Nattlivet i Juiz de Fora.

Det är ingen större idé att ge sig ut tidigt på kvällen. Brassarna gillar att festa på nätterna och därför är det ganska tomt på krogarna fram till tiotiden då det börjar röra på sig lite.

Nattklubben Previlege gör skäl för epitetet "nattklubb" då de öppnar först klockan tolv på natten. Folk som går dit kommer hemdrällande då det är dags att gå till jobbet. Man fattar inte hur de orkar.
Prvilege har två avdelningar. En stor med dunka dunka och en mindre bar med softare live musik.
Vi hade en svensk gäst här för ett tag sedan. Han är trummis i jazzsvängen hemma i Sverige och var här för att spela med brassemusiker i min studio. Basisten som var med och jammade heter Messias och han hade en spelning på Previlege några dagar senare.
Vi gick dit för att lyssna. Det var en jazzkvartet som Messias spelade med, i baravdelningen. Min svenske vän blev erbjuden att sitta in. Efter lite övertalning, från oss andra, tog han plats vid trummorna.
Det var kanske tio personer i baren då han började spela, resten av folket var i dunkadunka avdelningen. Efter en låt var baren halvfull. Efter tre låtar var det knökfullt. Vi snackar om flera hundra.
Då min vän lämnade över trummpinnarna till den ordinarie trummisen och lämnade scenen, stod folk på stolarna och applåderade och visslade. Han fick stå ut med att bli kramad av nästan alla i baren.
Något sådant får man sällan se i Sverige.

Om man inte gillar nattklubbar så finns det en uppsjö av andra sätt att roa sig på.
Man kan gå på ballroom dancing om man är lagd åt det hållet. Där sysslar man med den förlegade dansform där man håller i varandra. (Ni som är unga kan säkert läsa om det i någon historiebok).
Det nybyggda eventpalatset La Rocca, bjuder på diverse kända artister. Det är nästan något nytt jippo varje helg. Spelningarna börjar vid midnatt och håller på till fram på morgonkulan.
Teatro Central och Pro Musica är andra scener som ofta bjuder på musikaliska höjdare.

Staden dräller av barer. Det finns flera i varje kvarter. Många är små schabbiga ställen, där kvarterets befolkning sitter och pimplar öl.
Många barer har livemusik. En del med ensamorkester där artisten tagit den digitala världen till sin hjälp. De har, som regel, ett berg med maskiner runt sig vilka sköter kompet. Kvaliteten brukar vara medioker.

Mina favoritbarer är de som har riktiga liveband. En japanskt ställe brukar ha musik med hög kvalitet. Där kan man lyssna till "Beatles For Ever" eller storheter som Dudu Lima.
Beatles For Ever är ett band som spelar Beatleslåtar exakt som orginalet. De har kläder som orginalet och de spelar på instrument av samma märke som orginalet.
Dudu Lima är en basist med ekvilibrist förmåga. Han är rikskändis och spelar i bland med ikoner som Stanly Jordan, den kände gitarrhjälten från USA.

Av någon anledning hamnar jag dock alltid på Salims bar. Hans bar har blivit något av ett musikkulturellt centrum i staden. Varje gång jag varit där har jag fått en ny fantastisk musikupplevelse.


Från vänster Adevar sax, Messias bas, Maistro Prieto piano och, sittande i
förgrunden, Sångaren Dudu Costa.


Salim är gitarrist och spelar på sin bar med inbjudna gästmusiker. Det händer ofta att någon bland gästerna plockar fram ett instrument och sitter in.
Kavaliteten på musiken är exelent och det medför att de bästa musikerna i staden brukar gå dit och spela av sig. Det drar också till sig musiclovers som jag.
Utan att överdriva så är Salim en av de bästa gitarrister jag hört genom tiderna.
Han är en mycket god vän i familjen och är en trogen besökare i min studio där han varit med på alla jamsessions vi haft då vi gästats av svenska musiker. Han är också den som lagt alla gitarrspår på den CD-produktion jag arbetar med för tillfället.


SALIM



Salims bar är inte stort mer än ett hål i väggen. Så gott som alltid fullt med gäster. Ibland står de, med sina ölglas, ute på gatan då det inte finns plats inne i baren.
Många är de tillfällen då folk står på stolarna och vrålar av förtjusning. Eller dansar mellan borden.
Jag frågar mig varje gång, skulle detta kunna hända i Sverige?
Knappast, hur skulle det se ut? Tänk om alla? Vad skall folk säga?
Att ha roligt verkar vara förbjudet i mitt gamla hemland.

I nästa inlägg skall jag skriva om mitt traumatiska förhållande till datamaskiner.

På återhörande.