Vad har hänt med flygindustrin?

Jo, jag vet att jag skulle skriva om utelivet i Juiz de Fora. Det får bli i nästa inlägg.
Har just återvänt från ett besök i Sverige och måste bara skriva av mig min frustration.

Jag reste från Rio de Janeiro med en E-ticket som jag köpt via Stafftravel på Malmöaviation. Det är en sådan billig biljett som vi, som jobbat i flygindustrin, har förmånen att utnyttja. Biljetten är av den art att man får åka med i mån av plats i flygplanet. Är det full så får man så vackert vänta på nästa möjlighet. Det får man göra med god min och man kan inte ställa några krav. Till saken hör att det gäller en dresscode så man får så vackert knyta på sig slirren.

Klädd i blazer, matchande byxor, Armaniskjorta och slips närmade jag mig TAP,s disk på GIG. Det var en vänlig dam som genast ordnade med min biljett. Därefter till incheckningsdisken där jag blev stående en god stund i kö.
Det tog oändligt lång tid att checka in folk. Under tiden jag väntade på min tur funderade jag över rutinerna vid incheck. Måste det ta upp till tio minuter per person? Finns det inte, i dagens digitala samhälle, modernare teknik som gör incheckningen snabbare och mer rationell? Typ ett magnetkort eller chip som man drar i en läsare och vips kommer boardinkortet ut tillsammans med bagagetaggen. Max en minut skulle det ta istället för dagens oändliga hackande på tangentbord.
Väl incheckad och klar går man till utrikeshallen. Där möter man nästa svårighet. Det är då man betraktas som terrorist. Jag är glad att man tar säkerhet på stort allvar. Det var jag då jag var aktiv som flygkapten och nu som vanlig passagerare. MEN måste de som jobbar vid securitychecken vara gestaposoldater? Måste de förnedra människor för att inge respekt? Enligt min mening skulle det fungera lika bra om de fått lära sig att bemöta folk med vänlighet.
Jag såg hur skräcken lyste i ögonen på en äldre dam då hon beordrades att nästan strippa. Hon var kanske på sin livs första resa.
När jag stod i incheckningskön såg jag henne och hon såg lycklig och förväntansfull ut. Sannolikt var hon kvar i vanföreställningen att det är glamouröst att flyga.

När man väl har passerat förnedringsstationen så möter man passpolisen. Ett nytt gäng gestapos som tror att man måste se ut som yrkesmördare för att kolla ett vanligt pass.

När man väl är ombord och satt sig i stolen, lättad över att man inte kastats i fängelse av någon orsak, finner man att stolen är designad för sittning i max en timma. Comforten är av så dålig kvalitet så man undrar om de som designade stolarna aldrig flugit i boskapsklass. Benutrymmet är otillräckligt för mig som är 1.83 m lång. Hur är det för de som är längre och större?

Kabinpersonalen ser ut som om passagerarna bara var till besvär även om de inte sagt ett ljud och inte påkallat någons uppmärksamhet.

I mitt fall satt jag bakom en stor luffs av den typen som brer ut sig utan tanke på medpassagerarna. Jag hade fått en plastmugg vin som jag ställt på bordet, då denne luffs hastigt fällde ryggstödet bakåt så att min mugg välte och vinet rann ut på mina byxor. Försökte påkalla lite uppmärksamhet av flygvärdinnan som stod bredvid och var i färd att servera drycker. Hon tittade på mig och mitt nedsölade bord men ignorerade det hela. Jag blev räddad av en dam som satt intill som langade över några servetter. Senare under flighten såg jag luffsen framför mig liggande på tvären över två säten med fötterna i knät på en, för honom okänd, medpassagerare.

För min del blev det inget sovande under den elva timmar långa flygningen. Hade provat alla tänkbara sittställningar och alla var extremt obekväma.

Man kan ju förstå att folk vill resa i lediga kläder. Jag har inga synpunkter på det. Men om man skall trängas in i ett flygplan med massor med andra, är det då inte rimligt att man skött sin hygien så att man inte stinker som en soptunna. Det är påfallande många som gör det. Man undra om det är tillfälligheter eller om det är rutin för dem?
Man sitter där snällt med sin slips och känner sig väldigt udda. Att man duschade och stänkte på sig rakvatten innan man åkte hemmifrån, saknar plötsligt betydelse.

Så kommer man då till Kastrup, efter ett byte i Lissabon. Köper tågbiljett till Svågertorp och baxnar över att det kostar 122:- för de tio minuter resan över Öresundsbron tar. Har nog varit borta från Sverige för länge.

Det är sedan jag kom till resans himmelrike. Resan till Stockholm med Malmöaviation. Att jag blev behandlad som en kung, kan möjligen bero på att det var min arbetsplats, som flygkapten, i femton år. Men jag studerade noga hur man behandlade sina passagerare. Alltid vänliga och hjälpsamma och med ett leende på läpparna. Är det inte så det skall vara? Är det bara Malmöaviation som upptäckt det?

