa runt i Asien som teknisk samordnare för Elektrolux fabriker där. Han tillbringade mycket tid på resande fot, ett liv som han till slut tröttnade på.
Han tog upp frågan med sin chef och sa att han skulle vilja ha ett jobb i Amerika. Han menade USA och tyckte det skulle vara skönt att slippa det kringflackande liv han hade. Chefen hade ett jobb åt honom i Amerika, i Sydamerika. Närmare bestämt i Brasilien och här i staden Juiz de Fora. Elektrolux ägde ju Facit och en av Facitfabrikerna låg här i staden och den behövde ny ledning.
Nu var det ju inte riktigt vad han hade tänkt sig men tyckte ändå att han kunde ge det några år och se vad som hände.

- Du ser, Tobbe, att man skall vakta sin tunga, säger Lasse på klingande stockholmska.
- Vad hade hänt om jag sagt USA i stället för Amerika? tillade han och tittar sorgset på mig med sina blå ögon.
- Då hade du nog inte suttit här och smörjt kråset i trevligt sällskap, svarade jag.
- Det är nog sant.

Det blev det häktiska tider för Lasse, han var tvungen att lära sig portugisiska med en himla fart. Det blev att åka till Lissabon på kurs och sedan mer kurser i Sverige. Hans tidigare kunskaper i fransk grammatik hjälpte honom att snabbt lära sig portugisiska.





Med ett nytt språk i bagaget gav han sig av till Brasilien och Juiz de Fora. Vi skriver nu 1980. Det är klart att han hade besökt Brasilien tidigare för att se vad han tyckte om landet. Han hade då gillat det han såg.

- Nu kom du då till Juiz ded Fora och står utanför Facitfabriken, vad blev ditt första intryck?
- Att de byggt fabriken fel.
- Fel, hur menar du?
- Fabriken var ritad i Sverige så den blev 180 grader fel.
- Och?
- Ja du vet de där ljusinsläppen på taket skall vara riktade från solen så att det inte blir för varmt på sommaren. Nu satt de riktade mot solen så det blev rena bastun där inne. De hade missat att den skulle stå på södra halvklotet.

Tre år tillbringade Lars som chef för Facitfabriken innan han hoppade av och startade eget i Juiz de Fora. Ett företag i databranschen. Det höll i 1,5 år innan den galopperande inflationen satte stopp. Inflationen var då 3% om DAGEN! Det är lätt att förstå de problem detta medförde. Skicka en faktura som skall betalas en månad senare då den inte är värd pappret den skrivits på.
Lars fick packa ihop och flytta hem till Sverige.

Vi hade nu ätit upp våra filéer och det var dags att dra till ett annat ställe. Vi betalar och kör i väg mot Bar do Bené, Lasses stamställe sedan Facittiden.







BARÄGARE BENÉ HIMSELF



När Lasse flyttade hem till Sverige hade han med sig en Brsilianska vid namn Meiri. De gifte sig så småningom och Meiri jobbade med barn och Lars försörjde sig som programmerare på ett dataföretag. 1990 köpte de en lägenhet i Juiz de Fora, vilken de besökte årligen.

- Sedan flyttade ni hit för gott?
- Ja då jag pensionerade mig tyckte jag att det var lika bra.
- Var det värmen som lockade?
- Det och den bättre livskvalitet man har här.

Bené kommer med ett glas och häller upp en "pinga" (en sup cachasa) åt Lars. Han sväljer halva och säger:

- Det konstiga var att min Brasilianska fru ville bo kvar i Sverige.





ETT GAMMALT STRÄVSAMT PAR<span style="font-weight:bold;">


Första gången jag träffade BrasseLasse var då Deisa och jag var runt och tittade på hus i Juiz de Fora. Vår mäklare berättade att hon sålt ett hus till en Svensk ett halvår tidigare. Vi åkte dit och hälsade på. Sedan dess har vi varit goda vänner.
Lars bor, med sin fru, nära flygplatsen. Huset är högt beläget med en magnifik utsikt. Vägen heter "Rua Niblina" (Dimmans väg). Namnet har säkert att göra med att molnen ofta slickar marken här.

Många är de tillfällen då denne man har räddat mig då mina datorer krånglat. Lasse kommer då hem till mig och tre sekunder senare så är problemen lösta.
Lasse har också lotsat mig genom den byråkratiska djungeln i Brasilien. Vet ej hur jag skulle klarat det utan honom.

En annan sida hos Lars är hans kunskaper om samtiden. Han har koll på det mesta som händer här i landet. Vill man veta något så är det bättra att prata med Lasse än att glo på CNN. Inte underligt att jag nämner honom som "vanligtvis välunderrättat håll" i min blogg.

- Vad säger du Lars? Skall vi ge oss. Bené börjar blinka med ljuset.
- Ja, det är väl dags. Han börjar bli gammal gubben. Inte fan blinkade han med ljuset för 29 år sedan.
- Innan vi går, har du någon gång ångrat att du flyttat hit?
- Nej det kan jag inte påstå. Jag trivs bra här även om jag hamnade här av misstag.

Jag lämnade av Lasse framför hans port och kör hemåt funderande över vilka små tillfälligheter som styr våra liv. Lasse hade uttryckt sig lite slarvigt om vilket land han ville jobba i. Ni ser själva vad som hände.

Den som inte är nyfiken lär sig inget.


PÅ återhörande