När det var dags att återvända hem gjorde jag det två dagar tidigare än jag planerat. Det var en del besvikelser som föranledde detta. Det skall erkännas att jag längtade hem till de mina också.
Samma positiva upplevelse att resa med Sveriges/världens bästa flygbolag till Malmö.
Det är när jag skulle checka in på Kastrup som nattmaran började.
Var i god tid för incheck och, hör och häpna, det var ingen kö att tala om. Det bådade gott för det tydde på att det skulle inte bli problem med plats.
Det finns ju andra problem. Taskigt utbildad personal t.ex. Incheckaren kunde inte hitta mig i systemet. Flygbolaget som sålt biljetten hade mig inte i systemet. Försökte försynt påpeka att jag rest två sektorer från Rio till Köpenhamn och då fanns jag i systemet. Tiden gick och jag började bli orolig. Då tillkallades en annan person som raskt hittade mig i systemet och sa att det gick bra att checka in mig hela vägen till Rio. Skönt, men det var kris med tiden så hon ringde gaten och frågade om de kunde vänta på mig. De hade en slott 25 minuter efter tidtabellen. Svaret blev NEJ. Det var bara att konstatera att jag var blåst.
Satta mig med en god bok och inväntade nästa flight efter att kollat med andra bolag där ingen hade någon flight till Lissabon.
Klart jag missade dagens sista Riokärra från Lissabon, med ett par timmar. Det var bara att ta in på hotell. Min första natt i Lissabon.

Satte väckaren på okristligt tidigt, hoppade över frukosten och tog en taxi till flygfältet för att ta den tidiga flighten till Rio. Väl där konstaterade jag att kön
inte var så lång och åter fylldes jag av förtröstan att komma med. Drömmen sprack i samma ögonblick flickan i inchecken sa att jag var tvungen att lista mig på flighten. Det hjälpte föga att förklara att jag redan var listad. Jag blev hänvisad till en disk i närheten och ställde mig i kön. Där stod jag i en och en halv timma. Det var en person vars ärende inte var klart efter en och en halv timma.
Stressen bubblade upp inom mig och jag insåg att jag var tvungen att agera på något sätt för att inte missa denna flight också. Hittade en ledig incheck och drog mitt ärende för flickan som satt där. Hon var ett undantag som var vänlig och hjälpsam. Hon bad mig följa med. Hon hade min biljett och mitt pass i handen då hon försvann in på ett kontor i andra änden av terminalen. Där stannade hon i tjugo minuter innan hon dök upp igen och sade att nu var det ok att checka in.
Väl tillbaka vid incheckningen började hon att ringa i telefon, viket jag genast tolkade som ett dåligt omen. Mer problem? Det fanns inte tid för mer krångel om jag skulle hinna.
Vid det här laget nästan rök det ur öronen på mig. Som god ID-resenär höll jag dock god min. När bagagetaggen började komma ur maskinen förstod jag att det var ok. Fick mitt boardingkort och sprang mot gestapolinjen bara för att konstatera att där var världens kö. Nu balanserade jag på hjärtinfarktens brant och förbannade mig själv att jag inte lagt mig till med den Brasilianska vanan att gå före i alla köer.
Kön masade sig långsamt fram Och sent omsider hade jag passerat gestapo utan att kastas i fängelse för innehav av nagelfil.
När jag lämnat mitt boardingkort i gaten, stängdes den bakom ändan på mig. Skönt, jag var med.

När jag stod i kön för ombordstigning tänkte jag att det måste finnas något som kan uppväga mina upplevelser hittills. Tog fram mitt gamla IATA kaptens leg och hade det i beredskap. Har aldrig utnyttjat det förut. Har alltid hållit en låg profil då jag rest runt på ID-biljett.
Ombord visade jag legget för en flygvärd och frågade om möjlighet till uppgradering. Han tog det och försvann framåt i kabinen. Han återkom med ett leende och visade mig en stol i businessclass. Där satt jag i en timma innan vi började taxa. En saknad passagerare med incheckat bagage var orsaken. De var tvungna att hitta det och kasta av det innan vi kunde rulla. Tråkigt med försening men bra från säkerhetssynpunkt.

När maten serverades åtföljdes den av ett kilo rostfria bestick. Alla mycket mer lämpliga som vapen än en sketen nagelfil. Det gick inte att identifiera vad det var på fatet. De valmöjligheter som fanns var bläckfisk och det jag tog. Jag reste hungrig.

Trots att jag satt bland fint folk, kände jag mig udda med min slips. Frånsett ett äldre par och den svarte gentlemannen från Angola, som satt bredvid mig, såg hela bunten ut som lodisar. Många stank som avskrädeshögar.

När jag var en ung man i Göteborg såg jag vid ett tillfälle då passagerarfartyget Kungsholm skulle lägga ut för en färd till New York. Där var blåsorkester och serpentiner. Det var fest av stora mått. En jämförelse med dagens resande är omöjlig att göra. Nu handlar det bara om att flytta folk från A till B utan glamour. Rätta in dig i ledet och håll käft, typ.

Min tanke går till den gamla damen, jag såg, i Rio. Var hon besviken eller accepterade hon moderna tiders arrogans? Blev hennes resa det härliga äventyr hon tänkt sig eller blev den en mardröm? Jag tror på det senare.

Nästa gång ni skall ut och resa, med dagens flygindustri, önskar jag er en trevlig resa.

I nästa inlägg, skall vi ut på stan och roa oss om inget annat kommer emellan.

På återhörande.